Jag vill berätta om den fina tur jag gjorde med landsvägscykeln i början av juni 2017. Startpunkten var min då ganska nya bostadsort Umeå och mål min frånflyttade studentstad Linköping. Under våren 2017 hade jag gjort mitt exjobb på ett företag i Umeå och den 9e juni var det dags att lägga fram terminens arbete för att kunna bli civilingenjör.
Eftersom slutversionen av rapporten skickas in nån vecka innan själva framläggningen (muntlig presentation av examensarbete med opponering) skulle gott om tid finnas till att cykla ner till Linköping. Tillfället var givet.
Jag minns inte hur långt innan jag kom på idén att jag kunde cykla ner till Linköping från Umeå, men det passade ganska bra med tanke på årets kanske högre mål – en Svensk Klassiker och Vätternrundan i mitten av juni. Det skulle bli många mil in på kontot före Vätternrundan så det här var perfekt på alla sätt och vis.
Under våren planerade jag cyklingen ner till Linköping och det blev klart ganska snart att cykla genom Finland var det mest effektiva. Platta bra vägar rakt ner och dessutom med två färjor som skar av sträckan så att endast 650 km skulle behövas cyklas. Till detta använde jag 6 dagar. Det kanske låter konstigt att cykla genom Finland skulle vara snabbare än genom Sverige. Men tittar man på en karta och har i åtanke att man inte får cykla på E4:an så blir det tydligare.
Men nu till själva cyklingen! Jag lämnade Umeå en grå dag med finlandsfärjan mot Vasa, dit jag kom ganska sent på kvällen. Där bodde jag hos en tjej från Tyskland som kunde svenska (men ingen finska) och jobbade som läkare. Nästa morgon hade regnet bytts ut mot vind. Tack och lov medvind, ca 6 m/s hade jag i ryggen exakt hela dagen. Jag slog personligt rekord och snittade på 30 km/h den dagen! Vanligtvis brukar allt över 22 km/h vara bra för mig om jag cyklar ensam.
Dag 2 landade jag hos ett svensktalande par i en liten ort. De bodde på en liten gård och jag fick ett helt hus för mig själv i gammal stil. Det var lyx! På kvällen blev jag inbjuden på tacos och långa samtal om allt möjligt. Det mest intressanta var att prata om skillnader och likheter mellan svensk och finsk kultur.
Dag 3 var mindre blåsig men vacker och platt. Det var hela sträckan som jag cyklade i Finland. Plattare än Östergötland till och med. Jag cyklade ut ur den svenskspråkiga delen och skyltarna blev genast längre och mer obegripliga. Med hjälp av Google maps hittade jag hem till kvällens värd som jag hittade via Warm Showers. En finsk man med en fru från Skottland som erbjöd mig en bastu när jag kom. Självklart tackade jag ja. De var så himla fina och bjöd mig på middag och långa samtal om cykling, Skottland, livet i Finland och allt möjligt.
Nästa dag var min sista dag i Finland och jag styrde kosan mot Åbo, där jag på kvällen skulle ta nattfärjan till Stockholm. Jag hade gott om tid att hänga i Åbo innan jag rullade på färjan som enda cyklist. Även fast jag uppskattar att prata med andra människor när jag är ute och cyklar så uppskattar jag verkligen att vara för mig själv också. Egen hytt var lyx!
Tidigt på morgonen, när jag sitter och äter frukost knackar en i besättningspersonalen på dörren och säger att vi är framme och att jag måste gå av nu. Jag som just stigit upp och tänkte att jag hade god tid på mig. Vem skriver ankomsttid i icke lokal tid?! Jag hade tagit fel på en timme, så det var bara att kasta i sig resten av frukosten och klä på sig och packa samtidigt som jag tuggade.
Sverige välkomnade mig med mulet väder och duggregn i Värtahamnens industridel som jag hamnade på. Väl ute ur den var jag inne i smeten. Herregud för att cykla i Stockholm. Det tog mig en halv dag att kryssa mig ut till Södertälje med en snitthastighet på 10 km/h. Blöt och kall kom jag fram till min kompis Johanna i Södertälje och hoppades dom skulle ha typ ett torkskåp eller nåt så att jag skulle kunna torka allt i. Men, vem har ett torkskåp nuförtiden? Johanna! Vilket flyt jag hade. Jag var hemma hos henne i flera timmar och pratade, torkade, åt och hängde med hennes barn Lo och man Richard. Så fina människor!
Grejen var vara det att jag hade 70 km cykling kvar till Nyköping den dagen. Framåt sen eftermiddag cyklade jag vidare med torra kläder och ny energi mot Nyköping. Sista timmarna hade jag sällskap av Alex i lurarna och jag hann fram till vandrarhemmet precis innan receptionen stängde vid 21. Tur ska man ha.
Dag 6, turens sista dag. Alltid blandade känslor, skönt och vemodigt. Denna dag var solig och fin och gick genom böljande svenska åkermarker längs med den mycket vackra Utflyktsvägen. När jag kom runt en krök och såg Bråviken var jag tvungen att stanna. Det var så vackert och kändes som ett annat land. När jag nådde Norrköping, eller egentligen Åby, var jag på känt territorium igen. Testturen inför min första cykeltur gick ju tur och retur Åby 2012. Det var roligt och nostalgiskt att cykla sista biten in till Linköping. Det mesta var bekant och jag kände mig välkomnad av forna cykelvägar och min studentstad.
Väl framme i Linköping rullade jag in hos min vän och cykelkompis Åsa och hennes familj. Jag välkomnades med fotografering, lasagne och skattjakt. Jag kunde inte haft en bättre målgång på en otroligt fin cykeltur.
Framläggningen då? Hade jag cykelkläder på den? Nej. Jag hade skickat en väska med mina kläder till Åsa som kom fram dagen före mig, så jag kunde ha nåt annat än lycra när jag stod och presenterade mitt examensarbete för examinator, opponent, släkt och vänner. Alltsammans avslutades med festmiddag med nära och kära från hela landet.
Tusen hjärte-tack till alla som gjorde den här cykelturen till något oförglömligt!
/Johanna
