Jag gjorde min första långa cykeltur sommaren 2012 från Linköping där jag då pluggade till Övik där jag skulle spendera sommaren hos mina föräldrar. Men den första cykelturen startar egentligen tre år tidigare, i en fabrik i Övik under ett sommarjobb.
Sommaren 2009 jobbade jag på en industri i Övik tillsammans med en tjej som heter Tove. Hon var ett år äldre än mig och hade precis gått ut gymnasiet. Vi jobbade tillsammans den sommaren med att inventera elmotorer i hela fabriken och på förrådet. Ett jättekul och spännande jobb, speciellt tillsammans med Tove. Hon berättade lite om sitt projektarbete hon gjort i gymnasiet. Hon och tre kompisar hade planerat och genomfört en cykeltur, från Haparanda till Ystad sommaren innan. Jag tyckte det lät kul och spännande. Jag fick se hennes bilder från cykelturen och dom tillsammans med hennes berättelse såddes ett frö inom mig.
Två år senare började jag plugga i Linköping och jag tror att det var nån gång under mitt första år, kanske till och med i början av första terminen, som jag skrev ner i min idébok ”cykla mellan Linköping och Övik”. Kort och gott. Idén kom från tomma intet trodde jag då. Men det där fröet som såddes i fabriken av Tove hade börjat gro. Den där idén kunde jag sen inte släppa när den väl blivit nerskriven. Jag var tvungen att göra verklighet av den. Jag kände så starkt för att genomföra den där cykelturen – från Linköping till Övik, att jag tackade nej till ett bra och välbetalt sommarjobb som jag hade varit tvungen att börja när jag skulle cykla. Så jag valde cyklingen.
Jag planerade och köpte cykelväskor, skaffade bra däck, studerade kartor och bestämde mig för att cykla på Sverigeleden. Jag lånade tre stora tunga böcker från biblioteket för att ta reda på sträckningen. Jag skrev ut kartor och ritade in min rutt. Jag lånade pappas gamla Fjällräventält och Trangiakök. Jag började också att cykelträna på min tunga 21-växlade Biltemacykel med stålram. Jag minns att jag på min första träningsrunda, en mil in i den kom till en pytteliten flack uppförsbacke som jag tyckte var jobbig, och tänkte att ”herregud, hur ska det här gå”. Men jag tränade på och cyklade längre och längre rundor och jag tyckte det var så härligt och roligt med farten, vinden, lugnet och friheten.
Jag gjorde också en testtur till min kompis Sara som då bodde hos sina föräldrar i Åby norr om Norrköping. Tror det var 5-6 mil från Linköping. Jag hade tagit med mig tält, stormkök och hela kittet. Jag började nog cykla lite väl sent på dagen för lagom till att jag satt upp tältet och tänkte börja laga min mat på deras gräsmatta började det bli mörkt. Tur jag tog med pannlampan också. Jag vet inte vad jag gav Saras föräldrar för första intryck, men det var en bra uppvärmningstur för mig!
Så kom äntligen dagen för avresa, 1:a juni 2012, jag var 21 år gammal och full av förväntan. Det var mulet och regnet hängde i luften. Jag sa hejdå till mina klasskompisar som var kvar efter sista ordinarie tentan, för några stackare hade en omtenta. Jag minns det så tydligt. Jag hade köpt ett rött regnöverdrag till ryggsäckar för att skydda min sovsäck och tält från regn på pakethållaren och för att synas lite bättre. Resten av grejerna hade jag i mina vattentäta cykelväskor. Innan jag gav mig av tog jag en selfie i cykelgaraget. Sen bar det iväg.
Första anhalten var Coop Ladan 500 meter bort för att köpa lite färdkost. Jag hade redan preppat med müsli för hela resan. Dagsransonen var två matskedar. Men sen var jag iväg. Ganska snart började det regna och det höll i sig hela dagen, men det gjorde mindre. Jag var ju iväg på mitt första cykeläventyr!!!
Jag cyklade längs Göta Kanal och det var så himla vackert. När det är regn i luften blir färgerna och lukterna så mycket mer intensiva, och det blåser sällan motvind då. Så det var inte så tokigt väder att börja med. Första natten tältade jag i skogen en bit från vägen och var rädd för björnar, så för att komma på bättre tankar pluggade jag in lite musik i öronen.
Under cykelturen upplevde jag alla slags väder, förutom varmt väder. Jag hade oftast min underställströja på mig och bara linne en enda gång, och då frös jag. Jag snittade på ungefär 10 mil per dag och både tältade och bodde i stugor på campingar. En dag minns jag att det både regnade och blåste rejält, då tog jag in på en camping i en stuga, och det var så himla skönt. Man ska inte vara dumsnål.
Så mycket kul och oväntat hände på den här första cykelturen. På ett café mitt ute i ingenstans blev jag överraskad av att det fanns ett brett utbud av glutenfritt fika så jag beställde av alla sorters kakor, jag lunchade på en strutsfarm och åt strutskött, jag tog vilodag hos min moster och hennes familj på nationaldagen och var med i ett veteranbilsrally, jag lunchade med mygg i skogen på en stubbe, ringde på dörren till ett hus och bad att få fylla på mina vattenflaskor, bad om att en hundägare skulle ta kort på mig och jag fick hålla i den livliga hunden, cyklade igenom massa små samhällen med konstiga namn, hälsade på hos familjen som köpte min medryttarhäst sex år tidigare och följde med dom när de rastade sina hästar med vagnen, jag köpte ost i en obemannad ostkiosk och jag fick campa gratis på en camping för kvinnan som ägde den tyckte jag var så cool som cyklade, för att välja några ögonblick.
Sista dagen minns jag att den lokala tidningen ringde och ville intervjua mig, men jag var mitt uppe i min cykling då och bad att få ringa upp sen som det blev en liten notis av i tidningen sen. Sista dagen var både glädjande och lite vemodig. Snart var allt det här härliga, spännande och oförutsägbara slut. Sista dagen var nog en av de vackraste också. Det var disigt på morgonen och jag cyklade över Ångermanälven. Så magiskt. Jag började så småning om se skyltar till Övik och jag blev så glad av det! Jag fotade varje avståndsskylt till Övik som en slags nedräkning.
Jag hade också en annan sak att se fram emot – Alex skulle komma och möta mig på cykeln. Han jobbade lite udda dagar den sommaren och jag minns att vi hade pratat om att han skulle möta mig, men då kunde han bara göra det vissa dagar då han inte jobbade. Så jag hade ett mål med att komma fram just den där lediga tisdagen. Vi hade kontakt på telefon och jag räknade ut ungefär när vi skulle mötas. Jag cyklade och cyklade och väntade och väntade på att Alex skulle dyka upp där framme. När han inte gjorde det blev jag orolig och ringde. ”Var är du?” Han berättade att han cyklat rakt in i värsta skyfallet, så kraftigt att bilarna var tvungna att stanna för att vindrutetorkarna inte fick undan vattnet snabbt nog. Herregud, jag som bara upplevt lite lätt duggregn inte ens värt att ta på sig regnjackan för. Men sen tillslut såg jag Alex och jag minns att jag blev så himla glad av att se honom. Tänk att han cyklade flera mil på en gammal skruttig cykel för att möta mig. Det är kärlek det. Sen log jag nog hela vägen hem till mamma och pappas hus. Jag hade meddelat att vi var på ingång, så när vi cyklar upp på målrakan står mamma, pappa och Anton och väntar på oss med kameran i högsta hugg. Det blev ett riktigt fint mottagande när jag gick i mål där.
Sen var jag tom. Det var så snabbt över. 11 dagar, 10 cykeldagar och 100 mil från Linköping till Övik. Men jag var fast. Biten av cykling.
Redan kommande vinter köpte jag en landsvägscykel och gjorde Stockholm triathlon 2013, och Vätternrundan 2014. Det var roligt, men inte det roligaste. Julen 2013 gav jag mig själv två guideböcker om Nya Zeeland i julklapp och berättade då för min familj att jag tänkte åka dit och cykla i några månader. Själv. Med tält. ”Vad kul!” Var den allmänna reaktionen, och det är jag så tacksam för. Supporten och glädjen i mina äventyr från mina föräldrar betyder så mycket. Det gjorde det då och det gör det än. Inte den minsta tvivel eller ifrågasättande, bara glädje och pepp, men med en och annan ”var försiktig” såklart. Men det ingår ju.
Det var bakgrunden till hur jag hittade till långcyklingen. Jag lärde mig mycket under den där första turen som jag tog med mig till Nya Zeeland, men mer om det i ett annat inlägg.
/Johanna
