I höstas tog jag tag i något jag gått och funderat över ett tag och varit nyfiken på. Jag köpte en mountainbike (MTB). Jag förstår ärligt talat inte varför det dröjde så länge innan jag köpte en. Lite tror jag kan bero på att jag har gått runt och trott att man måste börja när man är liten och orädd, annars är det för sent. Så är det såklart inte!
När jag hade köpt min nya cykel letade jag direkt upp en cykelgrupp på Facebook – Umeå MTB Mamacitas. Den hade bara funnits i en vecka då, den dagen i augusti, men hade redan 70 medlemmar. Så söndagen därpå gav jag mig ut på en tur med dessa mamacitas. Så varm och god stämning och blandade åldrar. Flera var bra mycket äldre än mig och hade också precis börjat. Där krossades glatt en fördom om sporten jag haft och jag kände mig lite mer hoppfull. Första rundan på MTB var inte bara kul. Den var läskig också. Jag kände mig så ovan och rädd för allt knöligt på marken. Mest var jag nog rädd för att falla och slå mig och då saktade jag in och fegade ur. Första varvet kändes det som att jag gick mer än jag cyklade. Mitt självförtroende fick sig en törn, men jag blev samtidigt taggad.
För mig är cykling i skogen något helt annat än cykling på väg. På vägen kan tankarna komma och gå som de vill och det är som meditation för mig. Ju längre desto bättre. I skogen kan jag absolut inte tänka på nånting annat än sten och rötter, här och nu. Det är också en mental utmaning för mig. Att våga åka snabbt utför, ta en snäv kurva, ett dropp, köra över brötig terräng och stegra. Jag brukar vara alldeles trött i händerna efter en svängom i skogen, men väldigt glad. En annan sorts avkoppling.
Att cykla i skogen förenar det bästa av två världar för mig – cykling och att vara i skogen. Jag kan erkänna här och nu att jag inte är och ränner särskilt ofta i skogen (utan cykel) och har inte gjort det superofta förut heller. Men jag har ett behov av att ha möjlighet att gå ut i skogen. Den måste finnas där. Jag minns för några år sen då jag hade en hektisk sommar och for och flängde överallt och hade dessutom en omtenta att plugga till. I slutet av sommaren kände jag så starkt att jag behövde få komma ut i skogen och bara vara där. Inte göra nåt speciellt. Tyvärr hann jag inte det innan det var dags att åka tillbaka till universitetet. Jag har också känt en saknad av skogen när jag bott långt ifrån den och inte enkelt bara kunnat gå ut i den. Det kanske låter konstigt och flummigt, men så känns det. Jag vill ha skogen nära.
I helgen var jag på MTB-läger på Öland med Elna Dahlstrand. Kolla gärna in hennes blogg. Hon är en av anledningarna till att jag tog steget att börja cykla MTB. Tack Elna! Öland då. Det var bara så himla gött och härligt. Semester på riktigt i underbart väder och bland fina människor och rolig och vacker cykling. Några bilder får tala för sig själv. Elna har även skrivit om lägret på sin blogg, bland annat detta där jag är covergirl – kul!
Denna vecka är jag tillbaka i verkligheten efter helgens läger och måndagens visit i Kalmar hos faster och kusin. Samtidigt är jag inte i verkligheten. Jag är just nu i Åmliden, ett litet ställe 10 mil in i landet från Skellefteå. Var på seminarium med jobbet i Skellefteå idag och imorgon ska jag göra lite fältarbete i form av inmätning här i närheten, alltså gå runt och mäta höjder med en GPS på en pinne. Kanske inte låter så himla glammigt men det är en dröm kan jag lova, i alla fall just här. För jag bor nämligen på ett superfint spahotell – Källan här i Åmliden. Tjejen i receptionen sa när jag checkade in att det fanns ett utkikstorn en bit efter motionsspåret där man har utsikt i 360 grader. Coolt tänkte jag och följde stigen. Det var helt magiskt ute. Kvällssol, inga mygg, skir grönska och alldeles tyst och vindstilla. Jag kände hur alla små bekymmer bara rann av mig och jag kände mig så himla lycklig. Fina stigar var det också, skulle varit perfekt för MTB!
Väl uppe och framme vid utkikstornet stegade jag upp och möttes av den vackraste av utsikter. Alltså wow kände jag bara! Senast jag hade den känslan var för en månad sen när jag toppturade upp på Getryggen och Turisttoppen vid Storulvån. När jag var yngre fattade jag inte grejen med utsikter. Det gör jag nu. Jag blir lycklig innifrån och ut och bara står och flinar för mig själv och njuter. Om ni har vägarna förbi detta ställe, ta promenaden upp till tornet. Det är så värt det! Och glöm inte MTBn.
Jag längtar så tills jag får köra stig i skogen igen!
/Johanna
