I helgen körde Alex och jag en favorit i repris – vi körde Tolvtjärnsloppet! Det är alltså ett MTB-lopp i Långviksmon utanför Örnsköldsvik där man kan välja på tre distanser – 18 km, 37 km och 69 km (som är seedingsgrundande för Cykelvasan). Vi valde 37 km, som förra året. Det känns lagom såhär relativt tidigt på MTB-säsongen.
Nu när vi köpt bil så var det himla smidigt att lasta cyklarna på taket och alla grejer i bagaget och sen bara köra iväg hemifrån på morgonen. Förra året åkte vi tåg med alla grejer och cyklar till mina föräldrar dagen innan, och lånade sedan deras bil och gamla cykelställ. Ett sånt där man har på dragkulan och hänger på med band och trasor som skydd. Det gick bra det med såklart, men det är rätt skönt att vara lite mer fri och bara slänga upp cyklarna på taket kunna ta sig iväg själv. Nu har dom uppdaterat sig till ett riktigt fint cykelställ bak på kulan där man liksom ställer cyklarna och spänner fast dem.
Nog om det. Upp och iväg. Hämtade nummerlappen och sen satte vi oss vid sjön och åt frukost. Klockan var bara strax efter 9 men det var redan soligt och varmt. Vi båda hade druckit resorb dagen innan och var noga med att dricka ordentligt. Vätskeblåsorna i våra cykelryggsäckar innehöll nästan 2 liter vatten till själva loppet.
De som skulle köra längst startade först, och vi tittade när de trampade iväg. En kvart senare var det vår tur. Lite pirrigt var det på startlinjen, men det var skönt att ha kört året innan så man vet ungefär vad man har att förvänta sig. Starten gick och vi trampade iväg. ”Vi ses i mål!” sa vi till varandra. Alex är snabbare än mig så han stack iväg på en gång. Tolvtjärnsloppet börjar med uppförsbacke. Först asfalt, sen stig. Jag minns inte att det var så tungt förra året. Det kändes ordentligt i benen och i lungorna. Ungefär fem minuter in i loppet hade jag redan börjat fundera över vad jag ska göra bättre till nästa år. Mer backintervaller. Långfärdscykling ger inte pang-pang i benen kan jag meddela.
Efter nån kilometer cyklade jag tillsammans med de som höll ungefär samma tempo som mig. Det är skönt för det är lite stressande med omkörningar och att köra om i skogen. En förbättring sen förra året var att det i år hade regnat nån dag före loppet och gjort de sandiga tallhedarna rätt hårda, utan att vara blöta. Förra året var det riktigt torrt och löst, vilket gjorde cyklingen tung, svår och långsam.
Med det hårdare underlaget och bankännedom kändes det som att det gick snabbare än förra året. Även om det blivit skralt med MTB-cykling hittills i år kände jag att jag ändå var bättre tekniskt än förra året, och mindre rädd på de mer tekniska delarna. Detta kan jag säga redan nu var dagens största seger.
Efter ungefär halva loppet började jag få ont i ryggen. Jag testade att sänka sadeln. Det hjälpte inte. Funderade på om min ryggsäck med vatten var för tung. Knappast. Sen kom jag på det. Min sadel var för dåligt åtskruvad så den började luta bakåt och gjorde att jag satt dåligt. På vätskedepån riktade jag om sadeln och det kändes bättre på en gång. Tyvärr skruvade jag inte åt skruvarna nog hårt så den dåliga vinkeln kom tillbaka. Det gjorde ont och jag kände att jag inte fick ut så mycket kraft i pedalerna som jag ville. Men jag ville inte stanna igen och körde på sista biten, in i mål. Typ 20 minuter bättre tid än förra året, det var riktigt skönt.
I mål träffade jag Alex och min kompis Sofia som bor i Långviksmon. Det var så skönt att se dem och att kliva av cykeln. Vi satte och och åt och pratade. Två korv med bröd gick ner i ett nafs och dämpade hungern något. Efter ett tag började det bli ordentligt varmt i solen och vi kände att det var dags att rulla vidare. Det hade varit gött med ett dopp i sjön. Men det sparar jag till nästa år. Då ska jag träna mer innan, skruva åt min sadel ordentligt och sen plocka några minuter till på min tid!
Som slutkläm vill jag bara säga att jag starkt rekommenderar att köra Tolvtjärnsloppet. Det är riktigt roligt och vackert. Man måste inte vara proffs, så tekniskt är det inte. Så, är du i närheten i mitten av juni – KÖR TOLVTJÄRNSLOPPET! Och säg till, för vi kör nästa år igen!
/Johanna
