Johanna trampar runt

I Lissabon hängde jag med Daniel från hostelet i Faro, kanadensaren som gav mig vattenreningstabletter och en kräm för ömma muskler och leder. Vi åt mat, åkte en gammal anrik spårvagn, tittade på utsikt över stan, gick på Banksy-museum och till fler än ett café. Jag hade först bara tänkt stanna en dag i Lissabon, men efter att jag räknat lite på hur långt jag hade kvar ner tillbaka till Faro i både tid och distans såg jag att jag kunde förlänga vistelsen. Vädret lockade inte till att skynda sig ut igen, och jag ville se lite mer av Lissabon och sova en natt till i en säng.

Även detta hostel var en samlingspunkt av sociala och sköna människor från världens alla hörn. Under en middag fick jag ett boktips av en amerikan från Kalifornien som jag läste kommande dagar (Born a Crime, av Trevor Noah). Nästa kväll åt jag ramen med en annan amerikan, en tjej från Vermont. Vi hade av en slump kollat in samma ställe, nåt enkelt som låg nära, och vi delade rum och småpratade lite, så bestämde vi att vi skulle ta sällskap dit. Dagen efter den där ramen var det dags att bege sig vidare.

Vägen söderut från Lissabon började med en färja och sen var det vägar med mycket trafik. Egentligen alldeles för mycket för en cyklist. Det kändes lite läskigt emellanåt, trots att jag hade backspegel (och kunde se trafiken bakom) och en väldigt orange tröja. Tillslut glesnade trafiken och vägen blev väldigt vacker. Det bar uppåt och när jag kommit till toppen fick jag se Atlanten för första gången på den här turen! Det var otroligt vackert, och det kändes som att den utsikten var den jag kommit för. Jag cyklade på, rullade ner till havet, och var några kilometer ifrån min camping när jag såg en skylt om att vägen var stängd på grund av rasrisk. Jag som precis rullat nerför en rejäl backe hade verkligen inte lust att vända.

Jag cyklade på, för jag ville se den där avspärrningen innan jag tog nåt beslut. Några betongsuggor som var ca en meter höga, fullt görbart att klättra över alltså. Sagt och gjort. Lastade av bakväskorna och krängde över cykeln, väskorna, och mig själv. Sen var det några bilfria och väldigt vackra kilometrar.

Den eftermiddagen hann jag sätta upp tältet precis innan det började regna igen. Det hade blåst hela dagen, och det skulle fortsätta att blåsa under natten, så jag hade även satt upp stormlinorna. Jag satte mig i tältet och stängde det, för att packa ihop mina duschgrejer, elektronik jag ville ladda, och min middag. Jag hade nämligen fått veta att det fanns som ett vardagsrum där jag kunde hänga. Mars är alltså lågsäsong och det var jag och tre husbilar på hela campingen, och lyset hade man inte ens skruvat på i badrumsbyggnaden, bara nån enstaka lampa med rörelsedetektor lyste upp när jag duschade. Sen vidare till det där vardagsrummet, som inte var uppvärmt, och ladda elektronik och äta middag.

Tillslut var det dags att gå ut till tältet, via tandborstning i den mörka badrumsbyggnaden. Det blåste friskt och snart började det regna också. Jag låg i sovsäcken och duken fladdrade och for och regnet kom och gick. Jag har inte tältat jättemånga gånger tidigare när det blåst, men jag vet att det alltid upplevs värre inne i tältet än det är ute. Så jag kollade vädret och enligt prognos blåste det 11-12 m/s. Inte mycket egentligen alltså, och det skulle inte bli värre heller. Jag hade dock inte satt upp tältet i helt perfekt vindriktning, så det kan ha gjort upplevelsen i tältet lite värre också. För att lugna mig lyssnade jag på musik, pratade med Alex i telefon och påminde mig själv om att mitt tält är bra och jag vet att det klarar det här, då ska jag också göra det.

Det gick bra att somna, och på morgonen hade jag råkat sova förbi väckarklockan en timme, utan att ha vaknat en enda gång under natten. Dagen efter hade vinden lagt sig, det var sol och jag skulle börja också denna dag med en färja. Den här färjan tog mig över till en smal landstripa med massa sanddyner. Det var väldigt fint att cykla där och trafiken var helt okej. En del körde lite väl snabbt förbi. Jag njöt verkligen av den här soliga dagen, efter flera dagar med mycket regn.

En av dessa dagar, mellan Lissabon och Lagos, satt jag utanför en matbutik och åt min lunch på en bänk. Då kör plötsligt en rätt risig Mercedes upp och parkerar precis intill. Ut kliver en man som är väldigt välklädd och börjar entusiastiskt prata med mig. Han säger att han tycker det är coolt det jag gör och pratar om det han gillar och inte gillar med Portugal (han är själv portugis, men har bott i flera andra länder), allt på ett väldigt positivt och entusiastiskt sätt. Han säger att han precis varit på en farmers’ market och köpt nötter, och vill gärna ge en hel påse till mig, men jag tackar vänligt nej. Jag har ju precis köpt massa mat jag knappt får plats med. När vi pratat en stund önskar han mig lycka till och avslutar med att säga att han ska be för bättre väder åt mig. Sen åker han iväg.

Två dagar senare gick i Atlantens tecken. Jag hade tältat på en camping väldigt nära havet, men cyklade inte ut dit den eftermiddagen jag kom dit, för jag behövde prioritera klädtvätt bland annat. Men innan jag lämnade det lilla samhället på morgonen tog jag en omväg ut för att se havet. Så himla vackert och mäktigt! Jag bad en fransk dam ta kort på mig och cykeln, och jag slängde mig med några av de typ 15 ord franska jag kunde, och det gick bra! Ja sa att jag inte kunde franska, jag fattade att hon inte kunde engelska, jag tecknade och bad henne ta bild på mig, hon frågade om min rutt på franska och med händerna, jag förklarade med engelska och händerna hur jag hade cyklat, och hur min plan såg ut för resten av turen. Sen var det tack så mycket på franska från mig.

Turen gick vidare på raka platta vägar i inlandet. Vackra, men inte som atlantkusten. Vid en avtagsväg stannade jag och tog på mig regnkläder, kollade kartan och funderade på om jag skulle vika av mot havet, eller fortsätta. Jag valde att cykla mot havet, jag var ju ändå där för upplevelserna, inte att komma fram fortast möjligt. Nästan framme vid havet var det lunchdags, som fick bli på en restaurang, eftersom det regnade. Sen ut och titta på havet. Inte en själ vid den utkiksplatsen, vilket gjorde den upplevelsen ännu bättre.

Cyklar vidare i regnet, som inte är kraftigt, men tillräckligt för att behålla regnkläderna på. Under en sträcka cyklade jag väldigt nära havet, och en vandringsled som också gick parallellt. Det måste vara helt magiskt att gå och se havet hela tiden! Jag svängde av vägen på ett ställe för dagens tredje utsikt mot Atlanten, också den helt fantastisk!

Sen började jag kolla hur långt kvar jag hade till min planerade camping. Rätt långt. Skulle komma fram när det började mörkna. Inte bra. Jag stod vid sidan av vägen och kollade karta och funderade. Sen bestämde jag mig. Jag skulle ta en annan camping, bara 10 km bort. Sen dagen efter skulle jag ta en genväg (i medvind och sol skulle det visa sig), och hoppa över den sydvästra änden av landet, och istället gena genom inlandet mot Lagos.

Den kvällen bestämde jag mig för att stanna en dag i Lagos också och se mig omkring där och ta en båttur. Det kommer jag skriva om i nästa blogginlägg!

/Johanna

Så var det dags för avresa till Faro, längst ner i södra Portugal och i mitten av Algarvekusten. Allt gick bra och cykeln kom fram så som jag hade packat den i cykelväskan. Såg till min glädje att det fanns monteringsmöjligheter på flygplatsen. Ett mycket bra första intryck av Faro och Portugal!

Jag hade bokat två nätter på ett hostel i Faro eftersom jag kom fram på kvällen och ville ha en hel dag på mig att förbereda inför turen, för att sen kunna starta på morgonen dagen därpå. Så efter att ha landat och installerat mig blev det inte så mycket mer än att socialisera med de jag delade rum med och äta middag på hostelet tillsammans med ett gäng andra som bodde där. Hur trevligt som helst!

Det är speciellt att bo på hostel tycker jag, jag gillar verkligen det. Man kan träffa så fina och intressanta människor där. Under min korta vistelse i Faro hann jag få snacks, ett par vandringsstavar, vattenreningstabletter och salva för ömma muskler av tre andra gäster. Så generöst! Det jag hade att skänka vidare var en flaska köpesvatten, som jag ställde i ”free food”-lådan.

Dagen efter var det massa fix som stod på agendan. Montera ihop cykel, köpa gas till mitt lilla kök plus lite annat samt mat för de första dagarna. Jag behövde också organisera min packning och ställa in cykeln så att sadeln var i rätt höjd och så vidare. Lite koll på vädret och rutten i starten och jag var redo. Hann såklart se lite av Faro mellan alla ärenden den här dagen.

Det gick bra att komma iväg. Det brukar alltid vara lite trixigt att komma ut eller in i en stad, men tack och lov är inte Faro så stort så jag kom snabbt ut på en mindre väg. Omkring mig var det en del apelsinodlingar och gårdar som hade vakthundar som skällde på mig här och där. De hade stängsel så det kändes ok. Plötsligt hörs ett gällt men aggressivt skall och en liten, chihuahua-korsning rusar ilsket fram mot mig. Jag blir så överraskad och rädd att jag skriker rakt ut och trampar hårt. Tack och lov är hela dramat över på några sekunder. Hunden vänder hem och jag trampar fort vidare, helt skakig av adrenalin. Herregud. Vissa har alltså hunden lös här.

Den lilla asfalterade vägen leder mig genom ett litet samhälle, och på andra sidan smalnar vägen av. Jag använder mig av Google maps och har ställt in navigeringen på dagens planerade camping. Vägen jag egentligen tänkt följa är trafikerad såhär nära Faro och jag tycker Google har ett bra annat förslag, det är ju så vackert där. Sen börjar det regna lite lätt. Jag stannar och tar på mig regnkläderna och fortsätter. Vägen blir ännu smalare och tillslut slutar asfalten. Regnet tilltar också. Nu går det kraftigt nerför också och underlaget känns löst och halt. Så jag hoppar av cykeln.

Den geggan alltså. Jag har aldrig varit med om en halare lera. Den sätter sig i mönstret på både skor och cykel, och sen glider jag och cykeln nerför, tack och lov lyckas jag hålla mig på fötter. Jag blir irriterad på Google och på mig själv för att jag valde att lita på rutten, jag vet ju att man inte blint kan lita på Google maps när det gäller att välja bra cykelvägar. Jag försöker ändå tänka att det här är en del av upplevelsen och att jag faktiskt kan se min väg jag ska hoppa på bara lite längre ner. Jag kommer fram till den och skrapar och stampar av mig den värsta leran. Hittar en lucka i trafiken och kör. Nu regnar det väldigt kraftigt och jag som struntade i att ta på mig regnbyxorna. Det var orutinerat.

Det börjar bli dags för lunch och en restaurang dyker upp. Yes. Jag kommer in och ser förmodligen ut som en dränkt katt i varselgul jacka. Alla andra gäster tittar på mig. Inga andra turister, bara lokala människor. Den lunchen satt fint, skönt att komma in undan regnet. Eftersom jag var blöt kunde jag inte stanna för länge, eftersom jag började frysa. Tur för mig så hade regnet avtagit och det droppade bara lite. Så ut och iväg igen efter att ha fått påbörjat ett klippkort på restaurangen, trots att det var uppenbart att jag var en förbipasserande turist.

Resten av dagen höll sig regnet borta, men jag kände mig ändå kall och blöt och kände inte för att tälta. Jag behövde ändå handfatstvätta och jag visste att det fanns ett litet enkelt hotell ganska snart. Så det fick bli en natt där. Det var ju ändå min födelsedag.

Slutet av första dagen och början av andra dagen gick vägen slingrande bland korkekar och eukalyptusträd i ett otroligt lummigt och grönt område. Det var så otroligt vackert! Landskapet var böljande, med snälla backar både uppför och nerför. Senare under dag två övergick landskapet till mer jordbrukslandskap och det kändes som att tjuren Ferdinand hade kunnat sitta under en av alla korkekar. Det fanns också storkbon här och var, på nån stolpe eller så. Trafiken var ganska gles vilket var väldigt skönt!

Kommande dagar innehöll regnskurar och temperaturer runt 14 grader och inte mycket kallare på natten. Om det regnade eller om jag var blöt eller kall vid lunchtid åt jag på en restaurang, om inte så satt jag ute nånstans. Resterande nätter blev det tältning på campingar och jag behövde tack och lov inte sätta upp eller ta ner tältet i regn. Jag frös heller inte i tältet, men fick ofta sitta eller ligga i sovsäcken för att inte göra det heller. Hade jag varit för kall i tältet hade jag behövt köpa mer kläder, för jag hade oftast på mig alla icke-cykelkläder jag hade med mig om kvällarna. Det var tydligen ovanligt kallt och regnigt för den här tiden på året.

Så kom dagen jag skulle cykla in till Lissabon. Det här var cykeldag 5. Jag hade otrolig medvind hela dagen så jag bara flög fram. Jag hade räknat lite fel så jag trodde att det skulle vara längre till färjan än det faktiskt var, så jag hade startat extra tidigt dessutom. Två minuter innan jag kom fram till färjeterminalen började det regna, jag struntade i att stanna och bara körde på. Väl inne med en biljett i handen var det ca 30 min till avgång, så då bytte jag till en torr tröja. Vid det här laget var det fullkomlig storm ute, med kraftig vind och regn. Säkerhetsvakten, som hade hjälpt mig öppna den breda grinden för min cykel, pekade mot Lissabon och sa ”this weather, dangerous”. Jaja tänkte jag, jag ska på en färja nu och sen är det 6 minuter till mitt hostel i Lissabon, så det är ingen fara på taket.

Färjan tog ungefär 40 minuter och det gungade en del. Jag passade på att äta min medhavda lunch på båten, och det var nog bra. Tydligen blir man mindre illamående av att småäta, och jag tror den där lunchen hjälpte mig. Väl framme öste regnet ner. Jag har nog inte varit med om värre skyfall. Jag stod redo i alla mina regnkläder och kollade på telefonen exakt hur jag skulle cykla. 6 minuter, hur blöt hinner jag bli liksom.

Väldigt blöt. Det regnade så mycket att det var svårt att se gatstenen. Bilarna körde sakta och vinden piskade upp vatten så det kändes inte som att jag blev duschad ovanifrån, utan som att jag var med i ett storskaligt vattenkrig med vatten från alla håll. Svänger upp på gatan där mitt hostel ska ligga, det är spårvagnsspår i gatan, håller mig i mitten av dom. PANG! Där ligger jag mitt i vägen. Jag hann uppfatta att framhjulet åkte ner i ett svängande spår jag inte såg i tid och fastnade, sen flög jag åt vänster. Tur för mig att det inte kom någon bil och att jag hade väldigt låg hastighet. Jag tog mina solglasögon som flugit av och tog snabbt tag i cykeln och gick upp på trottoaren.

Den sista lilla biten gick jag med cykeln. När jag kom fram till hostelets reception såg jag förmodligen ut som en dränkt katt igen, för receptionisten sa ”oh, do you want a towel?!” innan hon började checka in mig. Min lilla vurpa gick bra. Inget mer än blåmärken på mig och lite snett växelhandtag på cykeln (som jag upptäckte först nån dag senare när jag kollade på en bild jag tagit på cykeln).

Det var skönt att komma fram men jag var lite arg på mig själv att jag inte bara väntat i 10 min tills den värsta skuren var över. För såklart när jag kom fram till hostelet, hade regnet avtagit rejält.

Vad jag hittade på i Lissabon kommer i nästa inlägg!

/Johanna