MTB – Sida 4 – Johanna trampar runt

De tre första dagarna av Festive 500

God jul! Nu är Festive 500 igång för fullt. Tre dagar har gått och jag har cyklat 187 km av 500. Det känns riktigt bra såhär långt. Å andra sidan hade jag varit lite orolig om jag kände mig sliten redan nu när jag har fem dagar kvar. Så än så länge går den här utmaningen enligt plan.

Dag 1

På julaftonsmorgonen hade jag ställt väckarklockan på 05.45 och smög upp och åt frukost, klädde på mig alla lager och blev sedan avvinkad av föräldrar och farbror. Jag cyklade ut på en liten väg mot Skeppsmalen som ligger vid havet lite norr om Övik. Det var helt mörkt den första 1,5 timmen, men det var inga problem med en bra lampa så jag ser och reflexer och lampor så att jag syns.

Det kändes så mysigt att cykla genom det vita vackra vinterlandskapet i ottan när ingen annan var ute. Det var stor julkänsla i hela kroppen! Det gjorde inget att det var underkylt regn, dimmigt och rätt halt på vägarna. Jackan blev lite stel och jag hade en ishinna på hjälmen och framsidan av kroppen. Det gjorde heller ingenting.

Jag kom hem efter 50 km och 3 timmar väldigt nöjd och redo att fira in julen med familjen. Vi gick upp på berget bakom föräldrarnas hus och fikade vid samma träd som vi fikar vid varje julafton sedan mer än 10 år tillbaka, och vi tar kort vid samma sten. Det är alltid olika väder och olika mycket snö, så varje år ser lite annorlunda ut. En av mina favorittraditioner helt klart! På eftermiddagen blev det fika, julbord, julklappsöppning, efterrätt och mysigt häng med prat och spel innan det var dags att knoppa in.

Dag 2

Jag klev upp i ottan igen och cyklade iväg mot Norrböle, där Alex bror och hans familj bor. Jag ville hinna säga hej och god jul innan de skulle iväg igen på förmiddagen. En lika fin morgon som julaftonen med vitt, mörkt och öde överallt. Det snöade lite men blåste knappt. När jag hade 6 km kvar blev hjulspåren färre och därmed vägen slirigare. Men tillslut kom jag fram och möttes av alla i hallen medans jag tog av mig mina snöiga och blöta kläder.

Jag gjorde dem sällskap vid köksbordet och åt min andra frukost. Tack för det! Sen behövde folk åka vidare, och jag tog en tupplur innan jag cyklade hemåt igen. Det var ännu mer snö på vägen nu och slirigt om jag inte höll en bra linje i ett spår. Var nära på att ramla en gång. När jag blev omkörd av plogbilen blev det lättare.

Jag kom hem igen med 76 km och lite över 5 timmar samlat i dagens etapp. Det var ljuvligt med bastu efteråt! Jag fryser egentligen inte så mycket när jag cyklar. Det är lite kallt i början, men jag blir varm efter den första uppförsbacken. Tår och fingrar blir lite kalla tillslut och idag bytte jag till torra vantar två gånger. Svetten är min värsta fiende för det gör att jag blir kall sen. Så kan man hålla sig torr är det lättare att hålla sig varm.

Dag 3

Idag var det en minusgrad kallare än de första två dagarna, men det kändes kallare än så. Upp tidigt och bege sig iväg på ojämnt oplogade trottoarer och sedan ut på vägen med en perfekt uppkörd asfaltstrimma. Det var mörkt och tyst och det gick rätt långsamt. Jag misstänkte att jag både hade motlut och lätt motvind, även om det inte syntes på träden.

Jag hade sagt till dem där hemma att jag skulle cykla i två timmar och sedan vända. När två timmar hade gått hade jag inte kommit i närheten av det jag tänkt cykla. Min plan var att cykla 65 km på fyra timmar. Jag reviderade och tänkte att det fick duga med 60 km idag, för mina tår var rätt kalla och jag var redan kissnödig. Jag hade ingen lust med att ta av mig allt på överkroppen för att kunna vika hängslerna på cykelbyxorna åt sidan och pinka i ett dike. Nej, då skulle kylan vinna mot min kropp. Kändes det som.

Efter 2 timmar och 20 minuter hade jag cyklat 30 km och jag vände. Det gick genast mycket fortare på tillbakavägen. Nerför och kanske lite medvind. Jag bytte till torra handskar vid en avtagsväg och trampade på. Tillslut kom jag tillbaka till de oplogade och ojämna trottoarerna och farten togs ner rejält. Väl hemma blev jag mött av min fotande pappa och resten av familjen. Toabesöket var najs. Sedan tömde jag nästan varmvattenberedaren med en skållhet dusch.

Jag är ändå nöjd med dagens cykling, även om den blev kortare än jag tänkte. Imorgon ska det tydligen bli kallare, så då blir det nog att jag tar två rundor, annars kommer jag frysa fast i cykeln. Det blir täckbyxor och tigerbalsam på tårna.

God fortsättning!

/Johanna

Julledigt och snart massa cykling

Igår gick jag på julledighet. Jag hade stark fredagskänsla hela dagen på jobbet och hade klarat av leveranserna tidigare i veckan så igår återstod inte så mycket, vilket var så skönt. Ingen hets de sista timmarna i alla fall som det blev inför sommarsemestern. Jag hade till och med ro att städa skrivbordet.

Jag har jobbat mycket i höst och pluggat heltid parallellt. Jag behöver verkligen julledigt ett tag och den bästa återhämtningen för mig är att cykla. Vilken tur för mig att jag bestämt mig för att cykla 500 km på 8 dagar under årets typ mörkaste vecka!

Det kanske inte låter helt underbart för alla med kyla, tunga dubbdäck, trögt underlag och bara några timmars dagsljus. Jag längtar. Att få varva ner och köra i sitt eget tempo, i ensamhet, utomhus, med sina egna tankar, med någon annans röst i öronen, flera timmar varje dag. Det är heaven för mig!

Jag har kört mitt sista benpass för i år, jag har planerat upp rundor, familjen är förberedd på min cykling, jag har några långpass och lärdomar i kroppen och jag är så redo att riva av 500 km!

I helgen ska vi bara ta det lugnt och fixa det sista inför julen, köpa julklappar, städa och packa. På måndag åker vi till Övik och blir där över jul, sen firar vi nyår i Umeå.

Jag kommer hålla er uppdaterade om hur det går med Rapha festive 500, så kolla in bloggen under mellandagarna och följ mig på Instagram! @johannatramparrunt

Välkommen julledighet, du är efterlängtad!

/Johanna

Cykling i fjällen

Nu börjar min semester lida mot sitt slut och jag kan se tillbaka på fyra riktigt sköna veckor av ledighet. Nu börjar jag bli redo för höst igen med allt vad det innebär. Jag vill berätta om lite cykling vi haft för oss under semestern i fjällen.

Kittelfjäll

Vi körde bilen inåt landet och första anhalten var Kittelfjäll. Efter en dags fiske testade vi cyklarna i Gratonskalet med start i Grönfjäll. Det blev en del styrande och bärande av cyklarna på väg upp, men sen kunde vi trampa på mer med färre inslag av fötterna i backen.

Det kändes som om regnet hängde i luften hela tiden och vi satte oss i ett dike och lunchade för att slippa vinden. På väg tillbaka chansade vi och tog skoterspåret istället för den besvärliga branta och stökiga stigen ner. Det var blött men för det mesta cykelbart. Sammanfattningsvis en vacker bike-and-hike-tur där vi slapp regn men blev blöta om fötterna ändå.

Den första cykeldagen följdes av tre dagars väldigt vacker vandring, först upp på Kittelfjällets kam, sedan två dagars vandring till Marsliden som var nästa anhalt. Alex tog bilen och fiskade medan jag vandrade. När jag kom fram behövde jag en vilodag innan det var dags att cykla igen.

Marsliden

I Marsliden försökte jag hitta nån bra stig att cykla på men gick på en ordentlig nit där då det var snårigt och eländigt med tusen mygg som höll på att äta upp mig i panik. Jag vände och slängde mig upp cykeln så fort jag kom ut på grusvägen igen och bestämde att det inte blir mer stig på den turen.

Det slutade med att jag cyklade fem mil skogsbilväg och grusväg inklusive ett stopp för hamburgare vid ett vattenfall. Jag hittade också en fin grushög i slutet av en väg som jag cyklade upp på och beskådade utsikten. På väg tillbaka började det regna och grusvägens fina partiklar skvätte upp med vattnet och fastnade på mig och cykeln. Jag hade prickar överallt och en cykeltvätt och dusch var på sin plats.

Stekenjokk

Nästa anhalt på resan var Stekenjokk som vi hört så mycket om. Det var verkligen häftigt att köra bil upp på kalfjället där vi slog läger. Vi hade hört från olika håll att där skulle det vara bra cykling och jag hade fått den här lilla guiden.

Samma dag som vi kom till Stekenjokk bytte vi om och tog ner cyklarna från biltaket och begav oss av på första rundan som skulle vara lite kortare. Slingan började intill den gamla gruvdammen. Jeepvägen gick sedan uppåt på fjället. Lutningen var behaglig och gick bra. Stigen/jeepvägen var även den riktigt bra att cykla på. Inte grusvägskänsla och inte heller omöjligt stenstök. Lagom helt enkelt.

Vi träffade ett äldre par från Boden som cyklade samma slinga som vi. Vi cyklade ungefär lika snabbt så vi hade trevligt tillsammans under dagen. Det var en del vattendrag att ta sig över. I början försökte jag hoppa mellan stenar, och cykla efter lite pepp. När fötterna blivit blöta efter ett tappert försök med cykling över så gick jag med cykeln över resterande vattendrag. Det var tillräckligt varmt för att jag inte behövde frysa.

Sista kilometern på fjället gick det nerför en stig. Jag hade svårt att hitta flyt bitvis, men det var ändå fint och härligt. Utsikten under hela turen var magisk med fjällen framför en. Väl ute på vägen igen cyklade vi tillbaka till parkeringen.

Nästa dag var det cykling igen. Alex ville fiska så han följde med en bit upp och susade sen ner efter en lunchpaus. 45 minuter upp, 12 minuter ner. Samma väg. Även denna dag var stigningen hanterbar, inte blodigt brant och bra jeepväg som det gick att cykla på. I beskrivningen om denna slinga hade det stått att det var en av de mest spektakulära och jag kan inte annat än att hålla med.

Utsikterna var så vackra och vädret var perfekt – soligt och varmt med vind som svalkade och höll myggen borta. Bland det bästa jag vet med cykling är att man faktiskt kan ta sig nånstans och får se lite olika vyer eftersom man tar sig fram snabbare än om man vandrar. 10 km/h i snitt låter kanske inte så fort, men i jämförelse med 2,6 km/h som jag hade på vandringen mellan Kittelfjäll och Marsliden så går det undan.

Utförskörningen var belöningen efter alla höjdmeter uppför och att vara ensam där uppe på fjället gjorde känslan och upplevelsen ännu större. Tillslut var jag nere vid slingans slut, vid vägen en bit från Klimpfjäll och jag påbörjade dagens sista etapp – 20 km och 300 höjdmeter på asfalt tillbaka till parkeringen. Det gick bra trots solstek och flugor. Efteråt blev det after bike med sen lunch i campingstolen bakom bilen i skuggan av bagageluckan. Höjden av lyx där och då.

Lärdomar och tips

Det här var första gången jag cyklade i fjällen och jag har dragit en del lärdomar som jag bakat om till tips för mig och andra inför fjällcykling.

Läs på noga om var man cyklar och hur stigen är
Smörj in med solkräm OCH myggmedel
Räkna med att bli blöt om fötterna, kan vara skönt att ha med torra sockar
Ta med tillräckligt med vatten och snacks
Ta med extrakläder om vädret slår om eller till lunchpausen
Ta med extra slang, pump och verktyg
Ha inte bråttom
Ta mycket bilder

Med en del lärdomar från mina första cykelturer i fjällen kan jag säga att det kommer bli mer av det här. Kanske inte i år, men förhoppningsvis är livet långt!

Tack fjällen!

/Johanna

Cyklig midsommarhelg

Denna midsommarhelg har varit helt i min smak. Riktigt härlig cykling med fint sällskap och ordentligt med återhämtning.

På självaste midsommarafton lastade vi cyklarna på taket, åkte och plockade upp Isak och styrde sedan mot Isälvsleden. Sedan jag flyttade till Umeå och köpte mtb har jag velat cykla den. Nu äntligen blev det av. Totalt är Isälvsleden 6 mil från Vindeln till Åmsele. Vi plockade russinen ur kakan och körde ca 1 mil av leden, fram och tillbaka.

Redan ett par hundra meter in på leden kände jag att det här är livet. Den känsla som infinner sig när man inte vill göra nåt annat nån annanstans än det man gör där och då. Lycka helt enkelt.

Stigen gick på en ås som gick genom en sjö. Vi cyklade alltså i skogen men hade vatten på båda sidor om oss. Det gick upp och det gick ner. Benen och lungorna fick jobba, men även huvudet för att ta in allt vackert.

Efter en timmes cruising med pulshöjningar kom vi fram till udden. Vi lunchade och rodde sen ut med båten som används för att fortsätta leden norrut. Vi kände oss nöjda, vi hade ju trots allt hälften kvar tillbaka till bilen. Så vi rodde ut en bit och bara njöt av svensk sommar och det västerbottniska landskapet.

Det kanske låter tråkigt att cykla fram och tillbaka på en led. Det tyckte jag i alla fall, men allt ser annorlunda ut åt andra hållet, och det som var uppför är nu nerför. När stigen på tillbakavägen blev platt och plan passade jag på att dra på lite, bara för att det är kul med fart och flow! Wiiihooo!

Resten av dagen gick åt till att handla, laga och äta en trerätters brakmiddag. Tre hungriga och sedan väldigt mätta cyklister.

Lördagen var en riktigt skön dag i lågt tempo. 10+ timmars sömn, försöka föra över data från pulsklocka till Strava (har fortfarande inte lyckats), läsa igenom gamla cykeltidningar, tangera PB:et i bänkpress på gymmet (tack midsommarmaten) och sitta ute i solen och läsa ut en cykelbok (Ekomerika, av Hanna Mi Jakobsson). Precis en sån dag jag behövde.

Idag söndag har också gått i lågtempots tecken. Jag började med att försova mig och vaknade efter 12 timmars sömn. Trodde 10 skulle räcka, men nej. Alex hade farit iväg för att fiska tidigt så det blev frukost själv tillsammans med en cykeltidning och sen ut på racern.

Det blev 6,5 mil inklusive fem vändor uppför Rödtjärnsberget. Kan vara den asfalterade knölen närmast Umeå som man kan få mest höjdmetrar ur i lämpligast lutning (nej, det är inte backen på bilderna). Det kändes bra att köra lite landsväg efter tre veckors uppehåll!

Det börjar nämligen bli dags att ställa in sig på nästa helgs långkörare – Västerbottenbrevet. Jag ska cykla 20 mil på lördag i ett lokalt motionslopp i ett format som började i Paris. I ett brevet-lopp är det sträckan som är utmaningen, inte tiden. Resultaten kommer sedan i bokstavsordning, inte från snabbast till långsammast. Dessutom får man ett stämpelkort som man ska fylla med stämplar från alla stämpelställen (är nog samma som energidepåerna). Det speciella är att dessa stämpelställen har öppet en viss tid. Är man för snabb dit får man vackert vänta tills de öppnar. Den här upplevelsen ska bli riktigt kul och jag ska berätta om hur det var om en vecka.

Just nu ligger jag på balkongen med en kopp te och känner mig riktigt nöjd med helgen. En drömhem enligt mig. Cykling, gott sällskap, god mat, återhämtning med mycket sömn och lågt tempo utan måsten. Nu är jag lite mer redo för återstående två veckors jobb innan en månads semester.

Glad midsommar!

Tolvtjärnsloppet 2019

I helgen körde Alex och jag en favorit i repris – vi körde Tolvtjärnsloppet! Det är alltså ett MTB-lopp i Långviksmon utanför Örnsköldsvik där man kan välja på tre distanser – 18 km, 37 km och 69 km (som är seedingsgrundande för Cykelvasan). Vi valde 37 km, som förra året. Det känns lagom såhär relativt tidigt på MTB-säsongen.

Nu när vi köpt bil så var det himla smidigt att lasta cyklarna på taket och alla grejer i bagaget och sen bara köra iväg hemifrån på morgonen. Förra året åkte vi tåg med alla grejer och cyklar till mina föräldrar dagen innan, och lånade sedan deras bil och gamla cykelställ. Ett sånt där man har på dragkulan och hänger på med band och trasor som skydd. Det gick bra det med såklart, men det är rätt skönt att vara lite mer fri och bara slänga upp cyklarna på taket kunna ta sig iväg själv. Nu har dom uppdaterat sig till ett riktigt fint cykelställ bak på kulan där man liksom ställer cyklarna och spänner fast dem.

Nog om det. Upp och iväg. Hämtade nummerlappen och sen satte vi oss vid sjön och åt frukost. Klockan var bara strax efter 9 men det var redan soligt och varmt. Vi båda hade druckit resorb dagen innan och var noga med att dricka ordentligt. Vätskeblåsorna i våra cykelryggsäckar innehöll nästan 2 liter vatten till själva loppet.

De som skulle köra längst startade först, och vi tittade när de trampade iväg. En kvart senare var det vår tur. Lite pirrigt var det på startlinjen, men det var skönt att ha kört året innan så man vet ungefär vad man har att förvänta sig. Starten gick och vi trampade iväg. ”Vi ses i mål!” sa vi till varandra. Alex är snabbare än mig så han stack iväg på en gång. Tolvtjärnsloppet börjar med uppförsbacke. Först asfalt, sen stig. Jag minns inte att det var så tungt förra året. Det kändes ordentligt i benen och i lungorna. Ungefär fem minuter in i loppet hade jag redan börjat fundera över vad jag ska göra bättre till nästa år. Mer backintervaller. Långfärdscykling ger inte pang-pang i benen kan jag meddela.

Efter nån kilometer cyklade jag tillsammans med de som höll ungefär samma tempo som mig. Det är skönt för det är lite stressande med omkörningar och att köra om i skogen. En förbättring sen förra året var att det i år hade regnat nån dag före loppet och gjort de sandiga tallhedarna rätt hårda, utan att vara blöta. Förra året var det riktigt torrt och löst, vilket gjorde cyklingen tung, svår och långsam.

Med det hårdare underlaget och bankännedom kändes det som att det gick snabbare än förra året. Även om det blivit skralt med MTB-cykling hittills i år kände jag att jag ändå var bättre tekniskt än förra året, och mindre rädd på de mer tekniska delarna. Detta kan jag säga redan nu var dagens största seger.

Efter ungefär halva loppet började jag få ont i ryggen. Jag testade att sänka sadeln. Det hjälpte inte. Funderade på om min ryggsäck med vatten var för tung. Knappast. Sen kom jag på det. Min sadel var för dåligt åtskruvad så den började luta bakåt och gjorde att jag satt dåligt. På vätskedepån riktade jag om sadeln och det kändes bättre på en gång. Tyvärr skruvade jag inte åt skruvarna nog hårt så den dåliga vinkeln kom tillbaka. Det gjorde ont och jag kände att jag inte fick ut så mycket kraft i pedalerna som jag ville. Men jag ville inte stanna igen och körde på sista biten, in i mål. Typ 20 minuter bättre tid än förra året, det var riktigt skönt.

I mål träffade jag Alex och min kompis Sofia som bor i Långviksmon. Det var så skönt att se dem och att kliva av cykeln. Vi satte och och åt och pratade. Två korv med bröd gick ner i ett nafs och dämpade hungern något. Efter ett tag började det bli ordentligt varmt i solen och vi kände att det var dags att rulla vidare. Det hade varit gött med ett dopp i sjön. Men det sparar jag till nästa år. Då ska jag träna mer innan, skruva åt min sadel ordentligt och sen plocka några minuter till på min tid!

Som slutkläm vill jag bara säga att jag starkt rekommenderar att köra Tolvtjärnsloppet. Det är riktigt roligt och vackert. Man måste inte vara proffs, så tekniskt är det inte. Så, är du i närheten i mitten av juni – KÖR TOLVTJÄRNSLOPPET! Och säg till, för vi kör nästa år igen!

/Johanna