Så var det dags för avresa till Faro, längst ner i södra Portugal och i mitten av Algarvekusten. Allt gick bra och cykeln kom fram så som jag hade packat den i cykelväskan. Såg till min glädje att det fanns monteringsmöjligheter på flygplatsen. Ett mycket bra första intryck av Faro och Portugal!
Jag hade bokat två nätter på ett hostel i Faro eftersom jag kom fram på kvällen och ville ha en hel dag på mig att förbereda inför turen, för att sen kunna starta på morgonen dagen därpå. Så efter att ha landat och installerat mig blev det inte så mycket mer än att socialisera med de jag delade rum med och äta middag på hostelet tillsammans med ett gäng andra som bodde där. Hur trevligt som helst!
Det är speciellt att bo på hostel tycker jag, jag gillar verkligen det. Man kan träffa så fina och intressanta människor där. Under min korta vistelse i Faro hann jag få snacks, ett par vandringsstavar, vattenreningstabletter och salva för ömma muskler av tre andra gäster. Så generöst! Det jag hade att skänka vidare var en flaska köpesvatten, som jag ställde i ”free food”-lådan.
Dagen efter var det massa fix som stod på agendan. Montera ihop cykel, köpa gas till mitt lilla kök plus lite annat samt mat för de första dagarna. Jag behövde också organisera min packning och ställa in cykeln så att sadeln var i rätt höjd och så vidare. Lite koll på vädret och rutten i starten och jag var redo. Hann såklart se lite av Faro mellan alla ärenden den här dagen.
Det gick bra att komma iväg. Det brukar alltid vara lite trixigt att komma ut eller in i en stad, men tack och lov är inte Faro så stort så jag kom snabbt ut på en mindre väg. Omkring mig var det en del apelsinodlingar och gårdar som hade vakthundar som skällde på mig här och där. De hade stängsel så det kändes ok. Plötsligt hörs ett gällt men aggressivt skall och en liten, chihuahua-korsning rusar ilsket fram mot mig. Jag blir så överraskad och rädd att jag skriker rakt ut och trampar hårt. Tack och lov är hela dramat över på några sekunder. Hunden vänder hem och jag trampar fort vidare, helt skakig av adrenalin. Herregud. Vissa har alltså hunden lös här.
Den lilla asfalterade vägen leder mig genom ett litet samhälle, och på andra sidan smalnar vägen av. Jag använder mig av Google maps och har ställt in navigeringen på dagens planerade camping. Vägen jag egentligen tänkt följa är trafikerad såhär nära Faro och jag tycker Google har ett bra annat förslag, det är ju så vackert där. Sen börjar det regna lite lätt. Jag stannar och tar på mig regnkläderna och fortsätter. Vägen blir ännu smalare och tillslut slutar asfalten. Regnet tilltar också. Nu går det kraftigt nerför också och underlaget känns löst och halt. Så jag hoppar av cykeln.
Den geggan alltså. Jag har aldrig varit med om en halare lera. Den sätter sig i mönstret på både skor och cykel, och sen glider jag och cykeln nerför, tack och lov lyckas jag hålla mig på fötter. Jag blir irriterad på Google och på mig själv för att jag valde att lita på rutten, jag vet ju att man inte blint kan lita på Google maps när det gäller att välja bra cykelvägar. Jag försöker ändå tänka att det här är en del av upplevelsen och att jag faktiskt kan se min väg jag ska hoppa på bara lite längre ner. Jag kommer fram till den och skrapar och stampar av mig den värsta leran. Hittar en lucka i trafiken och kör. Nu regnar det väldigt kraftigt och jag som struntade i att ta på mig regnbyxorna. Det var orutinerat.
Det börjar bli dags för lunch och en restaurang dyker upp. Yes. Jag kommer in och ser förmodligen ut som en dränkt katt i varselgul jacka. Alla andra gäster tittar på mig. Inga andra turister, bara lokala människor. Den lunchen satt fint, skönt att komma in undan regnet. Eftersom jag var blöt kunde jag inte stanna för länge, eftersom jag började frysa. Tur för mig så hade regnet avtagit och det droppade bara lite. Så ut och iväg igen efter att ha fått påbörjat ett klippkort på restaurangen, trots att det var uppenbart att jag var en förbipasserande turist.
Resten av dagen höll sig regnet borta, men jag kände mig ändå kall och blöt och kände inte för att tälta. Jag behövde ändå handfatstvätta och jag visste att det fanns ett litet enkelt hotell ganska snart. Så det fick bli en natt där. Det var ju ändå min födelsedag.
Slutet av första dagen och början av andra dagen gick vägen slingrande bland korkekar och eukalyptusträd i ett otroligt lummigt och grönt område. Det var så otroligt vackert! Landskapet var böljande, med snälla backar både uppför och nerför. Senare under dag två övergick landskapet till mer jordbrukslandskap och det kändes som att tjuren Ferdinand hade kunnat sitta under en av alla korkekar. Det fanns också storkbon här och var, på nån stolpe eller så. Trafiken var ganska gles vilket var väldigt skönt!
Kommande dagar innehöll regnskurar och temperaturer runt 14 grader och inte mycket kallare på natten. Om det regnade eller om jag var blöt eller kall vid lunchtid åt jag på en restaurang, om inte så satt jag ute nånstans. Resterande nätter blev det tältning på campingar och jag behövde tack och lov inte sätta upp eller ta ner tältet i regn. Jag frös heller inte i tältet, men fick ofta sitta eller ligga i sovsäcken för att inte göra det heller. Hade jag varit för kall i tältet hade jag behövt köpa mer kläder, för jag hade oftast på mig alla icke-cykelkläder jag hade med mig om kvällarna. Det var tydligen ovanligt kallt och regnigt för den här tiden på året.
Så kom dagen jag skulle cykla in till Lissabon. Det här var cykeldag 5. Jag hade otrolig medvind hela dagen så jag bara flög fram. Jag hade räknat lite fel så jag trodde att det skulle vara längre till färjan än det faktiskt var, så jag hade startat extra tidigt dessutom. Två minuter innan jag kom fram till färjeterminalen började det regna, jag struntade i att stanna och bara körde på. Väl inne med en biljett i handen var det ca 30 min till avgång, så då bytte jag till en torr tröja. Vid det här laget var det fullkomlig storm ute, med kraftig vind och regn. Säkerhetsvakten, som hade hjälpt mig öppna den breda grinden för min cykel, pekade mot Lissabon och sa ”this weather, dangerous”. Jaja tänkte jag, jag ska på en färja nu och sen är det 6 minuter till mitt hostel i Lissabon, så det är ingen fara på taket.
Färjan tog ungefär 40 minuter och det gungade en del. Jag passade på att äta min medhavda lunch på båten, och det var nog bra. Tydligen blir man mindre illamående av att småäta, och jag tror den där lunchen hjälpte mig. Väl framme öste regnet ner. Jag har nog inte varit med om värre skyfall. Jag stod redo i alla mina regnkläder och kollade på telefonen exakt hur jag skulle cykla. 6 minuter, hur blöt hinner jag bli liksom.
Väldigt blöt. Det regnade så mycket att det var svårt att se gatstenen. Bilarna körde sakta och vinden piskade upp vatten så det kändes inte som att jag blev duschad ovanifrån, utan som att jag var med i ett storskaligt vattenkrig med vatten från alla håll. Svänger upp på gatan där mitt hostel ska ligga, det är spårvagnsspår i gatan, håller mig i mitten av dom. PANG! Där ligger jag mitt i vägen. Jag hann uppfatta att framhjulet åkte ner i ett svängande spår jag inte såg i tid och fastnade, sen flög jag åt vänster. Tur för mig att det inte kom någon bil och att jag hade väldigt låg hastighet. Jag tog mina solglasögon som flugit av och tog snabbt tag i cykeln och gick upp på trottoaren.
Den sista lilla biten gick jag med cykeln. När jag kom fram till hostelets reception såg jag förmodligen ut som en dränkt katt igen, för receptionisten sa ”oh, do you want a towel?!” innan hon började checka in mig. Min lilla vurpa gick bra. Inget mer än blåmärken på mig och lite snett växelhandtag på cykeln (som jag upptäckte först nån dag senare när jag kollade på en bild jag tagit på cykeln).
Det var skönt att komma fram men jag var lite arg på mig själv att jag inte bara väntat i 10 min tills den värsta skuren var över. För såklart när jag kom fram till hostelet, hade regnet avtagit rejält.
Vad jag hittade på i Lissabon kommer i nästa inlägg!
/Johanna