Cykelvasan Öppet Spår 2018. Den här helgen har varit så händelserik och rolig och många människor har förgyllt den. De har varit den största anledningen till leenden och skratt. Cyklingen var väldigt rolig den också. Så här kommer en så kallad race report!
Jag vaknade vid 6.30, klämde i mig frukost, hoppade i kläderna och rullade in till Mora. Där följde jag lemmeltåget till lastbilarna som transporterade cyklarna till start i Sälen och vidare till bussarna för cyklisterna. Det började regna ungefär när jag lämnat in min cykel och gick mot bussarna. Jag visste att väderprognosen innehöll en rejäl regnskur under förmiddagen, så jag hade köpt en tunn regnjacka att ha på mig. Det är nämligen inte så varmt att cykla snabbt och vara blöt.
Framme i Sälen tog jag min cykel, hoppade upp och drog en repa fram och tillbaka längs en grusväg för att hålla mig varm. Sen ställde jag ifrån mig cykeln, gick på toa och gick sen in i mattältet för att slippa stå ute i regnet. Precis som flera andra kommit på att man kunde göra. 20 minuter innan min start gick jag till startfållan och ställde mig. Då hade det dessutom slutat regna!
Speakern pratade på mellan de peppiga låtarna och jag kände mig laddad men inte nervös. Jag funderade lite på om jag kanske hade för mycket kläder på mig. Skoöverdrag, benvärmare och regnjacka. Jag behöll allt på för det kanske kunde komma en skur till senare. Sen gick startskottet för oss i startgrupp 14 klockan 10.15 och vi rullade iväg. Först en snutt asfalt och sen en grusväg som var helt vattenmättad, som en geotekniker skulle ha sagt. Den sög fast däcken så det blev tungt att cykla, och den fullkomligt sprayade ner oss cyklister med lera så att alla hade prickar ända upp på hjälmen.
Jag rycktes med i ett tempo något högre än vad jag hade tänkt hålla. Men benen kändes bra och jag kunde till och med cykla om folk i uppförsbackarna, det som annars brukar vara min svaga punkt. Jag tänkte att jag kör på så länge jag känner mig pigg och får väl slå av på takten sen.
Sen kom inte. Jag körde på och körde på. Bra tryck i pedalerna och jag körde om och körde om. Eftersom det var mestadels grusvägar eller väldigt breda och släta stigar gick det undan. Jag hängde på en snabb rygg som tillhörde en av alla medelålders män och cyklade ännu lite fortare än planerat. När jag kände att benen började bli lite trötta släppte jag och rullade i högra spåret ett tag, tills jag var redo att ta i lite mer igen.
Sådär höll jag på. Det var såklart folk som körde om mig också och jag rullade bitvis i högerspåret för lite återhämtning. En miss jag gjorde var att bara dricka sportdryck i tredje depån. Jag trodde det skulle räcka att äta bulle i varannan depå. Men när jag rullade in i fjärde depån, som är Evertsberg och där man har hälften kvar, var jag rejält trött och låg på energi. Jag kompenserade med att äta fyra bullar och en halv banan jagat av två koppar sportdryck. Passade också på att ta av mig benvärmare och regnjacka, för nu var det soligt och ganska varmt.
I Evertsberg kände jag mig lite splittrad. Å ena sidan såg jag på klockan att jag hade chans att komma in under fem timmar om jag låg på. Å andra sidan så gjorde jag ju det här för att det är kul och härligt att cykla i skogen och jag borde inte ha bråttom utan njuta av turen. Jag brukar säga till andra att jag inte är nån tävlingsmänniska, att jag inte går igång av att tävla mot andra. Men när det gäller mål som jag sätter upp för mig själv, då ger jag mer. Så jag trampade på efter Evertsberg, nu med något tröttare ben, men med ett mål i sikte.
Följande tre depåer stannade jag ännu kortare tid i och i spåret försökte jag att noga känna av när jag behövde ligga åt höger ett tag och vila benen. När jag kände mig pigg körde jag på och körde om och höll till höger om nån snabb ville komma om mig. Skyltarna med nedräkning av kilometrar kvar till mål svischade förbi fortare än när jag åkt skidor i dom där spåren. Det var motiverande. När jag hade ungefär 20 km kvar till mål hade jag en timme på mig att komma dit för att komma under fem timmar. Alltså behövde jag snitta på 20 km/h för att klara mitt mål. Det borde gå.
15 km kvar märkte jag att en man låg på mitt bakhjul, även när jag körde om folk. ”Du håller ett bra tempo!” sa han. Jag sa att det skulle vara fint att komma in under fem timmar. Han hade startat i startgruppen efter mig och blev förvånad över att det var så nära, men ville också satsa på en tid under fem timmar. ”Jag hänger på dig!” skrek han. Det började blåsa lite och jag tyckte att han kunde hjälpa till att dra, så det gjorde han. ”Det var ju mycket lättare att ligga bakom!” Jo jag vet. Vi turades om att dra och peppade upp för backarna, hängde på två andra killar ett tag och tog bara en snabb mugg sportdryck i sista depån i Eldris och en bulle i munnen i farten ut.
I Eldris då det var 9 km kvar till mål och 25 minuter kvar för mig så sa jag att ”nu är det bara att köra, inget att spara!”. Vi körde på ännu snabbare. Körde om folk, kollade över axeln om den andra var med, jodå. Benen brände men ingen mjölksyra. Jag kände igen spåret från Öppet Spår på skidor och visste att det inte var mycket kvar alls när vi cyklade under en bro. De sista två små uppförsbackarna brydde jag mig inte ens om att växla ner så mycket. Jag ställde mig upp och använde armarna för att få mer kraft i pedalerna. Den andra backen gick lite långsammare men med ett vrål tog jag mig upp. Sen var det bara att mata på det sista på målrakan.
Vilken känsla. I mål så andfådd och med så trötta ben. Jag klarade målet och fick tiden 4 timmar 56 minuter och 3 sekunder. Yes yes YES!!!! Mannen och jag dunkade varandra i ryggen och sa båda att det inte gått att pressa sig så utan den andre. Herregud vad glad jag var! Jag kunde inte sluta flina när jag gick där bredvid cykeln genom målområdet.
Cykelvasan Öppet Spår var alltså himla kul och en upplevelse! Det var roligare och gick fortare än jag hade förväntat mig. Det var också fränt att cykla där jag har åkt skidor två gånger. Jag tycker att Vasaloppet gör himla bra arrangemang för det är så välordnat och det känns verkligen som en folkfest, både i Sälen och Mora, men också längs banan med alla peppande åskådare och snälla funktionärer. Jag är jättenöjd med min prestation och att jag nådde mitt mål. Jag tror att 115 mil cykling i Norge bidrog en hel del till det.
Människorna. Det finns så mycket mer att berätta om de jag träffat under den här Cykelvasa-helgen som har gjort intryck på mig och skänkt mycket glädje. Det är för mycket för att bara skriva några meningar om, så det får bli ett helt eget inlägg senare.
/Johanna
