Johanna trampar runt

Nu har jag cyklat över 100 mil och är på väg söderut. Jag har cyklat till världens ände och är nu på väg hem igen. Men vi backar bandet en aning.

Jag har ju skrivit förr att jag var lite orolig för tunnlarna den sista sträckan upp till Honningsvåg (närmsta ort till Nordkap (Nordkapp på norska)). För några dagar sen träffade jag en kille från Litauen som tipsade om en annan väg till Honningsvåg, en vackrare, med mindre trafik och utan tunnlar som ledde till en liten fiskeby med båtförbindelse. Det lät ju hur bra som helst!

Lite snabb research om båttider och jag bestämde mig. Och vilken väg det var. Den var så otroligt vacker och stilla. Just den dagen var det nästan ingen vind och som utlovat väldigt lite trafik. Jag hörde mina däck rulla mot asfalten och fåglarna sjunga. Jag kunde till och med höra när valarna i fjorden gick upp för att andas. Det var ljuvligt.

Dagen var perfekt. Den innehöll allt. Ensamhet, lagom varmt, några klättringar med vackra vyer, platt asfalt på slingriga vägar, djurliv, stillhet, sköna utförslöpor, fin lunchpaus och en snäll norrman av vilken jag fick fylla på mina vattenflaskor. Hittade också en vacker, avskild tältplats med fantastisk vy.

Det mindre perfekta den här dagen var väl det sinande matförrådet, vindtunneln jag tältade i som gjorde det lite svårare att somna. När det fläktar lite känns det som storm inne i tältet. Jag hörde desutom gevärsskott utanför, men en bit bort. Kanske sköt dom fåglar vid vindkraftparken? Det var en lite lustig känsla men jag var inte rädd.

Tillslut somnade jag och det blev en ny dag. Jag steg upp och packade ihop allt och rullade ner till kajen. Där åt jag min frukost och väntade på Hurtigruten som skulle ta mig till Honningsvåg på två timmar.

Väl framme i Honningsvåg fick jag ett fint mottagande av Anne-Trine och Øyistein. Min väns mamma och man. De frågade om mina planer för dagen, och jag sa att jag hade mest tänkt ta det lugnt, se stan och cykla till Nordkap dagen efter. De frågade om jag kollat vädret, för det skulle bli dåligt dagen därpå med massa regn. ”Det är bättre om du cyklar dit idag”. Okej, det var den vilodagen, bara att ändra planerna. Hem till dem och byta om till mina väl insvettade cykelkläder som var mer redo för tvättmaskinen än en cykeldag.

Men, vädret var väldigt bra, 17 grader och molnigt och kroppen kändes bra, inte sådär slut och vilodagsredo egentligen. Jag lämnade mina väskor hemma hos dem och tog bara med mig lite mat och extrakläder och gav mig av.

Ganska snart började klättringen i en väldigt lång och stundtals brant (10 %) backe. Skönt att inte släpa på massa exktravikt! Vägen ut till Nordkap var otroligt vacker. Böljande trädlösa landskap och stora vidder med en och annan ren. Efter 2,5 timme var jag framme vid Nordkap. En bom med en bilkö in till en parkering intill en byggnad. En tysk i en bil sa att det var gratis fär cyklister så det var bara att glida förbi. För säkerhets skull kollade jag med tjejen i luckan, jodå, det var gratis för cyklister. 270 norska kr/person i bil. Jag kände att jag hade rätt färdmedel.

Jag gick direkt ut till den klassiska järngloben. Wow, utsikten där alltså. Havet var så stilla och norrut var det bara vatten. Det blev så tydligt att jag var vid Europas nordligaste spets. En tysk cyklist som jag träffat tidigare under resan var också där och erbjöd sig att fota mig uppe vid järngloben. Ett danskt äldre par sa att de sett mig cykla längs vägen och tyckte det var starkt gjort att jag cyklat ända hit. De hade alltså sett mig samma dag, kanske nån mil bort. Jag berättade att jag startat i Narvik två veckor tidigare och de var så imponerade. Det var jag också i och för sig. Tänk att jag har cyklat hit. Ända hit. Till världens ände.

Efter massa foton och att bara stå och njuta av utsikten gick jag mot byggnaden. Där inne fanns en film, en utsällning, souvenirshop och en restaurang. Jag gick runt där och kikade i över två timmar och bara njöt av att vara på den här platsen. Tillslut var det dags att rulla tillbaka till Honningsvåg, efter tre timmar vid Nordkap. Det var lika varmt och lika ljust som när jag startade turen strax efter lunch. Älskar ljuset.

När jag kommit bara nån kilometer möter jag Marjolijne, tjejen från Nederländerna. Det var så kul att träffas där! Hon hade tagit buss förbi tunnlarna och var glad för det, hon sa att de inte såg så trevliga ut att cykla genom. Hon hade kollat vädret och bestämt sig för att cykla ut ikväll också, men försöka ta en buss tillbaka sen.

Efter det kära återseendet cyklade jag vidare med skön elektromusik i öronen. Det var knappt en enda bil, luften var ljummen och ljuset vackert. Jag kände mig så närvarande och tacksam över att vara just där just då. Omgivningen var så vacker och jag kände mig så liten i de stora vidderna. Turen tillbaka var ännu finare än vägen in. Att det var mer nerför och inte så brant uppför bidrog nog till den känslan.

Jag kom tillbaka till Honningsvåg strax före 22 och cykeldatorn visade 70 cyklade kilometrar och 1352 klättrade höjdmetrar. Rekord på den här cykelturen. Har snittat ungefär på hälften de andra dagarna.

Äta, duscha, lite kvällsprat och sen sängen. Efter den där blåsiga natten innan i tältet sov jag så himla bra i den där mjuka sängen med det fluffiga täcket i ett mörkt, svalt och tyst rum som inte for hit och dit i vinden. Så skönt.

Dagen efter gjorde jag inte många knop. Det är det som är det fina med vilodagar, det är meningen att man ska ta det lugnt. Jag hann i alla fall med att tvätta mina kläder och se Honningsvåg. Träffade deasutom Marjolijne igen där hon satt och väntade på en buss till Alta. Hon hade fått åka med en tysk turistbuss tillbaka från Nordkap gratis mot att hon berättade om sin cykeltur från Amsterdam till Nordkap i mikrofonen.

Jag hade sen en himla mysig kväll tillsammans med familjen Elde med gemensam middag. Tusen tack för att jag fick bo hos er!

Nu är jag som sagt på väg hem. Imorse steg jag upp vid 5 och gick omord på Hurtigruten 5.45. Den ska ta mig till Harstad på 26 timmar. Därifrån cyklar jag till Narvik på två dagar, sover en natt där och sitter på tåget till Umeå hela söndagen. Så lite cykling har jag kvar, så det känns bra.

När jag funderade över logistiken till den här resan och kollade upp Hurtigruten tänkte jag först betälla den billigaste hytten (med oljud och utan fönter) och ingen mat. Men sen tänkte jag att jag är ju inte student längre och jag är ju på semester. Så det blev en hytt med fönster och med frukost, lunch och middag. Jag har ju trots allt ätit samma enkla mat de senaste två veckorna.

När frukosten öppnade vid 7 imorse var jag där och åt tre portioner av den goda buffén. Sen gick jag ner i hytten, läste tills ögnlocken blev tunga och somnade. Jag vaknade vid 11 av att vi höll på att lägga till i Hammerfest – världes nordligaste stad. Där skulle vi ligga i nästan två timmar. Så jag klev upp, sömndrucken och gick ut i solen. Det blev lite lagom sightseeing för mig. Väldigt fin och mysig stad av det jag hann se. Ombord på Hurtigruten igen gick jag och åt av lunchbuffén. Kan ju säga att eventuellt förlorad kroppsvikt tar jag igen det här dygnet.

Nu ligger jag raklång på min säng i hytten och bloggar medan jag rör mig söderut. Imorgon 7.45 är jag i Harstad och är då redo att cykla lite till. Hemåt.

/Johanna

En av de bästa sakerna med att cykla långt flera dagar i sträck är att inte veta vad dagen kommer innehålla när du vaknar. Du vet att det kommer bli ett äventyr. Jag gillar också kontrasten till vardagen, här behöver jag inte passa några tider eller anpassa mig till någon annan. Jag känner total frihet.

Vissa gillar inte oförutsägbarheten. Jag älskar den. Man möter massa olika spännande människor och får uppleva saker man inte kunnat föreställa sig. Jag blir också mer lyhörd för min egen kropp. Hungrig? Törstig? Ont nånstans? Trött? I min vardag föröker jag också lyssna på kroppen, men kan råka köra över den ibland trots tydliga signaler om till exempel vila.

Appropå vila. I förrgår hade jag vilodag i Alta. Den föregicks av den tyngsta dagen hittills. Det var ordentligt varmt hela den dagen, över 30 grader och ingen vind alls. Jag var stekt, slut och hade tunnelseende när jag tillsut rullade in på campingen i Alta.

Jag var så trött i slutet av den dagen att jag inte orkade handla mat. Jag var för mentalt trött för att orka tänka ut vad jag var sugen på att äta, så det fick bli en portion torkad mat spetsad med en halv tub majonäs.

Dagen efter var det vilodag och jag kan kort sammanfatta den i att jag mest åt och tog det väldigt lugnt. Hängde med en tjej från Nederländerna som jag träffat på vägen nån dag tidigare. Hon hade också vilodag och bodde på samma camping.

Dagen efter, igår alltså, cyklade vi tillsammans. Vi tog det lite väl lugnt på förmiddagen så det hann bli eftermiddag innan vi hade kommit oss iväg efter mer matinköp och pumpning av cykeldäck. Vi hade planerat att tälta ute i det fria nånstans på platån vi skulle cykla upp på, för 90 km till nästa camping kändes lite för långt.

Vi cyklade på i varmt och fint väder och kom upp på den vackra platån. Vi såg moln i fjärran som var lite mörka och hängde lågt. Sen började vi höra mullret i fjärran. Det började regna lite smått och vi stannade och tog på oss regnkläder. Kort därefter fullkomligt öppnade sig himlen och duschade oss totalt! Jag har nog aldrig varit med om en värre skur sittandes på en cykel. Jag var genomblöt om fötterna efter 10 minuter trots skoöverdrag. Stänkskärmar är bra att ha, om de sitter kvar på cykeln…

I regnet uppe på platån kom åskan närmare och vi såg flera blixtar. När vi räknade åskan till en sekund efter blixten och den där skogen aldrig kom där vi hade tänkt tälta tog vi ett nytt beslut. Vi knackade på hos första bästa hus (det var inte många där uppe, mest små kojor som stod öde).

En medelålders man öppnade och jag frågade hur långt det var till närmsta samhälle där man kunde sova inomhus. 40 km, alltså 3 timmar i vårt tempo. Vi skulle inte vara framme förän 22. ”Men ni kan få sova i bastun om ni vill?” Åh ja, så himla gärna!

Vi packade in våra väskor i bastustugan, bytte kläder och välkomnades sen in till huvudstugan för att äta medan han kokade upp duschvatten till oss. Han och hans fru bodde i Alta till vardags men var i sin stuga över helgen, som varken hade el eller rinnande vatten.

Det var så obeskrivligt skönt att få komma in undan regnet och åskan som det kändes som vi cyklade rakt in i. det var ganska läskigt med tanke på att vi var på en träfri platå som gick mer uppåt än nedåt.

I den här situationen var det också skönt att ha sällskap. Jag tror nog att jag ändå knackat på i det där huset om jag varit själv, för vädret kändes mer farligt än okända människor.

Vi sov bra i bastun och nästan allt var torrt dagen efter när vi skulle rulla vidare. Solen var framme och värmde skönt igen, den här gången dryga 20 grader. Efter en timme bestämde vi oss för att gå skilda vägar. jag ville köra på för att sätta upp tältet innan eventuellt kvällsregn och Marjolijne kände för att ta det lugnt för hon skulle inte lika långt.

De senaste två dagarna har vi delat schampo, näsdukar, måltider, skratt, långa pratstunder, bilder, telefonladdare, kylskåp, tvättmaskin och tankar, men från i förmiddags är jag själv igen. Det var jättekul att umgås och cykla tillsammans. Det käns också bra att vara själv igen.

Marjolijne och jag har redan svängt av åt två olika håll. Vi kommer inte ta samma väg till Nordkap. Finns det fler än en? Japp, och jag är på den vackrare, mindre trafikerade och tunnelfria vägen, men jag berättar mer om det senare. Imorgon väntar mer äventyr.

/Johanna

Första vilodagen spenderade jag utanför Tromsö, hos Johanna Davidsson. Låter namnet bekant? Hon är världens snabbaste kvinna till Sydpolen. Hur kommer det sig att jag bodde hos henne?

Jo, hon var i Umeå i höstas och hade en frukostföreläsning om hennes tur till Sydpolen som hon nådde på julafton 2016. På föreläsningen var det inte så många och de flesta gick ganska snabbt efteråt. Jag passade på att gå fram och tacka för en inspirerande föreläsning och berättade att jag kände igen vissa känslor hon bekrev om att vara ute på tur själv.

Sen berättade jag att jag skulle göra den här cykelturen och hon sa då att säg till om du cyklar förbi Tromsö! Så för några veckor sedan hörde jag av mig och frågade om jag kunde bo hos henne två nätter. Absolut! Så så blev det. Dagen jag skulle cykla vidare kom hon hem från klättring i Alperna och vi käkade frukost tillsammans och pratade. Det var så himla kul och inspirerande att prata om äventyr och drivkrafter. Johanna har skrivit en bok om in tur till Sydpolen. Spana in den här: http://solosister.se om ni är nyfikna!

Någon dag innan avresa för min cykeltur ringde min norska kompis Öistein. Vi bodde i samma kollektiv i Trondheim för två år sedan. Vi hade snackat nån vecka tidigare om kläder och väder i Norge. Jag fick många värefulla tips då. Nu ringde han och sa att han var på väg upp till Honningsvåg för att träffa familjen, och sen skulle han och hans flickvän ta Norges kust ner, när jag satt på cykeln på väg upp.

Kul! Jag skickade över min tidplan och vi skulle höras om var det skulle passa att träffas. Igår träffades vi på kvällen och campade ihop vid en vacker plats intill ett vattendrag. Jag fick även träffa hans flickvän Liv vilket var jättekul. Vi hade en himla fin kväll ihop med alla mygg och knott och några flugfiskare.

Appropå flugfiskare. Jag hade kommit fram till den där platsen intill floden före Öistein och Liv, och jag visste att de var en stund bort. Så när jag hade satt upp tältet gick jag ner och tvättade mig i floden. Näck. Orka blöta ner bikinin i onödan om ändå ingen ser en. Det var gudomligt skönt att tvätta av sig svett och solkräm. Sen satte jag mig i kvälssolen och käkade middag. Bara en timme efter mitt bad kom en man med flugspö och fiskade. Efter bara 10 minuter fick han en lax! Mannen hann bara lämna platsen innan det kom två fiskare till. Och under kvällen avlöste i alla fall fem olika fiskare varandra vattendragets krok där vi campade. Man ska ha lite tur med tajmingen ibland.

Efter en varm morgon i tältet och gemensam frukost fortsatte vi åt varsitt håll. De söderut och jag norrut. Liv hade sagt nåt i stil med ”du börjar med en uppförsbacke idag”. Okej tänkte jag, det är lugnt.

Men det var inte lugnt. Det var inte nådigt vad backen var lång. 7 km med stadiga 6 % lutning som tog mig över en timme att forcera. Inte nog med lutningen. Det var uppemot 37 grader i den stekande solen och luften stod helt stilla. Helt. Stilla. Jag hade lägsta växeln i och enda vindpusten jag fick var när jag blev omkörd, och det var inte många gånger.

Med svettpärlor på armarna och salta rännilar längs ryggen cyklade jag upp över trädgränsen där det började fläkta något. Jag hade alltså börjat vid havsnivå. Det var en slingrig väg och det var fler än en gång jag trodde jag skulle vara på krönet vid nästa kurva. Tillslut var jag uppe. Alltså hujedamig vad skönt det var. Passade på att ta ett gäng selfisar vid skylten som sa att jag var 401 m över havet. Seger.

Neråt gick det sen undan. Bara några minuter tog det att rulla ner. Slog personligt rekord i högsta hastighet på den här turen. 60,00 km/h. Den satt fint. Det var inte alls läskigt eller ostabilt, tvärt om. Cykeln med pckningen är så tung att den är väldigt stabil. Den går som tåget kan man säga. På gott och ont.

Cyklade ikapp och lunchade med en tjej från Nederländerna som också cyklar själv. Hon hade en guidebok som sa att vi hade en till klättring framför oss. 3,5 km och också 6 % lutning. Jag tryckte i mig mer lunch och kände mig redo. Från platsen vi satt på kunde vi ana i vilken dal klättringen var.

Vi skildes åt i nästa samhälle och jag rullade vidare mot nästa backe. Sen kom den. Jag körde på, växlade ner, drack vatten. Sen kom dom. Flugorna. Jag kände mig som en komocka, för så betedde sig flugorna mot mig. De svärmade runt och höll på. Så irriterande och jag började vifta men det hjälpte ungefär ingenting. När jag stannade och skakade ur benen kom det ännu fler flugor. Och brems. Stora eländiga monster som bet mig genom cykelbyxorna!

Precis som i förra backen stod luften helt stilla och solen stekte mig som ett ägg. Eller komocka. Jag tänkte att den här backen är bara hälften så lång. Hälften. Hälften. Hälften. Jag stannade bara en gång för flugorna var värre än en spinninginstruktör. Tillslut hade flugorna jagat upp mig på toppen och jag började rulla utför. Inga bilder på toppen. Ville bara bli av med flugorna. Inte förän jag kom upp i över 19 km/h lämnade alla flygfän mig i fred. Jag bromsade ingenting på väg nerför och det var ljuvligt att susa ner i runt 50 km/h. Triumf.

Nere på havssnivå igen svänged jag av vid första bästa ställe för att just känna på havet. Parkera cykel, ta med lite mat, vattenflaskan, gå ner till vattnet, ta av sig skor och sockar och ut i fjorden. Alltså den känslan. Att doppa fötterna i det kalla vattnet var så otroligt skönt. Jag sköljde både ben och armar och stod och njöt en bra stund. Sen satte jag mig på stranden och åt lite nötter innan jag cyklade vidare.

Jag hade tänkt cykla runt 75 km idag. Men alltså när campingskylten dök upp efter 60 km kände jag bara att nu räcker det för idag. Jag hade bestämt mig för att jag ville unna mig en dusch idag och det gjorde jag. 10 kr för 5 minuter. Det räcker gott och väl. Först satte jag upp tältet sen tog jag min handduk och stegade iväg mot en flod som mynnade i fjorden 100 meter bort.

Tröja och skor av, sen bara gick jag ner i det iskalla vattnet med cykelbyxor och sport-BH. De hade jag ändå tänkt tvätta senare och jag behövde svalka mig pronto och orkade inte byta bort kläderna som ändå skulle bli blöta sen. Samma ljuvliga svala känsla som en timme tidigare. Jag satte mig ner i vattnet och doppade huvudet. Alltså åh. Jag älskar att bada. Eller jag älskar att ha en rimlig kroppstemperatur.

Sen gick jag march in i duschen och hann tvätta både mig och kläderna på 5 minuter med schampo. Perfekt. Jag hängde upp allt på tork på cykeln, tältet och ett träd, sen satte jag mig i tältet och funderade inte så mycket mer på vad jag skulle göra. Matpåse fram, jaga ut mygg, brems och flugor ur tältet och zippa igen, men med fullt öppet yttertält och bara myggnät uppe i innertältet. Äntligen ifred från bitande insekter. Det kändes som jag dukade upp en riktig festmåltid när min stora avokado för typ 40 spänn mognat till perfektion. Har burit på den i typ 4 dagar nu.

Efter maten var det så skönt att bara tippa åt sidan och blunda en stund mot den fluffiga sovsäcken innan jag tog mig samman och skrev det här väldigt långa inlägget. Nu är jag riktigt trött, mest i ögonen, kroppen är piggare. Nu vänar jag bara på att solen ska sluta steka på mitt tält så att man kan sova här inne sen. Det här med att solen är uppe typ helatiden har sina baksidor.

Jag vill verkligen inte klaga på vädret. Det här är jättebra på många sätt och vis och jag svettas hellre än fryser. Vädret blir bara så centralt när man är ute i det dygnet runt i flera dagar. Men alltså jag älskar det här. Allt. Svett, mygg, värme, kyla, fart, hög som låg, uppför, nerför, saltvatten, svettlukt och tältnätter. Jag känner mig levande och saker jag tar för givna hemma uppskattar jag så himla mycket här. En dusch eller en perfekt mogen avokado.

Vyerna fortsätter att vara drömmiga.

/Johanna

Tänk att en så enkel grej som cykeln ändå kan ta en så långt och till så vackra platser. Det som är ännu mer fantastiskt är att det är benen som är motorn. Att ta sig fram för egen kraft är en underbar känsla.

Imorse vaknade jag upp på en fantastiskt vacker tältplats. En sandstrand omgiven av berg på ön Kvalöya.

Igår cyklade jag på ön Senja som jag hört så mycket fint om. Tyvärr var det lite molnigt så man såg inte topparna. Mwn cyklingen på Senja var, om jag får vara tjatig, ändå väldigt vacker. Det är egentligen ingen idé att jag försöker beskriva hur det såg ut. Det går inte. Dramatiska berg nära havet med wow-känsla i magen. Typ så.

Vid lunchtid cyklade upp för en backe som hittills tagit rekordet på branthet – 9 %. Nerförsbacken började med en tunnel. Precis vid entrén till den tunneln fanns en postlåda med reflexvästar och en knapp att trycka på så att bilister skulle bli uppmärksamma på att det var cyklister i tunneln.

I den kalla tunneln var lamporna trasiga på vissa ställen och där var det helt kolsvart. Det var lite spännande med balansen utan referenspunkter så det var bara att hålla i sig och styra rakt fram.

Jag körde ikapp en fransk kille som jag följde efter i den mörka kalla tunneln nerför. Jag är glad att jag slapp cykla uppför i den där.

Väl ute på andra sidan var det en fin utkiksplats och jag var sugen på lunch men inte fransosen, så han susade vidare nerför berget. Jag fick sällskap av två äldre par på motorcyklar som jag hade en väldigt trevlig lunch med. De bodde till vardags på Andöya, ön som jag cyklat på dagen innan. Nu var de ute och cruisade.

Efter lunchen fortsatte jag rulla nerför backen. Den dagens högsta hastighet var 55,4 km/h.

Idag har jag cyklat lite kortare, ungefär fyra mil på ön Kvalöya. Jag har annars hittills snittat på runt 8 mil per dag. Så med både tid och ork över var jag sugen på att ta en liten vandring. När jag cyklade genom en fantastiskt mäktig dal som tog nån timme, eftersom det först var ganska mycket uppför såg jag en lagom hög topp med en stig på där det såg ut som att man kunde få lite utsikt.

Jag svängde av vägen där det stod två bilar parkerade, bytte skor, åt en snabb lunch på stående fot, låste cykeln och promenerade iväg. Efter ca 30 minuter var jag uppe på toppen och vilken utsikt! Sååååå vackert att se flera fjordar samtidigt och också se dalen jag kom ifrån. Den såg ännu större ut från höjden än när jag var mitt i den.

Där uppe pratade jag med en trevlig kvinna från Bergen, och frågade efter närmsta matbutik. Hon sa att det fanns en jättefin lokal butik bara 3 km längre fram, förbi kyrkan. Perfekt, jag behövde fylla på matförrådet inför vilodagen och vidare tur. Här i Norge är allt stängt på söndagar, så jag behövde handla allt idag.

Efter den lilla toppturen rullade jag vidare mot matbutiken. Jag hade föreställt mig en lite trång livsbutik, men icke. Det här var en stor affär med en nästan full parkering. Inuti var det en något exklusiv känsla, och inte som ett lager som de flesta andra norska matbutiker ser ut som. Stor fiskdisk hade de också med allt möjligt. Torsk, lax, sej, hälleflundra, uer och till och med val. Jag bestämde mig för en bit vildfångad lax från Finnmark (den allra nordligaste regionen i Norge som jag ännu inte kommit till).

Efter all mathandling rullade jag in hos den svenska tjejen jag ska bo hos nu i två dagar. Det kändes väldigt bra att komma fram till hennes hus och kliva in i hallen med alla mina väskor. Varken hon eller hennes roomie är hemma dock, så jag har ett hus helt för mig själv idag. Det är så generöst av dem att jag får bo här ändå. Det blir första natten jag sover inomhus på nästan en vecka.

Duschen satt mycket bra och det ska bli skönt att tvätta alla kläder sen också. Jag har inte mycket rent kvar nu. Ett linne, ett par sockar, en ulltröja och bikinin. Allt annat behöver tvättas.

Så nu sitter jag här och är nyduschad, har ätit lyxmiddag (vildfångad lax med smörstekta grönsaker), knaprar på lite mörk choklad och har världens vackraste utsikt mot fjorden. Det är helt tyst och ingen vind viner i öronen och jag är torr och varm. Allt känns så lyxigt och bekvämt.

Det känns otroligt att jag tagit mig ända till Tromsö med cykel. När jag var här förra gången, för två år sedan, kändes det som världens ände och jag fattade inte att folk bodde här uppe. Nu känner jag lite annorlunda.

Imorgon har jag vilodag. Får se vad jag hittar på då. Jag tänker i alla fall ta det lugnt och vila mina ben som förtjänar en paus från cykeln efter att de tagit mig så här långt.

/Johanna

Väder gör att saker ser ut på olika sätt och att det känns på olika sätt. Tre dagar av solsken har varit jätteskönt, och dimman idag var också fin. Det var häftigt att cykla bland stupen som försvann uppe i dimman. Det var också otroligt vackert att cykla bredvid Atlanten, i svag medvind, rakt fram och genom ett väldigt platt landskap med berg långt borta. Jag tänkte lite på Afrika faktiskt.

Människor är också olika och det är så berikande. Men de här första dagarna har inte svämmat över av människor att prata med direkt. Jag som ser mig själv som introvert och till och med eremit ibland började sakna att prata med nån. Den känslan var ny för mig.

Igår försökte jag mig på att prata med en cyklist som kom uppför en backe, som jag stod på krönet till. Jag svängde över på hans sida vägen. Sen tyckte i alla fall jag att jag var tydlig med att jag ville småprata. Le, ”hej hej!” le bredare, och inte släppa ögonen med blicken, kanske nästan stirrande. Han sa hej kort och cyklade bara förbi mig. Okej. Så kan man också göra. Jag cyklade vidare med en sommarpratare i öronen.

På kvällen igår träffade jag några tyskar där jag campade, men ingen verkade vilja prata särskilt länge. Jag retirerade då till tältet med en bok.

Höjdpunkten idag var att träffa Sanna, som kom springandes med en vagn med packning framför sig. Hon kom från Jönköping och skulle springa Lofoten från norr till söder. Så coolt! Vi stod där i det blöta molnet och pratade en bra stund och tog kort på varandra och tillsammans. Lycka att få prata med en annan entusiast!

Just nu sitter jag på en färja på väg från Andöya (där jag cyklat hela dagen) till Senja. Ser så fram emot att se den ön. Jag har hört mycket fint om den!

Jag hade innan resan skrivit ut alla tidtabeller till färjorna jag ska ta på den här turen, och jag trodde jag kunde den här tabellen utantill, eftersom den bara går tre gånger om dagen. Jag var på stranden vid Bleik och lekte med självutlösaren när jag dubbelkollade tabellen. Herregud! Den gick ju en timme tidigare än vad jag trott! Slut med fotograferandet och filosofierna till vågskvalpet. Upp på cyklen och iväg.

Tack och lov upptäckte jag färjetiden i tid, så jag hann köpa lite mat innan jag rullade in till kajen med 20 minuter till godo och träffade två män från Nederländerna med cyklar som jag givetvis började prata med. Och här sitter jag på båten med dem. De halvsover och jag bloggar.

Jag gillar vädrets skiftningar, likaså olika människor. Diversitet berikar.

/Johanna