Hej!
Nu är det inte långt kvar till cykeläventyrets slutdestination – Christchurch. Just nu är jag i Farlie och har fyra dagars cykling framför mig innan jag är där. Enligt Google Maps ska det vara lätt nerför eller platt på vägen dit så det kommer nog gå bra. Annars hade jag behövt vilodag för jag har redan cyklat tre dagar i sträck. Oftast tar jag paus var fjärde-var femte dag för återhämtning. Men nu har jag lite tajt med tid för jag vill komma fram den 3e mars eftersom jag ska på en möhippa den 4e. Jag har nämligen en kompis där som ska gifta sig den 7e mars! Jag träffade henne när jag var utbytesstudent i Kanada för fem år sedan, så det ska bli väldigt kul att gå på hennes bröllop i Christchurch.
Efter att jag lämnat havet cyklade jag inåt landet mot bergen igen. Jag hade väntat mig brant uppför och nerför, får så hade det varit på västkusten och på nordön bland bergen. Men här var det väldigt platt och behagligt med aningens lutning heltiden, så det märktes inte att jag cyklade högre och högre upp.
Mitt på den platta raka vägen hittade jag ett museum om geologi och fossil. Det handlade mest om vad man hittat lokalt och lite historia kring det. Så himla intressant! Tydligen är det väldigt vanligt att bönderna runt omkring där hittar ett ben från en utdöd delfin som levde för ungefär 25 miljoner år sedan. Bara i kullen bakom museet liksom. Jag var den enda besökaren så kvinnan visade mig runt och berättade om allt. Sen pratade vi geologi och bergarter. Jag var där i över två timmar. Himla intressant.
Jag cyklade vidare mot Mount Cook och bergen började växa fram och runt kröken väntade en jätteblå sjö, Lake Pukaki. Fint väder hade jag också, tills efter lunch. Då sa det PANG och sen var det stark motvind resten av dagen. Jag cyklade i typ 10 km i timmen och helatiden såg jag husen dit jag skulle och kände hur dalen bara blåste på mig. Inte ens musik hjälpte mig för att tagga till. Tack och lov var benen starka och kändes bra, men det var en psykisk prövning.
När jag tillslut var framme och hade satt upp mitt tält kände jag bar för att sitta där resten av kvällen och inte prata med någon.
Dagen efter tog jag mig en liten promenad in i en annan dal och hade tur med vädret så jag kunde se självaste Mount Cook! Det är Nya Zeelands högsta berg och är nästan 4000 meter högt, det var mäktigt att se. På väg tillbaka mot mitt tält träffade jag ett par från Auckland och började prata. Kvinnan, Jone, var helt amazed att jag reste på egen hand, så ung och till andra sidan jorden. När jag sen sa att jag cyklar runt tappade hon hakan. Oj hon var imponerad. Det som gjorde mig mest glad var att hon sa att jag hade inspirerat henne. Det är den största komplimang jag kan få. Har jag inspirerat en enda person genom den här resan är jag mer än glad!
Efter lunch i parets husbil var det dags att cykla tillbaka samma väg som jag hade kommit dagen innan. Jag såg verkligen fram emot medvind och den platta vägen med lätt medlut. Såklart hade vinden vänt från gårdagen och jag cyklade i motvind precis hela dagen. Det tog mig 6 timmar att cykla 6,4 mil. Men den här dagen behövde jag inte musik för jag kände mig så glad och fylld av energi. När jag började känna mig hungrig och kort efter det trött i kroppen stannade jag i någorlunda lä och åt fem mackor innan jag fortsatte. Jag kom fram till campingen ganska sent så det var bara att krypa in i tältet och släcka pannlampan.
I förrgår var jag på nånting riktigt coolt – en guidad stjärnskådning vid Nya Zeelands största teleskop. Där bedrivs forskning och de letar främst efter planeter kring stjärnor långt borta. Dagen hade varit otroligt het och solig så på kvällen var det helt klart väder. Vi visades runt och fick se teleskopet från insidan av kupolhuset det bor i. I rummet intill var det massa datorer med lappar och noteringar på både engelska och japanska, eftersom forskningen är ett samarbete mellan ett universitet här och ett i Japan. I ett lika stort rum vägg i vägg fanns servrarna som lagrar all galet mycket data som teleskopet samlar in i form av flera bilder per sekund.
I slutet av kvällen fick vi kolla i lite mindre teleskop och se både månen och Jupiter med tre av dess månar. Det var så himla coolt! Månens kratrar var jättetydliga med skuggor och allt. Och det var lätt att se Jupiters färg och mönster med månarna som tre små lysande prickar på rad. Nu vet jag dessutom mer om stjärnbilder. Att Orion här på södra halvklotet är upp- och ner, att hans svärd inzoomat ser ut som en shoppingvagn, var stjärnan Sirius är, hur man ser skillnad på en planet och en stjärna, att södra halvklotet inte har någon polstjärna och jag har sett stjärnbilden södra korset som man inte kan se från norra halvklotet. En väldigt vacker och fascinerande kväll. Coolt att få se på riktiga grejer, instrument som används för forskning och inte bara är till för att visa turister.
Just nu sitter jag och äter frukost i tältet – en banan och mackor med majonäs. En väldigt typisk frukost under den här cykelturen som börjar lida mot sitt slut.
Hur känns det då? Jo jag börjar känna mig redo att kliva av cykeln. Jag har varit inställd på det och säkert på grund av det börjar jag känna mig nöjd. Jag har ju sett så himla mycket och varit med om allt möjligt. Människor, landskap, små vandringar, paddling, museer, storstäder, små samhällen, gömda skatter och fantastiska naturfenomen. Jag är så himla tacksam att jag fått vara med om detta och är så glad att jag begav mig ut på det här cykeläventyret som så länge varit en idé som jag ville förverkliga. Det var mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Jag måste säga att jag har haft otroligt tur med vädret. Jag har fått berättat för mig att det tydligen kan regna så mycket att vägen är om en vattenpöl och att man inte ser nånting. Störst risk för det är på sydöns västkust där jag hade strålande solsken varje dag. Jag har haft väldigt flyt också. Flera gånger har jag träffat rätt människor vid rätt tillfälle och folk här är så otroligt hjälpsamma och snälla. Det är en självklarhet att dela med sig och hjälpa till. Jag har inte haft några större skador och cykeln är även den hel. Nu har jag ju fyra dagar kvar and it’s not over until the fat lady sings.
Men den här solskenshistorian har inte alltid varit glamorös. Jag har slitit i motvind och regn och ibland båda samtidigt. Ibland har jag varit så slut och utmattad i kroppen att det inte ens gick att äta mig ur det, socker hjälpte inte. Vissa nätter har varit ordentligt kalla så jag har haft på mig nästan alla kläder jag har. Vissa dagar har varit så varma att det bara inte gick att stanna i solen för det var så hett och jag har varit med om både saltbrist och vätskebrist. Det har funnits dagar då jag inte duschat på tre dagar och krupit ner i sovsäcken klibbig av svett salt och gammal solkräm. Nån gång har jag ätit slut på min mat och varit tvungen att ransonera mina sista kalorier och ätit endast ris till frukost. För det mesta har det varit enkel och ensidig mat då fler en tre ingredienser varit lyx. Kläder har varit blöta och ofta känns allt fuktigt i de vattentäta cykelväskorna.
Men alla de här ingredienserna gör den här cykelturen till ett äventyr, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och den känslan tillsammans med frihet och enkelhet är bland det bästa jag vet. Att klara sig på det jag bär med mig och resa runt med egen kraft är enligt mig den ultimata frihetskänslan. Att sen få känna på det i detta underbart vackra och varierande land med de snälla, generösa, hjälpsamma och fina människorna, alla med en egen historia, har gjort den här resan till den bästa jag har gjort.
Med det sagt så vill jag uppmuntra till äventyr och förverkligande av sina drömmar. Man lever bara en gång och jag vill i alla fall inte sitta på hemmet när jag blir gammal och ångra mig eller undra hur det där hade varit, det som jag gått och tänkt att jag ville göra.
Lev väl.
