Cykelhelg i Järvsö

För tre månader sen satt Alex och jag på restaurang och åt min födelsedagsmiddag och pratade om hur vi skulle fira att vi har varit ihop i 11 år. Det blev inget firande mitt i pandemin när det var 10 år, så vi tänkte att det vore fint att göra nåt speciellt i år. Spa och bo på hotell kändes inte som vi. Men vad är vi då? Nån cykling kanske? Åka till Järvsö och cykla downhill? Ja! Och nu är vi här, i den där firarhelgen i Järvsö!

Vi åkte ner redan torsdag eftermiddag, eftersom både Alex och jag var ledig på fredagen, och checkad in på vårt lilla, men väldigt fina Air BnB ganska sent. Sen på fredagen bar det iväg mot backen för att hämta ut våra hyrcyklar för två dagar, och alla skydd. Jag har inte cyklat MTB mer än två gånger i år pga otajming med ytterligare en service på cykeln. Så jag kände mig lite ringrostig på stig.

Vi började rulla den gröna Monica, och gick sen raskt vidare med blåa Barbro, som var en favorit när vi var här sist för två år sedan. Körde även några andra blå och nån röd bit av en led. SÅ himla kul och härligt! Stenarna krympte och hoppen blev roligare. Det var heller ingen liftkö och det var jättefint väder! Det hade regnat dagen innan så underlaget var perfekt. Bara några vattenpölar, men jag tog dom alla som Super Mario tar stjärnor, och benen och skorna såg ut därefter…

Dagen gick och det började kännas rejält i händer, armar och ben. Så efter några timmars åkning gjorde vi kväll, innan vi blev allt för trötta. Jag ville bada så vi svängde förbi så jag kunde doppa mig i Ljusnan. Helt slut från dagens utförscykling gjorde vi inte många knop när vi kommit tillbaka hem.

Dag två gjorde vi sällskap med Isak och Kaj de första åken. Efter en klädbytarpaus delade vi upp oss och Alex och jag körde på. Det blev flera varv Barbro igen, och denna gång liiiite mer air time för mig. En summa på kanske några sekunder efter den 3 km långa slingan. Inte mycket, men ändå mycket mer än vanligt för mig. Vi vågade oss även på den röda leden En tuff brud, efter att Alex övertygat mig om att vi tar det lugnt och testar. Ok, den var kul, men jag ville klara den bättre. Så vi körde igen!

Händerna, armarna och benen gjorde sig påminda och vi höll nästan ut till stängning denna dag. Lite mer liftkö gjorde att man fick lite mer paus mellan åken än på fredagen. När vi hade åkt ”näst sista åket” var ni nöjda för dagen. På kvällen blev det gemensam grillning på en jättemysig strand tills det var dags att åka hem och lägga sig.

Söndag och dag tre i Järvsö. Efter rejäl sovmorgon med snooze så var det dags för brunch. Dagens plan var att cykla stig med våra MTB:s. Vi förstod redan innan att tre dagar downhill skulle bli för mycket för oss just nu. Så vi kollade runt lite efter stigar på nätet och hittade nåt som lät trevligt i Ljusdal, 20 min bort. Vi svängde in med bilen vid en skidstadion med uppmärkta cykelleder. Vi valde att börja med den röda på 7,75 km.

Oj vilken fin cykling det var då! Flowigt, lagom stenigt, uppför och utför, naturliga stigar, fin utsikt, mysig skog och allt för oss själva! Inga andra cyklister att se upp för i korsningar eller kolla bakåt efter snabbisar som vill köra före en efter en paus. Nej. Det var bara vi och Hälsinglands fågelkvitter. Helt underbart! Efter att ha tagit oss runt denna väldigt vackra och roliga slinga i makligt tempo på dryga timmen kände vi oss väldigt nöjda. Nästan.

Alex ville svänga förbi pumptracken i Järvsö också, men jag kastade in handduken. Så vi åkte förbi där, Alex tog några varv, och var sen nöjd. Ni som inte provat en pumptrack – gör det! Det är roligt och jobbigt!

Nu väntar bara dusch för mig, efter att jag gjort färdigt detta blogginlägg, sen ska vi äta på restaurang ikväll, för att runda av denna fina Järvsösemester. För så har det verkligen känts  – som semester! Jag jobbar tre veckor till innan jag går på ledighet. Och då blir det mer av slappande och cyklande.

Tack Alex, Hälsingland, och Järvsö före en superfin och riktigt rolig helg!

/Johanna

Downhill är terapi

Nu är vardagen kommen efter en lång och händelserik sommarledighet. Min sista semestervecka var Alex och jag i Jämtland och vandrade, fiskade och cyklade downhill i Åre.

Jag har kört downhill i Åre två gånger förut, senast en helg förra året i september på stängningshelgen, då var det tre grader och regn och snöblandat på toppen. Väderprognosen för årets downhillsemester i Åre såg inte lovande ut. Det skulle regna, och speciellt efter lunch såg det dystert ut i väderprognosen. Vi var lite tveksamma men tänkte att med regnkläder och med tre ombyten handskar var skulle det nog gå bra. Det skulle i alla fall inte snöa.

Så på morgonen kliver vi upp, det småregnar lite, och vi åker iväg in mot Åre och hämtar ut våra hyrcyklar och liftkort. Det slutar regna, men det blåser och himlen är grå. Det känns som om regnet hänger i luften.

Vi tar liften upp och förra årets favoritstigar ner. Flera gånger. Vi kör en blå flowig led som är ny för i år. Vi åker en annan lift som är lite bökig att få på cykeln på, men efter hjälp och instruktioner av de som jobbar i liften får vi in tekniken efter några åk. Den liften tar oss upp lite högre och till nya röda leder, både flowiga och brötiga.

Mot slutet av dagen, när det fortfarande inte regnar, har vi kommit in i åkningen och vågar släppa på mer och jag testar att hoppa lite. Det kanske inte är mycket, men jag hör att hjulen lättar från marken i kanske en sekund. Det är framsteg för mig.

Downhill är så himla roligt och som terapi för mig. Vad jag menar med det är att jag blir en bättre stigcyklist genom att cykla på ett annat sätt, med en annan cykel. Jag blir mer trygg med fart, hopp, stenar och branta backar. Jag blir inte bara bättre på downhillcykeln, utan också på min MTB hemma.

Att cykla downhill kanske ser farligt och skrämmande ut, något som bara grabbar i åldern 20-35 år håller på med. Det är i alla fall det man kan tro när man kommer till en anläggning för downhill. Det är tyvärr få tjejer och åldersspannet är ganska smalt. MEN. Jag kan verkligen rekommendera att prova cykla downhill.

Är man lite van med att cykla stig kommer det inte vara några problem. Jag tycker också man kan jämföra med alpin liftburen skidåkning. Man kan åka jättefort och hoppa högt om man vill, men man kan också cruisa sig ner på snällare leder.

Nu har jag tre cyklar, men den dagen det är dags för en till blir det nog en som är mer anpassad för att köra utförs med.

/Johanna

Glad fjärde advent och happy downhill

Hej och glad fjärde advent! Nu är det bara fyra dagar kvar till julafton och alla ljusen på adventsljusstaken har tänts. Denna sista advent tänkte jag berätta om när jag testade downhill igen, 13 år senare, och hur jag sen älskade det och ville ha mer.

2007 testade jag downhill för första gången. För de som inte vet vad downhill är så är det cykling utför backar, ofta slalombackar. Man tar liften upp med cykeln och åker utför på stigar som kan vara rejält stökiga med stenar och rötter. Det finns också hopp med varierande svårighetsgrad. Cykeln är byggd för att bara åka utför med. Man sitter aldrig ner på sadeln och man trampar knappt, än mindre växlar, men bromsarna används desto mer. Dämparna är väl tilltagna och gaffelvinkeln är flack och gör att det känns stabilt utför.

Man kan säga att jag inte fastnade för downhill 2007 direkt. Jag tyckte det var alldeles för läskigt och jag hade ingen cykelvana utanför vägarna. Vi cyklade nog dessutom lite för svåra leder för mig som var total nybörjare. Så nej, där slutade min downhillkarriär. Trodde jag.

I somras var vi bjudna på bröllop i Stockholm. Vi planerade att ta bilen och jag såg att Järvsö låg typ på vägen. Sedan jag började cykla stig har jag varit sugen på att testa downhill igen, och jag hade hört bra om Järvsö. Alex nappade direkt på idén och vi planerade in att åka förbi Järvsö på väg hem från Stockholm.

Det kändes så himla kul och otroligt spännande att ha på sig massa skydd och kränga upp en tung hoj på liften. Jag kollade noga hur andra gjorde när de krokade på och krokade av cykeln från skidliften. Väl uppe började vi med den lättaste leden. Den gick riktigt bra och cykeln kändes otroligt stabil. Jag bestämde mig för att lita på den. Nästa led var blå och hette Barbro. Den var väldigt flowig och rolig och om man släppte på med fart så kunde man hoppa. Cykeln är byggd för det här. Man fick anstränga sig mer för att dämpa hoppet, alltså att stanna på marken när det gick upp och ner.

Oj oj oj vad kul det var! Vi körde Barbro flera gånger som blev vår favorit. Vi testa några andra nedfarter och även någon röd som också gick bra. Svart kändes lite över vår nybörjarnivå. Vi hade en himla fin dag i Järvsö och vi båda tyckte downhill var riktigt roligt! Så roligt att vi knappt två månader senare åkte till Åre.

Sista helgen på säsongen och vi stod redo i några få plusgrader och duggregn kittade upp till tänderna med skydd och kläder. Åter igen kollade jag på hur andra gjorde för att få fast cyklarna på sittliften. Vi åkte uppåt och det var nödvändigt att ta på sig glasögonen redan nu. Vi började med en enkel slinga ner och leran skvätte hej vilt.

Lera, regn och snöblandat regn tillsammans med lite vind. Härliga förhållanden men så himla kul! Eftersom det var blött var det rätt halt och ibland svårt att se ordentligt för att glasögonen var full med lera. Vi tog det lugnt och hittade en favoritbana. Vi var tvungen att stanna emellanåt och skaka ur händerna som blev rätt frusna.

Dag 2 i Åre var det bättre väder. Inget regn men lika blött på marken och vi blev precis lika leriga som dagen innan. Vi körde på och det var så himla himla kul. Jag märkte att jag blev helt euforisk av att hoppa och vågade mer och mer och blev bättre för varje åk vi gjorde.

Tillslut var downhillsäsongen slut och det var dags att åka hem, efter att ha spolat av cyklarna och oss själva från topp till tå.

Vi har redan bestämt att vi ska köra mer downhill nästa år, och åka till Åre lite tidigare på säsongen.

Till dess önskar jag mig av tomten en downhillcykel.

God hjul allesammans!

/Johanna

Translate »