Kategori: MTB

Nu har det gått nästan två veckor sedan Cykelvasan Öppet Spår. Jag skrev då att jag skulle återkomma med att berätta lite om människorna som gjorde helgen extra minnesvärd. So here we go!

Bilresan

För exakt två veckor sedan vid den här tiden satt jag i bilen på väg ner till Mora tillsammans med Susanne och hennes dotter Enya. Ungefär två veckor innan jag skulle åka till Norge kom jag på att jag ju borde fixa resa ner och ett boende till Cykelvasan, för jag kom hem bara tolv dagar innan. Så jag skrev i en Facebookgrupp för cyklande tjejer i Umeå och frågade om jag och cykeln kunde få åka med någon ner. Och Susanne svarade att jag kunde få åka med dem! Så himla snällt!

Jag hade bara träffat henne som hastigast i en uppförsbacke då hon cyklade ikapp mig, knappt andfådd medans jag flämtade mellan orden. Vi hade sen en hel bilresa upp och ner att lära känna varandra och det var supertrevligt att tillsammans åka ner till det här äventyret och sen dela upplevelsen på väg upp. Tack Susanne och Enya!

Middagssällskap från Östergötland

Nästa personer som förgyllde helgen var Ronny och Håkan från Finspång. På torsdagskvällen när jag installerat mig i mitt boende cyklade jag in mot centrala Mora igen för att köpa middag. På väg dit hörde jag en härlig och numera nostalgisk dialekt – östgötskan. Två herrar runt 50 pratade glatt med varandra och jag cyklade ikapp. Vi småpratade lite om att vi skulle göra loppet och att jag kände igen deras dialekt sedan min studietid i Linköping. Jag tog mig friheten att gissa att de jobbade på Siemens och de båda brast ut i gapskratt ”haha ja! Sedan 30 år tillbaka!”.

Jag frågade om de var på väg mot nån middag, ja, de hade spanat in nåt ställe. Jag frågade då lite osvenskt om jag fick hänga på ”ja självklart!”. Kul med middagssällskap tänkte jag, och förhoppningsvis dem med. Kvällen slutade med att vi satt och åt hamburgare och pasta tillsammans för att sen gå och köpa en varsin regnjacka i mässtältet efter att ha kollat väderprognosen. Jag fick även låna deras cykelpump och då kom vi överens om att också äta middag ihop dagen efter, efter loppet.

De som får en att le under loppet

Under själva loppet möts man av många hjälpsamma funktionärer i depåerna längs banan. De serverar sportdryck, vatten, blåbärssoppa, buljong, saltgurka, banan och bullar. Jag fick hjälp av en att stoppa ner mitt för varma hårband i ryggsäcken och jag fick ny energi langad innan jag ens hunnit peka på det jag ville ha. Tusen tack alla som gör det här loppet möjligt!

Stort tack också till alla åskådare som hejar på oss cyklister. Ni yngre killar som stod vid entrén till Evertsberg, ni lyfte mig de sista metrarna fram till kontrollen då jag hade som lägst energi. Tack också till dig okända man som stod vid den sista kilometern och skrek ”Kom igen nu grabbar!” när vi spurtade in. Jag skrek tillbaka ”Jag då?!” och han vrålade tillbaka ”…Och tjejer!” Du gav mig extra energi till slutspurten.

När vi ännu är inne på slutspurten måste jag nämna mannen jag de sista 15 kilometerna cyklade tillsammans med. Han som tyckte att det var bra att ligga bakom mig men som jag sedan växeldrog och sporrade ända in i mål. Tack, du var stark och du gjorde mig stark!

Gästvänlig dalkulla

Väl tillbaka där jag bodde, hos fina Margareta kom jag och min cykel som två lerhögar, mest min cykel för de lerigaste av mina kläder låg i ryggsäcken. Hon mötte mig i dörren och frågade genast om jag ville tvätta av cykeln. ”Ja jättegärna!”. Medan jag knappt hunnit ta av mig hjälmen, ryggsäcken och medaljen hade Margareta ställt upp min cykel mot ett träd och börjat spola av den. Jag sa snällt att jag kunde ta över. ”Nejdå, jag tycker det här är så roligt” sa hon och fortsatte spola. Okej då. Jag hämtade mitt medhavda cykelschampo, diskborste och en gammal tandborste. Nu skulle cykeln fram ur leran.

När cykeln var ordentligt avspolad skrubbade jag flera omgångar och sköljde medan Margareta och jag småpratade. Hon var så intresserad och nyfiken så det var riktigt roligt. Jag kände mig som en hjälte på nåt sätt. Jag bodde himla bra hos Margareta med eget rum med blommiga lakan i husets svalaste rum med takfläkt. Tack! Det var guld värt!

Återträff

Senare på kvällen mötte jag upp med Ronny och Håkan igen på en restaurang. De var lite ledbrutna och inte jättenöjda med sin tid. De hade båda haft problem med kedjan och lämnat in cykeln på service och själv lagt sig i massagetältet. De hade kört Cykelvasan Öppet Spår några gånger tidigare och sa att det var tungt i år. När vi prata tider visade det sig att jag varit snabbare än båda. Jag som dagen innan sagt att de måste heja när de kör om mig. Det hade alltså inte hänt. Kvällen bestod av mycket skratt, skämt och historier, både roliga och mer allvarsamma. Jag kände mig så fint välkomnad in i deras vänskap att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Det finns många fina karlar där ute.

Vem ringer du först när du vill berätta goda nyheter?

Jag ringer Alex. Direkt efter att jag gått i mål på Cykelvasan Öppet Spår ringde jag Alex på jobbet och berättade uppspelt att jag gått i mål. Han gratulerade mig och frågade om det gått bra och hur jag mådde. ”Det har gått superbra och jag är så glad och inte så trött.” Tack fina du för att du delar glädje och allt annat med mig. I nästa cykellopp hoppas jag vi står tillsammans på startlinjen igen och att vi dessförinnan har massa rolig cykling ihop!

Cykling ger mig så mycket. Det ger mig fina möten med spännande människor som i sin tur ger mig inspiration. Jag är så tacksam och glad att jag träffat så många människor genom denna sport. Nu blir det mer cykling rakt ut i sensommaren och hösten!

/Johanna

Cykelvasan Öppet Spår 2018. Den här helgen har varit så händelserik och rolig och många människor har förgyllt den. De har varit den största anledningen till leenden och skratt. Cyklingen var väldigt rolig den också. Så här kommer en så kallad race report!

Jag vaknade vid 6.30, klämde i mig frukost, hoppade i kläderna och rullade in till Mora. Där följde jag lemmeltåget till lastbilarna som transporterade cyklarna till start i Sälen och vidare till bussarna för cyklisterna. Det började regna ungefär när jag lämnat in min cykel och gick mot bussarna. Jag visste att väderprognosen innehöll en rejäl regnskur under förmiddagen, så jag hade köpt en tunn regnjacka att ha på mig. Det är nämligen inte så varmt att cykla snabbt och vara blöt.

Framme i Sälen tog jag min cykel, hoppade upp och drog en repa fram och tillbaka längs en grusväg för att hålla mig varm. Sen ställde jag ifrån mig cykeln, gick på toa och gick sen in i mattältet för att slippa stå ute i regnet. Precis som flera andra kommit på att man kunde göra. 20 minuter innan min start gick jag till startfållan och ställde mig. Då hade det dessutom slutat regna!

Speakern pratade på mellan de peppiga låtarna och jag kände mig laddad men inte nervös. Jag funderade lite på om jag kanske hade för mycket kläder på mig. Skoöverdrag, benvärmare och regnjacka. Jag behöll allt på för det kanske kunde komma en skur till senare. Sen gick startskottet för oss i startgrupp 14 klockan 10.15 och vi rullade iväg. Först en snutt asfalt och sen en grusväg som var helt vattenmättad, som en geotekniker skulle ha sagt. Den sög fast däcken så det blev tungt att cykla, och den fullkomligt sprayade ner oss cyklister med lera så att alla hade prickar ända upp på hjälmen.

Jag rycktes med i ett tempo något högre än vad jag hade tänkt hålla. Men benen kändes bra och jag kunde till och med cykla om folk i uppförsbackarna, det som annars brukar vara min svaga punkt. Jag tänkte att jag kör på så länge jag känner mig pigg och får väl slå av på takten sen.

Sen kom inte. Jag körde på och körde på. Bra tryck i pedalerna och jag körde om och körde om. Eftersom det var mestadels grusvägar eller väldigt breda och släta stigar gick det undan. Jag hängde på en snabb rygg som tillhörde en av alla medelålders män och cyklade ännu lite fortare än planerat. När jag kände att benen började bli lite trötta släppte jag och rullade i högra spåret ett tag, tills jag var redo att ta i lite mer igen.

Sådär höll jag på. Det var såklart folk som körde om mig också och jag rullade bitvis i högerspåret för lite återhämtning. En miss jag gjorde var att bara dricka sportdryck i tredje depån. Jag trodde det skulle räcka att äta bulle i varannan depå. Men när jag rullade in i fjärde depån, som är Evertsberg och där man har hälften kvar, var jag rejält trött och låg på energi. Jag kompenserade med att äta fyra bullar och en halv banan jagat av två koppar sportdryck. Passade också på att ta av mig benvärmare och regnjacka, för nu var det soligt och ganska varmt.

I Evertsberg kände jag mig lite splittrad. Å ena sidan såg jag på klockan att jag hade chans att komma in under fem timmar om jag låg på. Å andra sidan så gjorde jag ju det här för att det är kul och härligt att cykla i skogen och jag borde inte ha bråttom utan njuta av turen. Jag brukar säga till andra att jag inte är nån tävlingsmänniska, att jag inte går igång av att tävla mot andra. Men när det gäller mål som jag sätter upp för mig själv, då ger jag mer. Så jag trampade på efter Evertsberg, nu med något tröttare ben, men med ett mål i sikte.

Följande tre depåer stannade jag ännu kortare tid i och i spåret försökte jag att noga känna av när jag behövde ligga åt höger ett tag och vila benen. När jag kände mig pigg körde jag på och körde om och höll till höger om nån snabb ville komma om mig. Skyltarna med nedräkning av kilometrar kvar till mål svischade förbi fortare än när jag åkt skidor i dom där spåren.  Det var motiverande. När jag hade ungefär 20 km kvar till mål hade jag en timme på mig att komma dit för att komma under fem timmar. Alltså behövde jag snitta på 20 km/h för att klara mitt mål. Det borde gå.

15 km kvar märkte jag att en man låg på mitt bakhjul, även när jag körde om folk. ”Du håller ett bra tempo!” sa han. Jag sa att det skulle vara fint att komma in under fem timmar. Han hade startat i startgruppen efter mig och blev förvånad över att det var så nära, men ville också satsa på en tid under fem timmar. ”Jag hänger på dig!” skrek han. Det började blåsa lite och jag tyckte att han kunde hjälpa till att dra, så det gjorde han. ”Det var ju mycket lättare att ligga bakom!” Jo jag vet. Vi turades om att dra och peppade upp för backarna, hängde på två andra killar ett tag och tog bara en snabb mugg sportdryck i sista depån i Eldris och en bulle i munnen i farten ut.

I Eldris då det var 9 km kvar till mål och 25 minuter kvar för mig så sa jag att ”nu är det bara att köra, inget att spara!”. Vi körde på ännu snabbare. Körde om folk, kollade över axeln om den andra var med, jodå. Benen brände men ingen mjölksyra. Jag kände igen spåret från Öppet Spår på skidor och visste att det inte var mycket kvar alls när vi cyklade under en bro. De sista två små uppförsbackarna brydde jag mig inte ens om att växla ner så mycket. Jag ställde mig upp och använde armarna för att få mer kraft i pedalerna. Den andra backen gick lite långsammare men med ett vrål tog jag mig upp. Sen var det bara att mata på det sista på målrakan.

Vilken känsla. I mål så andfådd och med så trötta ben. Jag klarade målet och fick tiden 4 timmar 56 minuter och 3 sekunder. Yes yes YES!!!! Mannen och jag dunkade varandra i ryggen och sa båda att det inte gått att pressa sig så utan den andre. Herregud vad glad jag var! Jag kunde inte sluta flina när jag gick där bredvid cykeln genom målområdet.

Cykelvasan Öppet Spår var alltså himla kul och en upplevelse! Det var roligare och gick fortare än jag hade förväntat mig. Det var också fränt att cykla där jag har åkt skidor två gånger. Jag tycker att Vasaloppet gör himla bra arrangemang för det är så välordnat och det känns verkligen som en folkfest, både i Sälen och Mora, men också längs banan med alla peppande åskådare och snälla funktionärer. Jag är jättenöjd med min prestation och att jag nådde mitt mål. Jag tror att 115 mil cykling i Norge bidrog en hel del till det.

Människorna. Det finns så mycket mer att berätta om de jag träffat under den här Cykelvasa-helgen som har gjort intryck på mig och skänkt mycket glädje. Det är för mycket för att bara skriva några meningar om, så det får bli ett helt eget inlägg senare.

/Johanna

Igår gjorde Alex och jag premiär i MTB-lopp! Vi körde Tolvtjärnsloppet i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Vi bestämde oss lite spontant för tre veckor sen ungefär att köra. Bara som en kul grej. Hela loppet är 65 km, men eftersom vi inte hunnit träna specifikt inför det här och ville ha en skön dag i skogen utan press eller lidelse så fick det bli 40 km.

På lördagkvällen tog vi tåget till Övik med cyklarna. Heja Norrtåg för att man får ta med en cykel GRATIS! Alltså så bra, SJ ligger rejält efter där. I Övik cyklade vi hem till mina föräldrar som bor bara några kilometer från tågstationen. Där åt vi middag och hade det allmänt lördagsmysigt tillsammans med mamma och pappa.

På söndagen steg vi upp tidigt och åt en rejäl frukost innan vi lånade bilen och körde iväg. Alex har lärt mig att vara ute i god tid utan stress, så vi var på plats i Långviksmon nästan först av deltagarna att hämta ut nummerlapparna. Sen hade vi 2,5 timme att slå ihjäl innan start. Vädret var skönt så vi promenerade mest omkring och gick ner till sjön. Och åt mer frukost.

När det var en halvtimme till start började vi värma upp och cykla fram och tillbaka, sen kollade vi på när de som skulle köra 65 km startade, vilket var en kvart före oss. Några repor till fram och tillbaka på vägen och sen var det dags att ställa sig på startlinjen. Jag har nog aldrig varit så lugn inför ett lopp tidigare. Kändes knappt i magen att vi skulle köra. Jag brukar säga att jag inte är nån tävlingsmänniska, det triggar liksom inte mig att tävla mot andra. Men mot mig själv kan jag sätta upp mål. Jag hade tänkt köra på under tre timmar. Utan att ha nån aning om hur banan var eller vilket tempo jag skulle orka eller våga hålla.

Starten gick och jag ropade åt Alex i första backen att vi ses i mål. Han är snabbare än vad jag är och taggas mer av tävling. Jag tog det lugnt där bak och trampade på. Det härliga började när vi kom in på stig efter ett hundratal meter på väg. Öppen tallskog med sandstigar med lite barr på. Inte en enda sten och ett fåtal små rötter. Min drömstig i drömskog.

Det blev lite mindre drömmigt när sanden blev väldigt lös. Jag hade för låg fart genom sanden och det slirade ordentligt och däcken sögs fast. Precis som att cykla i lössnö. Jag var tvungen att gå på flera ställen för att det var för lös och djup sand. Både uppför, nerför och på platten. Herregud. Första halvan av loppet var sådär bitvis väldigt sandig och trögcyklat. Vätskedepån efter 20 km satt fint och saltgurkan var allra bäst!

Andra halvan av loppet var mindre sandig och med mer flowig stig, alltså stig som böljande går upp och ner, mest ner, så att man bara hänger med, styr och njuter. Så himla härlig känsla! Det kom avsnitt på skogsbilväg lite då och då där man kunde dra på. Skönt, för då kunde man också släppa ena handen från styret och dricka. Sista milen började jag känna mig trött i benen och hade inte samma kraft i uppförsbackarna.

När jag såg skylten där det stod att jag hade 4 km kvar till mål kollade jag på pulsklockan. Om en kvart hade jag cyklat i tre timmar. Det borde gå. Jag gasade på och körde om en trött man och kände mig lite starkare. På upploppet gasade jag på för allt jag var värd och rullade in i mål på 2 timmar, 59 minuter och 31 sekunder, enligt min pulsklocka. Alltså så himla nöjd! Alex mötte mig i mål. Han hade kommit in en halvtimme tidigare och såg också riktigt nöjd ut. Han hade också haft en bra dag i skogen.

Vrålhungriga köpte vi två korvar var och pratade med ett gäng andra cyklister som också kört 40 km. Vi pratade om svåra partier, härliga svängar, vackra utsikter och tunga backar. Alla hade sin upplevelse.

För att summera så hade vi båda riktigt roligt under loppet med bara två vurpor var (i typ ingen fart alls så det gick bra). Det här kommer vi absolut göra igen, och jag redan i augusti när jag ska köra Cykelvasan Öppet Spår. Det ska bli kul och spännande. Det känns bra att ha testat på ett cykellopp i skogen innan så att man vet lite mer om vad det handlar om.

/Johanna