Touring – Johanna trampar runt

Två dagar i Lissabon och atlantkusten ner till Lagos

I Lissabon hängde jag med Daniel från hostelet i Faro, kanadensaren som gav mig vattenreningstabletter och en kräm för ömma muskler och leder. Vi åt mat, åkte en gammal anrik spårvagn, tittade på utsikt över stan, gick på Banksy-museum och till fler än ett café. Jag hade först bara tänkt stanna en dag i Lissabon, men efter att jag räknat lite på hur långt jag hade kvar ner tillbaka till Faro i både tid och distans såg jag att jag kunde förlänga vistelsen. Vädret lockade inte till att skynda sig ut igen, och jag ville se lite mer av Lissabon och sova en natt till i en säng.

Även detta hostel var en samlingspunkt av sociala och sköna människor från världens alla hörn. Under en middag fick jag ett boktips av en amerikan från Kalifornien som jag läste kommande dagar (Born a Crime, av Trevor Noah). Nästa kväll åt jag ramen med en annan amerikan, en tjej från Vermont. Vi hade av en slump kollat in samma ställe, nåt enkelt som låg nära, och vi delade rum och småpratade lite, så bestämde vi att vi skulle ta sällskap dit. Dagen efter den där ramen var det dags att bege sig vidare.

Vägen söderut från Lissabon började med en färja och sen var det vägar med mycket trafik. Egentligen alldeles för mycket för en cyklist. Det kändes lite läskigt emellanåt, trots att jag hade backspegel (och kunde se trafiken bakom) och en väldigt orange tröja. Tillslut glesnade trafiken och vägen blev väldigt vacker. Det bar uppåt och när jag kommit till toppen fick jag se Atlanten för första gången på den här turen! Det var otroligt vackert, och det kändes som att den utsikten var den jag kommit för. Jag cyklade på, rullade ner till havet, och var några kilometer ifrån min camping när jag såg en skylt om att vägen var stängd på grund av rasrisk. Jag som precis rullat nerför en rejäl backe hade verkligen inte lust att vända.

Jag cyklade på, för jag ville se den där avspärrningen innan jag tog nåt beslut. Några betongsuggor som var ca en meter höga, fullt görbart att klättra över alltså. Sagt och gjort. Lastade av bakväskorna och krängde över cykeln, väskorna, och mig själv. Sen var det några bilfria och väldigt vackra kilometrar.

Den eftermiddagen hann jag sätta upp tältet precis innan det började regna igen. Det hade blåst hela dagen, och det skulle fortsätta att blåsa under natten, så jag hade även satt upp stormlinorna. Jag satte mig i tältet och stängde det, för att packa ihop mina duschgrejer, elektronik jag ville ladda, och min middag. Jag hade nämligen fått veta att det fanns som ett vardagsrum där jag kunde hänga. Mars är alltså lågsäsong och det var jag och tre husbilar på hela campingen, och lyset hade man inte ens skruvat på i badrumsbyggnaden, bara nån enstaka lampa med rörelsedetektor lyste upp när jag duschade. Sen vidare till det där vardagsrummet, som inte var uppvärmt, och ladda elektronik och äta middag.

Tillslut var det dags att gå ut till tältet, via tandborstning i den mörka badrumsbyggnaden. Det blåste friskt och snart började det regna också. Jag låg i sovsäcken och duken fladdrade och for och regnet kom och gick. Jag har inte tältat jättemånga gånger tidigare när det blåst, men jag vet att det alltid upplevs värre inne i tältet än det är ute. Så jag kollade vädret och enligt prognos blåste det 11-12 m/s. Inte mycket egentligen alltså, och det skulle inte bli värre heller. Jag hade dock inte satt upp tältet i helt perfekt vindriktning, så det kan ha gjort upplevelsen i tältet lite värre också. För att lugna mig lyssnade jag på musik, pratade med Alex i telefon och påminde mig själv om att mitt tält är bra och jag vet att det klarar det här, då ska jag också göra det.

Det gick bra att somna, och på morgonen hade jag råkat sova förbi väckarklockan en timme, utan att ha vaknat en enda gång under natten. Dagen efter hade vinden lagt sig, det var sol och jag skulle börja också denna dag med en färja. Den här färjan tog mig över till en smal landstripa med massa sanddyner. Det var väldigt fint att cykla där och trafiken var helt okej. En del körde lite väl snabbt förbi. Jag njöt verkligen av den här soliga dagen, efter flera dagar med mycket regn.

En av dessa dagar, mellan Lissabon och Lagos, satt jag utanför en matbutik och åt min lunch på en bänk. Då kör plötsligt en rätt risig Mercedes upp och parkerar precis intill. Ut kliver en man som är väldigt välklädd och börjar entusiastiskt prata med mig. Han säger att han tycker det är coolt det jag gör och pratar om det han gillar och inte gillar med Portugal (han är själv portugis, men har bott i flera andra länder), allt på ett väldigt positivt och entusiastiskt sätt. Han säger att han precis varit på en farmers’ market och köpt nötter, och vill gärna ge en hel påse till mig, men jag tackar vänligt nej. Jag har ju precis köpt massa mat jag knappt får plats med. När vi pratat en stund önskar han mig lycka till och avslutar med att säga att han ska be för bättre väder åt mig. Sen åker han iväg.

Två dagar senare gick i Atlantens tecken. Jag hade tältat på en camping väldigt nära havet, men cyklade inte ut dit den eftermiddagen jag kom dit, för jag behövde prioritera klädtvätt bland annat. Men innan jag lämnade det lilla samhället på morgonen tog jag en omväg ut för att se havet. Så himla vackert och mäktigt! Jag bad en fransk dam ta kort på mig och cykeln, och jag slängde mig med några av de typ 15 ord franska jag kunde, och det gick bra! Ja sa att jag inte kunde franska, jag fattade att hon inte kunde engelska, jag tecknade och bad henne ta bild på mig, hon frågade om min rutt på franska och med händerna, jag förklarade med engelska och händerna hur jag hade cyklat, och hur min plan såg ut för resten av turen. Sen var det tack så mycket på franska från mig.

Turen gick vidare på raka platta vägar i inlandet. Vackra, men inte som atlantkusten. Vid en avtagsväg stannade jag och tog på mig regnkläder, kollade kartan och funderade på om jag skulle vika av mot havet, eller fortsätta. Jag valde att cykla mot havet, jag var ju ändå där för upplevelserna, inte att komma fram fortast möjligt. Nästan framme vid havet var det lunchdags, som fick bli på en restaurang, eftersom det regnade. Sen ut och titta på havet. Inte en själ vid den utkiksplatsen, vilket gjorde den upplevelsen ännu bättre.

Cyklar vidare i regnet, som inte är kraftigt, men tillräckligt för att behålla regnkläderna på. Under en sträcka cyklade jag väldigt nära havet, och en vandringsled som också gick parallellt. Det måste vara helt magiskt att gå och se havet hela tiden! Jag svängde av vägen på ett ställe för dagens tredje utsikt mot Atlanten, också den helt fantastisk!

Sen började jag kolla hur långt kvar jag hade till min planerade camping. Rätt långt. Skulle komma fram när det började mörkna. Inte bra. Jag stod vid sidan av vägen och kollade karta och funderade. Sen bestämde jag mig. Jag skulle ta en annan camping, bara 10 km bort. Sen dagen efter skulle jag ta en genväg (i medvind och sol skulle det visa sig), och hoppa över den sydvästra änden av landet, och istället gena genom inlandet mot Lagos.

Den kvällen bestämde jag mig för att stanna en dag i Lagos också och se mig omkring där och ta en båttur. Det kommer jag skriva om i nästa blogginlägg!

/Johanna

Från Faro till Lissabon

Så var det dags för avresa till Faro, längst ner i södra Portugal och i mitten av Algarvekusten. Allt gick bra och cykeln kom fram så som jag hade packat den i cykelväskan. Såg till min glädje att det fanns monteringsmöjligheter på flygplatsen. Ett mycket bra första intryck av Faro och Portugal!

Jag hade bokat två nätter på ett hostel i Faro eftersom jag kom fram på kvällen och ville ha en hel dag på mig att förbereda inför turen, för att sen kunna starta på morgonen dagen därpå. Så efter att ha landat och installerat mig blev det inte så mycket mer än att socialisera med de jag delade rum med och äta middag på hostelet tillsammans med ett gäng andra som bodde där. Hur trevligt som helst!

Det är speciellt att bo på hostel tycker jag, jag gillar verkligen det. Man kan träffa så fina och intressanta människor där. Under min korta vistelse i Faro hann jag få snacks, ett par vandringsstavar, vattenreningstabletter och salva för ömma muskler av tre andra gäster. Så generöst! Det jag hade att skänka vidare var en flaska köpesvatten, som jag ställde i ”free food”-lådan.

Dagen efter var det massa fix som stod på agendan. Montera ihop cykel, köpa gas till mitt lilla kök plus lite annat samt mat för de första dagarna. Jag behövde också organisera min packning och ställa in cykeln så att sadeln var i rätt höjd och så vidare. Lite koll på vädret och rutten i starten och jag var redo. Hann såklart se lite av Faro mellan alla ärenden den här dagen.

Det gick bra att komma iväg. Det brukar alltid vara lite trixigt att komma ut eller in i en stad, men tack och lov är inte Faro så stort så jag kom snabbt ut på en mindre väg. Omkring mig var det en del apelsinodlingar och gårdar som hade vakthundar som skällde på mig här och där. De hade stängsel så det kändes ok. Plötsligt hörs ett gällt men aggressivt skall och en liten, chihuahua-korsning rusar ilsket fram mot mig. Jag blir så överraskad och rädd att jag skriker rakt ut och trampar hårt. Tack och lov är hela dramat över på några sekunder. Hunden vänder hem och jag trampar fort vidare, helt skakig av adrenalin. Herregud. Vissa har alltså hunden lös här.

Den lilla asfalterade vägen leder mig genom ett litet samhälle, och på andra sidan smalnar vägen av. Jag använder mig av Google maps och har ställt in navigeringen på dagens planerade camping. Vägen jag egentligen tänkt följa är trafikerad såhär nära Faro och jag tycker Google har ett bra annat förslag, det är ju så vackert där. Sen börjar det regna lite lätt. Jag stannar och tar på mig regnkläderna och fortsätter. Vägen blir ännu smalare och tillslut slutar asfalten. Regnet tilltar också. Nu går det kraftigt nerför också och underlaget känns löst och halt. Så jag hoppar av cykeln.

Den geggan alltså. Jag har aldrig varit med om en halare lera. Den sätter sig i mönstret på både skor och cykel, och sen glider jag och cykeln nerför, tack och lov lyckas jag hålla mig på fötter. Jag blir irriterad på Google och på mig själv för att jag valde att lita på rutten, jag vet ju att man inte blint kan lita på Google maps när det gäller att välja bra cykelvägar. Jag försöker ändå tänka att det här är en del av upplevelsen och att jag faktiskt kan se min väg jag ska hoppa på bara lite längre ner. Jag kommer fram till den och skrapar och stampar av mig den värsta leran. Hittar en lucka i trafiken och kör. Nu regnar det väldigt kraftigt och jag som struntade i att ta på mig regnbyxorna. Det var orutinerat.

Det börjar bli dags för lunch och en restaurang dyker upp. Yes. Jag kommer in och ser förmodligen ut som en dränkt katt i varselgul jacka. Alla andra gäster tittar på mig. Inga andra turister, bara lokala människor. Den lunchen satt fint, skönt att komma in undan regnet. Eftersom jag var blöt kunde jag inte stanna för länge, eftersom jag började frysa. Tur för mig så hade regnet avtagit och det droppade bara lite. Så ut och iväg igen efter att ha fått påbörjat ett klippkort på restaurangen, trots att det var uppenbart att jag var en förbipasserande turist.

Resten av dagen höll sig regnet borta, men jag kände mig ändå kall och blöt och kände inte för att tälta. Jag behövde ändå handfatstvätta och jag visste att det fanns ett litet enkelt hotell ganska snart. Så det fick bli en natt där. Det var ju ändå min födelsedag.

Slutet av första dagen och början av andra dagen gick vägen slingrande bland korkekar och eukalyptusträd i ett otroligt lummigt och grönt område. Det var så otroligt vackert! Landskapet var böljande, med snälla backar både uppför och nerför. Senare under dag två övergick landskapet till mer jordbrukslandskap och det kändes som att tjuren Ferdinand hade kunnat sitta under en av alla korkekar. Det fanns också storkbon här och var, på nån stolpe eller så. Trafiken var ganska gles vilket var väldigt skönt!

Kommande dagar innehöll regnskurar och temperaturer runt 14 grader och inte mycket kallare på natten. Om det regnade eller om jag var blöt eller kall vid lunchtid åt jag på en restaurang, om inte så satt jag ute nånstans. Resterande nätter blev det tältning på campingar och jag behövde tack och lov inte sätta upp eller ta ner tältet i regn. Jag frös heller inte i tältet, men fick ofta sitta eller ligga i sovsäcken för att inte göra det heller. Hade jag varit för kall i tältet hade jag behövt köpa mer kläder, för jag hade oftast på mig alla icke-cykelkläder jag hade med mig om kvällarna. Det var tydligen ovanligt kallt och regnigt för den här tiden på året.

Så kom dagen jag skulle cykla in till Lissabon. Det här var cykeldag 5. Jag hade otrolig medvind hela dagen så jag bara flög fram. Jag hade räknat lite fel så jag trodde att det skulle vara längre till färjan än det faktiskt var, så jag hade startat extra tidigt dessutom. Två minuter innan jag kom fram till färjeterminalen började det regna, jag struntade i att stanna och bara körde på. Väl inne med en biljett i handen var det ca 30 min till avgång, så då bytte jag till en torr tröja. Vid det här laget var det fullkomlig storm ute, med kraftig vind och regn. Säkerhetsvakten, som hade hjälpt mig öppna den breda grinden för min cykel, pekade mot Lissabon och sa ”this weather, dangerous”. Jaja tänkte jag, jag ska på en färja nu och sen är det 6 minuter till mitt hostel i Lissabon, så det är ingen fara på taket.

Färjan tog ungefär 40 minuter och det gungade en del. Jag passade på att äta min medhavda lunch på båten, och det var nog bra. Tydligen blir man mindre illamående av att småäta, och jag tror den där lunchen hjälpte mig. Väl framme öste regnet ner. Jag har nog inte varit med om värre skyfall. Jag stod redo i alla mina regnkläder och kollade på telefonen exakt hur jag skulle cykla. 6 minuter, hur blöt hinner jag bli liksom.

Väldigt blöt. Det regnade så mycket att det var svårt att se gatstenen. Bilarna körde sakta och vinden piskade upp vatten så det kändes inte som att jag blev duschad ovanifrån, utan som att jag var med i ett storskaligt vattenkrig med vatten från alla håll. Svänger upp på gatan där mitt hostel ska ligga, det är spårvagnsspår i gatan, håller mig i mitten av dom. PANG! Där ligger jag mitt i vägen. Jag hann uppfatta att framhjulet åkte ner i ett svängande spår jag inte såg i tid och fastnade, sen flög jag åt vänster. Tur för mig att det inte kom någon bil och att jag hade väldigt låg hastighet. Jag tog mina solglasögon som flugit av och tog snabbt tag i cykeln och gick upp på trottoaren.

Den sista lilla biten gick jag med cykeln. När jag kom fram till hostelets reception såg jag förmodligen ut som en dränkt katt igen, för receptionisten sa ”oh, do you want a towel?!” innan hon började checka in mig. Min lilla vurpa gick bra. Inget mer än blåmärken på mig och lite snett växelhandtag på cykeln (som jag upptäckte först nån dag senare när jag kollade på en bild jag tagit på cykeln).

Det var skönt att komma fram men jag var lite arg på mig själv att jag inte bara väntat i 10 min tills den värsta skuren var över. För såklart när jag kom fram till hostelet, hade regnet avtagit rejält.

Vad jag hittade på i Lissabon kommer i nästa inlägg!

/Johanna

Cykelresa till Portugal

Just nu är jag mellan två jobb och har en månad på mig att göra vad jag vill. Givetvis blev det cykling då. Det här kommer bli en liten bloggserie om den cykelsemestern, postad i efterhand. Ville kunna njuta av själva resan utan att producera nånting förutom kilometer på cykeln medan jag var där.

Vart åker man då i mars och cyklar? Den frågan ställde jag mig också för ett tag sen och började genast googla runt. Man behövde tydligen åka ganska långt söderut i Europa för att få behagliga temperaturer i mars. Och utanför Europa hade jag inte lust att dra, det kändes långt och som att det skulle bli ett större projekt än vad jag orkade planera just då. Så södra Europa alltså. Närmare bestämt Portugal. Lite mer googling och det verkade som ett jättetrevligt resmål för just cykling, och våren ska tydligen vara en bra tid att åka också. Inte högsäsong, inte hett som på sommaren och vårgrönska. Perfekt. Taget!

Så det blev cykling i Portugal i 2,5 vecka. Flög ner till Faro i södra Portugal och cyklade sedan norrut mitt i landet längs väg N2, sen in mot Lissabon. Från Lissabon bar det av söderut längs Atlantkusten och slutligen österut längs Algarvekusten med avslut i Faro.

Innan turen kändes det spännande att cykla långtur utan att vara särskilt tränad för det. Jag kan inte påstå att jag kommit i cykelform efter benbrottet i höstas. Har också varit i Thailand i två veckor och efter det förkyld i över tre veckor. Efter tillfrisknande var det bara en vecka till avresa, så formen fick vara det den var. Foten kändes som en större osäkerhet, men oj vad taggad jag var på att komma iväg och ta revansch på långcykling!

I nästa blogginlägg skriver jag om de första dagarna i Portugal!

/Johanna

Från Røros och hem till Lillehammer

Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem från cykelturen. Tiden går fort när man har roligt. Har hunnit få besök av min kompis Sophie (som jag ska hälsa på i Australien i september) och vi har vandrat i Jotunheimen. Nu har hon rest vidare och jag har kommit till ro att skriva lite om de sista tre dagarna av cykelturen.

Dag 5

Efter vilodagen i Røros hade jag kollat vädret för de kommande dagarna och sett att de två första skulle vara varma och torra, men regna den sista dagen. Så jag bestämde mig för att försöka cykla lite längre när det skulle vara torrt så att jag inte skulle behöva spendera fler timmar än nödvändigt i regn. Jag hade tyvärr fått erfara att mina regnkläder inte höll mig torr jättelänge.

Jag kände att vilodagen hade gett mig lite extra energi och tillsammans med det fina vädret kändes det lätt att trampa på. Kanske också för att det var mer nerför än uppför. När vattnet började ta slut i flaskorna i slutet av cykeldagen, när också samhällena jag passerade blev allt mindre, fångade jag en äldre herre som precis klivit ur sin bil. Såklart hade han vatten åt mig, och precis runt hörnet i en kran också. Perfekt. Tackade och rullade vidare.

Hade kollat ut en plats jag trodde skulle vara bra att tälta vid, men det visade sig att det var alldeles för öppet där. Det var vid en sjö, men alla hus ovanför skulle ha fri sikt över allt jag gjorde, och jag kände för lite mer privatliv, så jag trampade vidare. Kort därefter hittade jag stället. En liten nerförsbacke ner från vägen, skymd av träd och högt gräs, men nån som klippt gräset ner till en liten badplats där det till och med fanns utemöbler! Nu låter det kanske som att jag var på nån annans tomt, men det var långt till närmsta hus och det som låg närmast var en kohage, så jag tänkte att här får jag vara. Tack allemansrätten.

Började med ett svalkande men ändå skönt bad, sen lagade jag middag. Det kom ett par med en hund som skulle doppa tassarna och mannen kastade några kast med fiskespöet. De hade stuga i närheten och stannade inte länge. Sen var det bara jag resten av kvällen. Slog upp tältet och somnade tungt efter 12 mil cyklade.

Dag 6

Nästa morgon var det väldigt fuktigt. Det hade nog varit lite svalare under natten, men det mesta torkade i stort sett upp när solen värmde lite mer. När jag packat ihop mig och precis skulle leda cykeln uppför den lilla backen fram till vägen hörde jag att det var nån med en traktor som höll på med ensilagebalarna som stod precis vid vägen. Typiskt. Tänk om det var bonden och tänk om han eller hon inte gillade att jag var där. Jag satte mig ner igen och väntade en stund, tänkte att det inte var så många balar som skulle flyttas, om det nu var det som pågick där uppe. Jag skulle ge det 10 minuter. Efter 15 minuter tänkte jag att skit samma, nu vill jag komma igång med min cykeldag.

Mycket riktigt höll bonden på med sina balar och jag hejade så glatt jag kunde med bestämda steg mot vägen. Han hejade dämpat nästan utan att se på mig. Och så var det inte mer med det.

Den här dagen var också varm och lättcyklad, fortfarande mer nerför än uppför med upplevelsen av att det var platt. Jag hade lunchpaus vid Norges näst största sten, enligt en äldre dam som gjorde mig sällskap. Så mysigt när folk vågar komma fram och vara nyfikna och småprata en stund.

Från Rena ner till Elverum hade jag valt den östra sidan av älven Glomma eftersom den vägen såg mindre ut. Det var den, men den var nyasfalterad och det var nästan ingen trafik, så det var en fullpoängare! Väl nere i Elverum fyllde jag på vattenflaskorna på en kinarestaurang, eftersom jag bara hade några kilometer kvar innan tältplatsen jag hade sett ut.

Det skulle finnas ett vindskydd vid en sjö som inte skulle vara så långt ifrån en avsides grusväg dit det var ”lätt att ta med barn”. Så jag tänkte att det också borde vara lätt att ta med en cykel dit. Ikke. Det gick knappt att gå utan cykel för det var nån slags skogsmaskin som kört där, så jag vände efter bara några meter. Typiskt. Jag hade inte lust att ta in på campingen lite längre bort på asfaltsvägen. Den hade inte fått bra omdömen. Men den här skogen var snårig och sumpig och det såg svårt ut att hitta tältplats. Att få ett bad efter en svettig dag hade jag gett upp nu. Testade en annan stig utan cykel, men den var sumpig och ledde inte till nåt bra ställe.

Var nära på att ge upp på väg tillbaka mot asfaltsvägen, när skogen öppnade upp sig och det såg faktiskt riktig trevligt ut. Så där fick det bli, trots att det var mellan en större väg och ett tågspår, och att jag syntes från grusvägen, men klockan var rätt mycket så det var väldigt dags att slå upp tältet och laga mat. Det blev korv och pasta med tomatsås med några färska tomater på.

Jag hörde inga tåg och trafiken från den större vägen störde mig inte direkt. Två bilar körde förbi på grusvägen, men de störde mig inte heller. Antingen såg de inte mitt gröna tält i skymningen, eller så brydde de sig inte om det. Efter att ha blivit biten av en pytteliten men skarp myra på armen, jagat ut kanske hälften av alla mygg och flugor från tältet var det dags att sova efter en 12-milsdag igen.

Dag 7

Sista dagen. Den kortaste men också den regnigaste. Motvind hade jag också nästan hela dagen. Jag hade ändå gott humör. Jag visste att det här vädret skulle komma på den här dagen, så jag hade bara 8 mil hem. Jag hade förberett lunch i en matlåda – rester från middagen dagen innan och snacksväskan var fylld. Jag hade också en bra och spännande bok att lyssna på, så mig gick det ingen nöd på.

Lite navigering första halvdelen, men tillslut var jag på känd mark och kunde stoppa undan telefonen som hade börjat varna för att den var lite väl blöt. Vid lunchdags svängde jag in vid en busskur och bytte tröja på grund av mina ikke täta regnkläder. Till nästa tur får jag nog uppdatera lite där. Är sugen på att testa vattentäta sockar. Ja det finns. Nej, det är inte plastpåsar.

Tillslut var det bara sista backarna kvar i Lillehammer, upp till vårt lilla radhus där Alex var hemma och mötte mig. Så fint att komma hem!

Summering

Då var den här turen slut. Den kändes väldigt kort, som att jag precis kommit in i lunken, och då var den nästan slut. Men det var också skönt att komma hem, speciellt efter regn och motvind en hel dag. Jag kände mig stark och i bra form under hela turen. 643 km på 6 cykeldagar. Totalt 36:52 timmar cyklade, exklusive pauser.

Även på denna tur har jag mött fina människor, sett vackra landskap och haft det himla bra. För mig är det här bland det bästa jag vet.

På den här turen gick mina 10 år gamla cykelväskor sönder, den limmade sömmen nederst höll inte längre, så de ska jag snabbt byta ut inför Australien. Det är några fler justeringar jag ska göra inför Australien också, men det får bli ett annat blogginlägg.

/Johanna

De tre första dagarna, från Österstund till Røros

I måndags klev jag och Anton upp tidigt för att åka med mig, cykeln och allt bagage till busstationen i Örnsköldsvik. Jag hade spenderat några dagar tillsammans med familjen och nu var det dags att bege sig mot startpunkten i Östersund. Jag valde att starta där istället för i Övik eftersom jag inte hade tid att vara borta på cykeln i mer än en vecka under den här semestern. Dessutom har jag redan cyklat den sträckan mer än en gång, åt båda håll. Så jag missade inget.

Dag 1

Ut ur bussen och cykeln och alla grejer mitt i centrala Östersund, på med allt på cykeln. Fylla på båda vattenflaskorna, snabb startbild på cykeln, ställa in Google maps på nåt längre bort på rutten och ut ur stan. Snabbt. Onödigt stressad såhär i efterhand, men jag ville komma iväg och in i cykelflowet.

Har mestadels fint väder, nån enstaka liten skur, men inte värt att ta på regnkläderna. Google maps leder mig fel på ett ställe, den tycker att jag blivit Jesus och kan cykla över sjön sommartid, men nej, måste vara en vinterväg. Så jag tar en bro istället lite längre söderut.

På den här turen har jag planerat att cykla ca 10 mil per dag. För mig och med den packning (vikt) jag har är det rätt långt. Fysiskt känner jag att det går väldigt bra. På de två sista träningspassen hemma kände jag mig äntligen stark, istället för konstant trött i benen.

Men det är tiden. Jag har hittills hållit en genomsnittshastighet på runt 17 km/h och det tar då sin lilla tid att cykla 10 mil, mer exakt nästan 6 timmar. Lägg till tid för pauser för mat, klädbyten, toalettbesök osv så har vi en hel arbetsdag med övertid.

Men tillbaka till första dagens cykling. I Svenstavik, där jag varit på mataffären en gång innan, visste jag att det fanns bord att sitta vid under tak. Perfekt, för det höll på att dra ihop sig till regn, lagom till middagstid. Så jag gick in och handlade en uppsättning tapas, tog på mig alla kläder och var sen redo att mysa där ute när regnet blåste mig i ryggen. Jag fick också sällskap av en annan cyklist. Han hade cyklat från Rättvik samma dag, det vill säga mer än 20 mil söderut, och skulle hem till Östersund, 7 mil till. Det var första gången han cyklade långt med övernattning och packning, och hade haft regn hela dagen innan, så han hade köpt en regnjacka, något han inte ens hade haft med sig. Ändå snittade han på 30 km/h. Vi är olika konstaterade jag.

På kvällen, 3 mil senare rullade jag in på en naturcamping och satte upp tältet och gick för att ta ett dopp. Där fanns en liten trästuga jag tittade in i. Lyckan när jag insåg att det var en vedeldad bastu som nån tänt och att den fortfarande var varm! Så skön avslutning på första dagen.

Dag 2

Utvilad eftersom jag försov mig kom jag inte iväg så mycket tidigare än dagen innan. Jag brukar tänka att allt före 11 är bra. Här var jag iväg lite efter 11. Men varför stressa över det. Det är ju semester och jag har ingen tid att passa. Bara massor av timmar att cykla. Vädret var väldigt växlande denna dag. Under första timmen hade jag bytt kläder fyra gånger. Det var antingen regn eller sol, och det regnade ändå så pass kraftigt att jag ville ta på mig regnkläder och det var för varmt för att cykla i sol och regnkläder.

Det rullade på, jag såg flera renar, cyklade igenom några samhällen, där det i ett av dem fanns ett café. In och kolla vad dom har, och otroligt nog har de glutenfria våfflor! Det hade jag absolut inte räknat med på vischan. Beställer in en med renröra. Den var så god att jag tar en till, men räkor och grejs på.

Cyklar vidare och några timmar senare börjar det kännas i tanken att det är dags för påfyllning igen. Hittar en fin bänk med utsikt över en sjö och ett regnhärjat fjäll långt bort. Cyklar vidare en stund men känner att jag hade behövt nåt mer, nåt snabbare. Hittar en camping där jag köper en påse godis och en glass som inhaleras i solen. Oj så härligt med sommar.

Lite senare börjar jag ta mig an dagens 10 km långa uppförsbacke upp mot Flatruet, Sveriges högsta väg som är öppen året runt. Det är grusväg, och det börjar droppa. När jag kommer upp dit träden är mindre känner jag att jag har motvind och regnet har tilltagit. På med regnkläder och trampa vidare. Fyller på med numera kladdiga godisar lite då och då. Jag är inte kall iaf. Väl uppe tar jag bara några bilder. Vet att jag bara har nerför nu till Mittådalen som jag satt som destination för dagen. Nerförsbacken är 7 km lång, också den på grusväg. Mina genomblöta cykelvantar utan fingrar gör inte direkt att jag håller värmen om händerna. Mellan inbromsningarna (känns onödigt att rulla snabbare än 45 km/h) stoppar jag fingrarna i munnen så att jag inte ska tappa känseln. Ja, vi är på den nivån nu.

Väl nere så slutar det givetvis regna. Men jag har redan bestämt mig för att sova inomhus inatt. Jag är väldigt kall och blöt och tänker inte hålla på med nåt tält nu. Rullar några hundra meter till ett vandrarhem jag vet ligger där. Ringer telefonnumret på dörren och frågar om det finns ett ledigt rum. Ja. Yes! Mannen som möter mig i dörren säger att jag ser ut som en blöt katt. Och så känner jag mig. Tar in alla grejer, men lämnar dem i hallen för grusvägen har följt med mig och finmaterialet har fullkomligt sprayat upp när jag susat nerför fjället. Den varma duschen satt där den skulle.

Dag 3

Dagen före vilodagen och benen känns fortfarande bra. Jag kom iväg lite tidigare för hade stämt träff med min kompis Hanna och hennes familj för glass i Ljusnedal där de hyr en stuga ett halvår. De två milen dit är härliga och torra. Lunchen och glassen, som blev i Funäsdalen, satt fint. Sen började regnet igen. Efter att jag sagt hejdå till Hanna med familj handlade jag lite mat och gav mig iväg. Idag var det ingen dag med massa klädbyten. Det regnade resterande åtta mil fram till Røros.

Jag stannade bara för att fota ett coolt vattenfall Hanna tipsat om, lägligt nog fanns det även toalett där (skogen är såklart alltid ok, men att fullständigt strippa på överkroppen för att få av sig cykelbyxorna var mindre lockande i regnet). Hade tänkt att det skulle bli ett stopp för ett mellanmål på eftermiddagen också, men jag omvärderade det eftersom jag insåg att jag då direkt skulle bli kall. Så jag började käka godis när energin började dala, och det hjälpte och så höll jag på hela vägen.

På samma sätt som dagen innan var jag nästan helt genomblöt när jag kom fram, och började bli kall direkt. Energinivån kändes bra och benen kändes bra. Hade fått lite hjälp under dagen av en del medvind, vilket var tacksamt. Jag längtade efter den där varma duschen. När jag väl installerat mig i stugan, och ställt mig i duschen och vridit på vattnet, och väntat en stund insåg jag att det där varma vattnet inte skulle komma. Det var kall-ljummet, inget man står och slappnar av i. Så det blev snabbdusch, inklusive hårtvätt.

Aja, i stugan skulle jag sätta på värmen. Trodde jag. Ingen värmekälla fanns, så den var och skulle förbli lika kall som utomhus. Men det fanns en spis med två gjutjärnsplattor. Det tog emot lite, men jag satte på bägge två på full effekt och började istället laga middag på mitt gaskök. Tillslut kunde jag slappna av lite mer och håret började torka.

Stängde av plattorna efter en stund, men var inte varm utifrån och in, så fick ändå sova med ullsockar, ullångkalsonger och tjocktröja under ett duntäcke. Lärdom: underskatta inte kylan från väta.

En till lärdom jag fått erfara: glöm inte lagningskittet hemma, för det är på den turen dina bra och dyra väskor bägge två går sönder i en söm, på samma sätt så att det som är längst ner bir blött, och det som ligger där är dina torra kläder.

En tredje lärdom: om du har stänkskärmar med dig, sätt på dem på cykeln innan grusvägen, inte efter när du sett hur du och cykeln ser ut efteråt.

Vilodagen

Under en vilodag kan man ju tycka att man ska göra så lite som möjligt och bara slappa. Ja, sant, men slappandet tar tid. Att sova 9-10 timmar på natten och sen ta en eftermiddagslur på en timme är något där man inte kan göra två saker samtidigt. Utöver detta är det bra om man hinner tvätta lite kläder, handla mat, plocka upp all packning så inget är fuktigt till fortsatt färd, skriva ett blogginlägg, göra lite sightseeing, ladda all elektronik, ladda ner lite fler poddar som har hunnit komma ut sen sist man hade tillgång på wifi. Sen ska all denna (i mitt tycke minimala) packning organiseras igen efter att den har exploderat upp ur väskorna i den lilla campingstugan där det finns fyra sängar, men egentligen bara plats för en cyklist.

Just ja, man träffar också folk på ett härligt sätt som man också vill lägga tid på. En pensionerad herre från Nederländerna var mitt middagssällskap. Han var också cyklist så vi hade massor att prata om. Fick tips på bra app om ställen att campa på i hela Europa, jag fick hans choklad för det visade sig att han inte gillade den med havssalt, men han visste inte att han köpt den eftersom han inte förstod norska, och jag fick även lite chamois-kräm. Man kan säga att det ska förebygga sadelskav. I mitt fall har det tåget gått så att säga, men hoppas det inte blir värre än såhär. Jag behöver byta cykelsadel.

Har inte sagt nåt om Røros än där jag var i några timmar idag. Väldigt fin stad med bevarade byggnader och arbetarbostäder efter gruvbrytning och förädling. Häftigt att vandra runt i stan som är som ett museum i sig. Kan rekommendera att stanna om ni har vägarna förbi. Jag vill absolut komma tillbaka för det ska tydligen finnas mycket bra MTB-cykling här.

Nu blev det här inlägget jättelångt, men jag har ju också upplevt mycket på bara fyra dagar som är kul att skriva om. Nästa inlägg blir ungefär en vecka efter hemkomst, för ska direkt iväg på en vandring med en kompis. Det är hektiskt det här med semester.

/Johanna