Ett levande vykort om cykeläventyr
Nu har det dröjt alldeles för länge sedan det kom någon cykeluppdatering här. Så nu är det dags att visa filmen som mina vänner Camilla och Felix har gjort! Den trogne läsaren kanske minns att dom mötte upp mig på min sista dag på den andra rundan runt Västerbotten och filmade mig. Nu är det äntligen dags att visa den. Varsågoda!
Filmcred: Camilla Näslund och Felix Magnusson
/Johanna
Nu börjar min semester lida mot sitt slut och jag kan se tillbaka på fyra riktigt sköna veckor av ledighet. Nu börjar jag bli redo för höst igen med allt vad det innebär. Jag vill berätta om lite cykling vi haft för oss under semestern i fjällen.
Vi körde bilen inåt landet och första anhalten var Kittelfjäll. Efter en dags fiske testade vi cyklarna i Gratonskalet med start i Grönfjäll. Det blev en del styrande och bärande av cyklarna på väg upp, men sen kunde vi trampa på mer med färre inslag av fötterna i backen.
Det kändes som om regnet hängde i luften hela tiden och vi satte oss i ett dike och lunchade för att slippa vinden. På väg tillbaka chansade vi och tog skoterspåret istället för den besvärliga branta och stökiga stigen ner. Det var blött men för det mesta cykelbart. Sammanfattningsvis en vacker bike-and-hike-tur där vi slapp regn men blev blöta om fötterna ändå.
Den första cykeldagen följdes av tre dagars väldigt vacker vandring, först upp på Kittelfjällets kam, sedan två dagars vandring till Marsliden som var nästa anhalt. Alex tog bilen och fiskade medan jag vandrade. När jag kom fram behövde jag en vilodag innan det var dags att cykla igen.
I Marsliden försökte jag hitta nån bra stig att cykla på men gick på en ordentlig nit där då det var snårigt och eländigt med tusen mygg som höll på att äta upp mig i panik. Jag vände och slängde mig upp cykeln så fort jag kom ut på grusvägen igen och bestämde att det inte blir mer stig på den turen.
Det slutade med att jag cyklade fem mil skogsbilväg och grusväg inklusive ett stopp för hamburgare vid ett vattenfall. Jag hittade också en fin grushög i slutet av en väg som jag cyklade upp på och beskådade utsikten. På väg tillbaka började det regna och grusvägens fina partiklar skvätte upp med vattnet och fastnade på mig och cykeln. Jag hade prickar överallt och en cykeltvätt och dusch var på sin plats.
Nästa anhalt på resan var Stekenjokk som vi hört så mycket om. Det var verkligen häftigt att köra bil upp på kalfjället där vi slog läger. Vi hade hört från olika håll att där skulle det vara bra cykling och jag hade fått den här lilla guiden.
Samma dag som vi kom till Stekenjokk bytte vi om och tog ner cyklarna från biltaket och begav oss av på första rundan som skulle vara lite kortare. Slingan började intill den gamla gruvdammen. Jeepvägen gick sedan uppåt på fjället. Lutningen var behaglig och gick bra. Stigen/jeepvägen var även den riktigt bra att cykla på. Inte grusvägskänsla och inte heller omöjligt stenstök. Lagom helt enkelt.
Vi träffade ett äldre par från Boden som cyklade samma slinga som vi. Vi cyklade ungefär lika snabbt så vi hade trevligt tillsammans under dagen. Det var en del vattendrag att ta sig över. I början försökte jag hoppa mellan stenar, och cykla efter lite pepp. När fötterna blivit blöta efter ett tappert försök med cykling över så gick jag med cykeln över resterande vattendrag. Det var tillräckligt varmt för att jag inte behövde frysa.
Sista kilometern på fjället gick det nerför en stig. Jag hade svårt att hitta flyt bitvis, men det var ändå fint och härligt. Utsikten under hela turen var magisk med fjällen framför en. Väl ute på vägen igen cyklade vi tillbaka till parkeringen.
Nästa dag var det cykling igen. Alex ville fiska så han följde med en bit upp och susade sen ner efter en lunchpaus. 45 minuter upp, 12 minuter ner. Samma väg. Även denna dag var stigningen hanterbar, inte blodigt brant och bra jeepväg som det gick att cykla på. I beskrivningen om denna slinga hade det stått att det var en av de mest spektakulära och jag kan inte annat än att hålla med.
Utsikterna var så vackra och vädret var perfekt – soligt och varmt med vind som svalkade och höll myggen borta. Bland det bästa jag vet med cykling är att man faktiskt kan ta sig nånstans och får se lite olika vyer eftersom man tar sig fram snabbare än om man vandrar. 10 km/h i snitt låter kanske inte så fort, men i jämförelse med 2,6 km/h som jag hade på vandringen mellan Kittelfjäll och Marsliden så går det undan.
Utförskörningen var belöningen efter alla höjdmeter uppför och att vara ensam där uppe på fjället gjorde känslan och upplevelsen ännu större. Tillslut var jag nere vid slingans slut, vid vägen en bit från Klimpfjäll och jag påbörjade dagens sista etapp – 20 km och 300 höjdmeter på asfalt tillbaka till parkeringen. Det gick bra trots solstek och flugor. Efteråt blev det after bike med sen lunch i campingstolen bakom bilen i skuggan av bagageluckan. Höjden av lyx där och då.
Det här var första gången jag cyklade i fjällen och jag har dragit en del lärdomar som jag bakat om till tips för mig och andra inför fjällcykling.
Med en del lärdomar från mina första cykelturer i fjällen kan jag säga att det kommer bli mer av det här. Kanske inte i år, men förhoppningsvis är livet långt!
Tack fjällen!
/Johanna
Ett cykellopp där distansen är utmaningen, där banan inte är skyltad utan man laddar ner rutten till sin telefon eller cykeldator. Depåerna har öppet vissa tider. Är man för snabb får man vackert vänta tills de öppnar så man kan få sin stämpel och checka in via appen.
Man kunde välja mellan fyra olika distanser: 80 km, 150 km, 200 km och 300 km. Jag hade valt 200 km.
Starten gick klockan 8 i lördags. Jag rullade iväg och hittade några som jag hängde på. Efter ungefär tre mil dök första depån upp och det serverades rödbetsbröd med getost på. Riktig lyx! Jag bytte cykelgrupp efter pausen, men jag släppte dem ganska snart eftersom de var lite väl snabba för mig. Det kändes lite tidigt att dra på sig mjölksyra och stumma ben.
Jag cyklade ensam en stund, cyklade fel i en korsning jag kände mig osäker i. Drog upp telefonen och vände om och körde rätt. Efter några kilometer körde en mindre grupp ikapp mig och jag hängde på dem. Det går mycket fortare att ligga tätt bakom varandra och cykla i klunga. Man roterar regelbundet och turas om att dra och ta vinden. Man kan spara upp till 40 % energi på att ligga bakom en annan cyklist, ligga på rulle.
Efter en korsning och en kontroll med ett lotterihjul där jag vann en rabattcheck var vi tre personer kvar i gruppen. En kvinna som cyklade bredvid mig och en man som cyklade bakom oss. Kvinnan och jag pratade i flera mil i blåsten och fikade effektivt på följande kontroller för att hålla uppe farten. Denna kvinna är jag så otroligt imponerad av. Hon var både mindre och äldre än mig, och så stark! Hon körde på och tillslut var jag tvungen att lägga mig bakom henne. Mina ben började tycka det var ganska jobbigt.
Mellan Kroksjö och Botsmark går vägen upp och ner lite böljande. För varje uppförsknix tappade jag de två andra och fick jaga ikapp uppe på krönet. Tillslut blev det för slitsamt och jag var tvungen att släppa och dra ner på farten.
Framme i Botsmark var depån den lilla när-butiken och killen i kassan stämplade för glatta livet när en klunga kom in ungefär samtidigt som jag. Jag köpte och tryckte i mig en kexchoklad och en halv påse bilar och satte mig på trappan utanför med klungan. En man sa att nu är det bara medvind och lätt nerför till Umeå de sista fem milen, så har man klarat sig hit så klarar man resten. Herregud. Det var precis det jag behövde höra.
Jag bestämde mig för att hänga på den där klungan som åt godis samtidigt som jag. Efter påfyllningen och lite vila kändes det bättre igen. Jag var med och drog ett tag, men när jag märkte att det bara var jag och män med ben som stockar som drog slutade jag gå med i rotationen och lade mig längst bak i klungan tillsammans med ett gäng till som inte var med och drog.
Vips så var vi vid sista depån i Bullmark där vi satte oss och fikade. Jag tryckte en chokladruta för säkerhets skull. Upp igen och nu var det en annan konstellation på klungan. Vi hade delats upp i två grupper och nu hjälptes alla åt att dra i en så kallad belgisk kedja. Det innebär att man roterar hela tiden och i praktiken bara drar en kort stund åt gången, men oftare.
Benen kändes tyngre och tyngre och tillslut sa jag att jag inte kunde vara med och dra längre, att jag lade mig längst bak och stannade där. En kille gjorde likadant. Inte för att han var trött, utanför att hjälpa mig när jag hamnade lite efter. Det var nämligen jättejobbigt att göra småspurter hela tiden när jag hamnade lite för långt efter. Han lade en hand på ryggen och puttade och peppade.
När det var bara några kilometer kvar orkade jag inte hålla mig kvar bakom klungan och hamnade långt efter. Jag sa till killen att han fick cykla ikapp klungan och att vi ses i mål. Är du säker? Ja det är lugnt. Sen lade han in en spurt och var snart ikapp de andra. Jag drog ner på tempot rejält och rullade sen in i mål där mat, lingondricka och klungan väntade.
Vi åt och pratade om loppet tillsammans. Det var fler än jag som kände sig slitna, men nöjda.
Tack alla som jag cyklade med, alla människor på depåerna och kroppen för att det här gick bra. Vi ses förhoppningsvis nästa år!
/Johanna
Denna midsommarhelg har varit helt i min smak. Riktigt härlig cykling med fint sällskap och ordentligt med återhämtning.
På självaste midsommarafton lastade vi cyklarna på taket, åkte och plockade upp Isak och styrde sedan mot Isälvsleden. Sedan jag flyttade till Umeå och köpte mtb har jag velat cykla den. Nu äntligen blev det av. Totalt är Isälvsleden 6 mil från Vindeln till Åmsele. Vi plockade russinen ur kakan och körde ca 1 mil av leden, fram och tillbaka.
Redan ett par hundra meter in på leden kände jag att det här är livet. Den känsla som infinner sig när man inte vill göra nåt annat nån annanstans än det man gör där och då. Lycka helt enkelt.
Stigen gick på en ås som gick genom en sjö. Vi cyklade alltså i skogen men hade vatten på båda sidor om oss. Det gick upp och det gick ner. Benen och lungorna fick jobba, men även huvudet för att ta in allt vackert.
Efter en timmes cruising med pulshöjningar kom vi fram till udden. Vi lunchade och rodde sen ut med båten som används för att fortsätta leden norrut. Vi kände oss nöjda, vi hade ju trots allt hälften kvar tillbaka till bilen. Så vi rodde ut en bit och bara njöt av svensk sommar och det västerbottniska landskapet.
Det kanske låter tråkigt att cykla fram och tillbaka på en led. Det tyckte jag i alla fall, men allt ser annorlunda ut åt andra hållet, och det som var uppför är nu nerför. När stigen på tillbakavägen blev platt och plan passade jag på att dra på lite, bara för att det är kul med fart och flow! Wiiihooo!
Resten av dagen gick åt till att handla, laga och äta en trerätters brakmiddag. Tre hungriga och sedan väldigt mätta cyklister.
Lördagen var en riktigt skön dag i lågt tempo. 10+ timmars sömn, försöka föra över data från pulsklocka till Strava (har fortfarande inte lyckats), läsa igenom gamla cykeltidningar, tangera PB:et i bänkpress på gymmet (tack midsommarmaten) och sitta ute i solen och läsa ut en cykelbok (Ekomerika, av Hanna Mi Jakobsson). Precis en sån dag jag behövde.
Idag söndag har också gått i lågtempots tecken. Jag började med att försova mig och vaknade efter 12 timmars sömn. Trodde 10 skulle räcka, men nej. Alex hade farit iväg för att fiska tidigt så det blev frukost själv tillsammans med en cykeltidning och sen ut på racern.
Det blev 6,5 mil inklusive fem vändor uppför Rödtjärnsberget. Kan vara den asfalterade knölen närmast Umeå som man kan få mest höjdmetrar ur i lämpligast lutning (nej, det är inte backen på bilderna). Det kändes bra att köra lite landsväg efter tre veckors uppehåll!
Det börjar nämligen bli dags att ställa in sig på nästa helgs långkörare – Västerbottenbrevet. Jag ska cykla 20 mil på lördag i ett lokalt motionslopp i ett format som började i Paris. I ett brevet-lopp är det sträckan som är utmaningen, inte tiden. Resultaten kommer sedan i bokstavsordning, inte från snabbast till långsammast. Dessutom får man ett stämpelkort som man ska fylla med stämplar från alla stämpelställen (är nog samma som energidepåerna). Det speciella är att dessa stämpelställen har öppet en viss tid. Är man för snabb dit får man vackert vänta tills de öppnar. Den här upplevelsen ska bli riktigt kul och jag ska berätta om hur det var om en vecka.
Just nu ligger jag på balkongen med en kopp te och känner mig riktigt nöjd med helgen. En drömhem enligt mig. Cykling, gott sällskap, god mat, återhämtning med mycket sömn och lågt tempo utan måsten. Nu är jag lite mer redo för återstående två veckors jobb innan en månads semester.
Glad midsommar!
I helgen körde Alex och jag en favorit i repris – vi körde Tolvtjärnsloppet! Det är alltså ett MTB-lopp i Långviksmon utanför Örnsköldsvik där man kan välja på tre distanser – 18 km, 37 km och 69 km (som är seedingsgrundande för Cykelvasan). Vi valde 37 km, som förra året. Det känns lagom såhär relativt tidigt på MTB-säsongen.
Nu när vi köpt bil så var det himla smidigt att lasta cyklarna på taket och alla grejer i bagaget och sen bara köra iväg hemifrån på morgonen. Förra året åkte vi tåg med alla grejer och cyklar till mina föräldrar dagen innan, och lånade sedan deras bil och gamla cykelställ. Ett sånt där man har på dragkulan och hänger på med band och trasor som skydd. Det gick bra det med såklart, men det är rätt skönt att vara lite mer fri och bara slänga upp cyklarna på taket kunna ta sig iväg själv. Nu har dom uppdaterat sig till ett riktigt fint cykelställ bak på kulan där man liksom ställer cyklarna och spänner fast dem.
Nog om det. Upp och iväg. Hämtade nummerlappen och sen satte vi oss vid sjön och åt frukost. Klockan var bara strax efter 9 men det var redan soligt och varmt. Vi båda hade druckit resorb dagen innan och var noga med att dricka ordentligt. Vätskeblåsorna i våra cykelryggsäckar innehöll nästan 2 liter vatten till själva loppet.
De som skulle köra längst startade först, och vi tittade när de trampade iväg. En kvart senare var det vår tur. Lite pirrigt var det på startlinjen, men det var skönt att ha kört året innan så man vet ungefär vad man har att förvänta sig. Starten gick och vi trampade iväg. ”Vi ses i mål!” sa vi till varandra. Alex är snabbare än mig så han stack iväg på en gång. Tolvtjärnsloppet börjar med uppförsbacke. Först asfalt, sen stig. Jag minns inte att det var så tungt förra året. Det kändes ordentligt i benen och i lungorna. Ungefär fem minuter in i loppet hade jag redan börjat fundera över vad jag ska göra bättre till nästa år. Mer backintervaller. Långfärdscykling ger inte pang-pang i benen kan jag meddela.
Efter nån kilometer cyklade jag tillsammans med de som höll ungefär samma tempo som mig. Det är skönt för det är lite stressande med omkörningar och att köra om i skogen. En förbättring sen förra året var att det i år hade regnat nån dag före loppet och gjort de sandiga tallhedarna rätt hårda, utan att vara blöta. Förra året var det riktigt torrt och löst, vilket gjorde cyklingen tung, svår och långsam.
Med det hårdare underlaget och bankännedom kändes det som att det gick snabbare än förra året. Även om det blivit skralt med MTB-cykling hittills i år kände jag att jag ändå var bättre tekniskt än förra året, och mindre rädd på de mer tekniska delarna. Detta kan jag säga redan nu var dagens största seger.
Efter ungefär halva loppet började jag få ont i ryggen. Jag testade att sänka sadeln. Det hjälpte inte. Funderade på om min ryggsäck med vatten var för tung. Knappast. Sen kom jag på det. Min sadel var för dåligt åtskruvad så den började luta bakåt och gjorde att jag satt dåligt. På vätskedepån riktade jag om sadeln och det kändes bättre på en gång. Tyvärr skruvade jag inte åt skruvarna nog hårt så den dåliga vinkeln kom tillbaka. Det gjorde ont och jag kände att jag inte fick ut så mycket kraft i pedalerna som jag ville. Men jag ville inte stanna igen och körde på sista biten, in i mål. Typ 20 minuter bättre tid än förra året, det var riktigt skönt.
I mål träffade jag Alex och min kompis Sofia som bor i Långviksmon. Det var så skönt att se dem och att kliva av cykeln. Vi satte och och åt och pratade. Två korv med bröd gick ner i ett nafs och dämpade hungern något. Efter ett tag började det bli ordentligt varmt i solen och vi kände att det var dags att rulla vidare. Det hade varit gött med ett dopp i sjön. Men det sparar jag till nästa år. Då ska jag träna mer innan, skruva åt min sadel ordentligt och sen plocka några minuter till på min tid!
Som slutkläm vill jag bara säga att jag starkt rekommenderar att köra Tolvtjärnsloppet. Det är riktigt roligt och vackert. Man måste inte vara proffs, så tekniskt är det inte. Så, är du i närheten i mitten av juni – KÖR TOLVTJÄRNSLOPPET! Och säg till, för vi kör nästa år igen!
/Johanna