Race report Västerbottenbrevet BRM 200K

Hejsan!

Igår blev det långcykling som hette duga! Jag ställde upp i Västerbottenbrevet BRM 200K som är första delen i en serie till ordinarie lopp av Västerbottenbrevet som går 8e augusti. Serien består av fyra delar, 200 km, 300 km, 400 km och 600 km som går under fyra helger med start förra helgen. Eftersom det är virus i farten hade man ändrat så att istället för att ett lopp skulle gå under en dag fick man välja en av fyra dagar att köra sitt lopp på. Max 15 startande per dag och max tre personer fick cykla tillsammans. Inga bemannade kontroller och man fick registrera sin tid själv genom att checka in och ta selfie vid start, mål samt några bestämda platser runt banan.

Men nog om formalian. Hur var det då?! Jag måste börja med att säga att förutsättningarna för årets 20-milare inte var lika bra som förra årets. Då hade jag tränat på bra och cyklat över 100 mil innan, dock rätt lugnt och inte i racertempo som det visade sig att det blev då. Resultat: helt slutkörd. I år hade jag cyklat 37 mil innan och innan dess varit sjuk i sex veckor. Inte bästa uppladdningen men jag planerade att ta det lugnt och fika mig runt Västerbotten i vädret som var en minusgrad på morgonen och sen 7 grader som varmast och molnigt under dagen.

Starten var mellan 7 och 8 på fredagsmorgonen den 1a maj. Strax efter 7 var jag på plats i Broparken och checkade in, tog en selfie och höll precis på att reda ut trasslet med hörlurarna när en man med cykelklubbkläder kom fram och frågade om jag hade nån att köra med. ”Nej, jag har anmält mig själv”. Han frågade om vi skulle cykla tillsammans och dessutom leta upp en tredje person så att vi skulle bli en liten klunga. Han såg snabb ut så jag sa att jag hade tänkt ta det lugnt. ”Jag med”. Jag var tveksam till att hans ”lugnt” var samma som mitt ”lugnt”. Men okej då, vi kan köra tillsammans.

Start i Broparken, några andra tappra cyklister gör sig redo för 20 mil.

Vi hittade inte nån tredje person där i starten så vi rullade iväg. Det gick rätt bra trots att tempot var högre än jag hade tänkt mig. Vi turades om att dra och cyklade bredvid varandra emellanåt och pratade. Efter ca 4 mil kom vi till en korsning där vi kollade kartan och passade på att fylla på med energi. Då kom en man i orange jacka och cyklade förbi. Vi kom ifatt honom en bit bort där tågbommarna var nere och han stod och väntade. Han körde själv, vi frågade om han ville cykla med oss och så var vi tre.

Tempot drogs upp, jag hjälpte till att dra trots att jag fick slita rätt hårt bara för att hänga med när jag inte låg längst fram och tog vind. Jag kollade på pulsklockan och bestämde mig för att lämna klungan i Vindeln då vi skulle stanna för lunch och då var lite drygt halvvägs.

I Vindeln hittade vi vårt incheckningsställe som var en snabbmatsgrill men tyvärr stängd. Så vi rullade vidare till ett annat snabbmatsställe som var öppet och åt lunch. Jag försökte snacka mig ur tillsammanskörningen. Det gick inge vidare. ”Neeej, vi lämnar inte dig, det är så jobbigt att cykla själv”. Jobbigt för mig att cykla själv alltså. Gulligt. ”Vi drar ner tempot i uppförsbackarna och du behöver ju inte dra nåt”. Ok, med mat i magen tänkte jag att jag kan väl hänga på några mil till innan jag lämnar dem.

Incheckning och selfies i Vindeln, lite drygt halvvägs.

Innan vi lämnade Vindeln köpte vi sötsaker i mataffären. Till nästa kontroll som var i Botsmark var det tre mil och det gick snabbt och bra dit, tog ungefär en timme. Vi stannade en kort stund och tryckte i oss energi, checkade in och log mot kameran innan vi rullade vidare.

Botsmark.

Efter Botsmark visste jag att det skulle vara lätt nerför hela vägen till Umeå. Det var helt ljuvligt att ligga där bak, väldigt nära ett bakhjul och få mycket draghjälp framåt. Ju högre hastighet desto mer vinner man på att ligga bakom någon på cykel. Man kan spara upp till 40 % energi på att göra så. Det säger något om nivåskillnaden mellan mig och de två herrarna jag körde med. Han som ler lika brett som jag på bilden från Botsmark hade cyklat varannan dag hela vintern och hade veteran-SM som träningsmål. Jag tänkte att fikacykling blir bra i år. Så ja, jag fick slita för att hålla mig fast där bak.

När vi rullade in i Bodbyn, som var nästa kontroll efter Botsmark, hade vi mindre än 3 mil kvar till mål. Det kändes riktigt bra. Jag var ordentligt trött i benen, men tyckte ändå att det hade gått bättre efter lunch än före. Kanske hade det att göra med att jag låg där bak i lä i lätt medlut bakom två starka cyklister. Jag såg till att göra mitt jobb med energin och tuggade på kalla chokladbitar och drack päronjuice som jag hade fyllt min ena vattenflaska med i Vindeln.

Bodbyn, mindre än 3 mil till mål!

Sista biten var härlig, mest för att jag var nöjd med att snart ha cyklat 20 mil snabbare än vad jag tänkt. Det var också skönt att tänka på att benplågeriet snart skulle vara över. De sista kilometrarna var cykelväg och vi drog ner lite på tempot. Det var perfekt för mig för jag hade absolut ingen spurt i kroppen någonstans.

Så gick vi i mål. Oj oj OJ vad skönt det var. Jag hade sparat en chokladbit som jag åt medan jag checkade in i mål och tog en selfie. Så himla nöjd! Tack för sällskapet Joachim och Mattias! Starkt cyklat och tack för att jag fick hänga med hela vägen även om jag inte bidrog med draghjälp de sista 15 milen. Hoppas ni hade ett skönt långt lugnt pass. Jag fick mig en rejäl genomkörare! 9:45 timmar tog det inklusive pauser. 8:07 timmars rulltid och 24,8 km/h i snitt.

Mål i Broparken med sista chokladbiten i munnen.

Kul lopp som vanligt med trevligt sällskap med andra cyklister. Väldigt trött i kroppen men riktigt nöjd att jag klarade det trots lite väl få kilometer i benen innan. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta mig an någon av de andra delarna i serien. Vi pratade om den som var 400 km. Det skulle betyda att vi skulle ta ett varv till när vi kommit i mål, sen vara klara mitt i natten. Inte så sugen på den. 30 mil går ju att köra på en dag. 40 känns jobbigt. 60 mil borde man ju kunna ta på två dagar. För i det loppet ingår det övernattning. Jag får se vad min kropp säger.

Hörs! Hej.

Ny cykelutmaning på gång

Imorse, ja redan innan jobbet, började jag fundera på hur långt jag skulle cykla till helgen och såg att det där lokala cykelloppet Västerbottenbrevet skulle gå redan 1a maj. I år under lite speciella förhållanden med färre deltagare utspridda att köra loppet en valfri av fyra dagar och obemannade depåer. Det var ju riktigt kul och trevligt förra året, men jag var rejält trött i benen efteråt. Jag var i bättre form och hade cyklat mer inför 200 km cykling förra året än nu, men det känns ändå som en kul utmaning att om typ 10 dagar cykla 20 mil på en dag. Sagt och gjort. Jag anmälde mig till loppet och bestämde mig för att jag behöver minst en 12-milarunda i helgen plus några fler turer innan loppet nästa fredag. Måste hinna vila också. Uppladdning med 6 veckor utan träning pga krasslig men nu frisk sen en vecka är inte optimalt. Jag tänker att jag nog kommer cykla det mesta av sträckan själv, så jag kommer bulla upp med snacks och ljudböcker och njuta mig igenom 200 km runt Umeå dagen den första dagen i maj. Det här ser jag fram emot! /Johanna

Västerbotten runt på film!

Nu har det dröjt alldeles för länge sedan det kom någon cykeluppdatering här. Så nu är det dags att visa filmen som mina vänner Camilla och Felix har gjort! Den trogne läsaren kanske minns att dom mötte upp mig på min sista dag på den andra rundan runt Västerbotten och filmade mig. Nu är det äntligen dags att visa den. Varsågoda!

Cykelfilmen på YouTube

Filmcred: Camilla Näslund och Felix Magnusson

/Johanna

Västerbottenbrevet 2019

Ett cykellopp där distansen är utmaningen, där banan inte är skyltad utan man laddar ner rutten till sin telefon eller cykeldator. Depåerna har öppet vissa tider. Är man för snabb får man vackert vänta tills de öppnar så man kan få sin stämpel och checka in via appen.

Man kunde välja mellan fyra olika distanser: 80 km, 150 km, 200 km och 300 km. Jag hade valt 200 km.

Starten gick klockan 8 i lördags. Jag rullade iväg och hittade några som jag hängde på. Efter ungefär tre mil dök första depån upp och det serverades rödbetsbröd med getost på. Riktig lyx! Jag bytte cykelgrupp efter pausen, men jag släppte dem ganska snart eftersom de var lite väl snabba för mig. Det kändes lite tidigt att dra på sig mjölksyra och stumma ben.

Jag cyklade ensam en stund, cyklade fel i en korsning jag kände mig osäker i. Drog upp telefonen och vände om och körde rätt. Efter några kilometer körde en mindre grupp ikapp mig och jag hängde på dem. Det går mycket fortare att ligga tätt bakom varandra och cykla i klunga. Man roterar regelbundet och turas om att dra och ta vinden. Man kan spara upp till 40 % energi på att ligga bakom en annan cyklist, ligga på rulle.

Efter en korsning och en kontroll med ett lotterihjul där jag vann en rabattcheck var vi tre personer kvar i gruppen. En kvinna som cyklade bredvid mig och en man som cyklade bakom oss. Kvinnan och jag pratade i flera mil i blåsten och fikade effektivt på följande kontroller för att hålla uppe farten. Denna kvinna är jag så otroligt imponerad av. Hon var både mindre och äldre än mig, och så stark! Hon körde på och tillslut var jag tvungen att lägga mig bakom henne. Mina ben började tycka det var ganska jobbigt.

Mellan Kroksjö och Botsmark går vägen upp och ner lite böljande. För varje uppförsknix tappade jag de två andra och fick jaga ikapp uppe på krönet. Tillslut blev det för slitsamt och jag var tvungen att släppa och dra ner på farten.

Framme i Botsmark var depån den lilla när-butiken och killen i kassan stämplade för glatta livet när en klunga kom in ungefär samtidigt som jag. Jag köpte och tryckte i mig en kexchoklad och en halv påse bilar och satte mig på trappan utanför med klungan. En man sa att nu är det bara medvind och lätt nerför till Umeå de sista fem milen, så har man klarat sig hit så klarar man resten. Herregud. Det var precis det jag behövde höra.

Jag bestämde mig för att hänga på den där klungan som åt godis samtidigt som jag. Efter påfyllningen och lite vila kändes det bättre igen. Jag var med och drog ett tag, men när jag märkte att det bara var jag och män med ben som stockar som drog slutade jag gå med i rotationen och lade mig längst bak i klungan tillsammans med ett gäng till som inte var med och drog.

Vips så var vi vid sista depån i Bullmark där vi satte oss och fikade. Jag tryckte en chokladruta för säkerhets skull. Upp igen och nu var det en annan konstellation på klungan. Vi hade delats upp i två grupper och nu hjälptes alla åt att dra i en så kallad belgisk kedja. Det innebär att man roterar hela tiden och i praktiken bara drar en kort stund åt gången, men oftare.

Benen kändes tyngre och tyngre och tillslut sa jag att jag inte kunde vara med och dra längre, att jag lade mig längst bak och stannade där. En kille gjorde likadant. Inte för att han var trött, utanför att hjälpa mig när jag hamnade lite efter. Det var nämligen jättejobbigt att göra småspurter hela tiden när jag hamnade lite för långt efter. Han lade en hand på ryggen och puttade och peppade.

När det var bara några kilometer kvar orkade jag inte hålla mig kvar bakom klungan och hamnade långt efter. Jag sa till killen att han fick cykla ikapp klungan och att vi ses i mål. Är du säker? Ja det är lugnt. Sen lade han in en spurt och var snart ikapp de andra. Jag drog ner på tempot rejält och rullade sen in i mål där mat, lingondricka och klungan väntade.

Vi åt och pratade om loppet tillsammans. Det var fler än jag som kände sig slitna, men nöjda.

Tack alla som jag cyklade med, alla människor på depåerna och kroppen för att det här gick bra. Vi ses förhoppningsvis nästa år!

/Johanna

Cyklig midsommarhelg

Denna midsommarhelg har varit helt i min smak. Riktigt härlig cykling med fint sällskap och ordentligt med återhämtning.

På självaste midsommarafton lastade vi cyklarna på taket, åkte och plockade upp Isak och styrde sedan mot Isälvsleden. Sedan jag flyttade till Umeå och köpte mtb har jag velat cykla den. Nu äntligen blev det av. Totalt är Isälvsleden 6 mil från Vindeln till Åmsele. Vi plockade russinen ur kakan och körde ca 1 mil av leden, fram och tillbaka.

Redan ett par hundra meter in på leden kände jag att det här är livet. Den känsla som infinner sig när man inte vill göra nåt annat nån annanstans än det man gör där och då. Lycka helt enkelt.

Stigen gick på en ås som gick genom en sjö. Vi cyklade alltså i skogen men hade vatten på båda sidor om oss. Det gick upp och det gick ner. Benen och lungorna fick jobba, men även huvudet för att ta in allt vackert.

Efter en timmes cruising med pulshöjningar kom vi fram till udden. Vi lunchade och rodde sen ut med båten som används för att fortsätta leden norrut. Vi kände oss nöjda, vi hade ju trots allt hälften kvar tillbaka till bilen. Så vi rodde ut en bit och bara njöt av svensk sommar och det västerbottniska landskapet.

Det kanske låter tråkigt att cykla fram och tillbaka på en led. Det tyckte jag i alla fall, men allt ser annorlunda ut åt andra hållet, och det som var uppför är nu nerför. När stigen på tillbakavägen blev platt och plan passade jag på att dra på lite, bara för att det är kul med fart och flow! Wiiihooo!

Resten av dagen gick åt till att handla, laga och äta en trerätters brakmiddag. Tre hungriga och sedan väldigt mätta cyklister.

Lördagen var en riktigt skön dag i lågt tempo. 10+ timmars sömn, försöka föra över data från pulsklocka till Strava (har fortfarande inte lyckats), läsa igenom gamla cykeltidningar, tangera PB:et i bänkpress på gymmet (tack midsommarmaten) och sitta ute i solen och läsa ut en cykelbok (Ekomerika, av Hanna Mi Jakobsson). Precis en sån dag jag behövde.

Idag söndag har också gått i lågtempots tecken. Jag började med att försova mig och vaknade efter 12 timmars sömn. Trodde 10 skulle räcka, men nej. Alex hade farit iväg för att fiska tidigt så det blev frukost själv tillsammans med en cykeltidning och sen ut på racern.

Det blev 6,5 mil inklusive fem vändor uppför Rödtjärnsberget. Kan vara den asfalterade knölen närmast Umeå som man kan få mest höjdmetrar ur i lämpligast lutning (nej, det är inte backen på bilderna). Det kändes bra att köra lite landsväg efter tre veckors uppehåll!

Det börjar nämligen bli dags att ställa in sig på nästa helgs långkörare – Västerbottenbrevet. Jag ska cykla 20 mil på lördag i ett lokalt motionslopp i ett format som började i Paris. I ett brevet-lopp är det sträckan som är utmaningen, inte tiden. Resultaten kommer sedan i bokstavsordning, inte från snabbast till långsammast. Dessutom får man ett stämpelkort som man ska fylla med stämplar från alla stämpelställen (är nog samma som energidepåerna). Det speciella är att dessa stämpelställen har öppet en viss tid. Är man för snabb dit får man vackert vänta tills de öppnar. Den här upplevelsen ska bli riktigt kul och jag ska berätta om hur det var om en vecka.

Just nu ligger jag på balkongen med en kopp te och känner mig riktigt nöjd med helgen. En drömhem enligt mig. Cykling, gott sällskap, god mat, återhämtning med mycket sömn och lågt tempo utan måsten. Nu är jag lite mer redo för återstående två veckors jobb innan en månads semester.

Glad midsommar!

Translate »