Cykellopp – Johanna trampar runt

Racereport Birkebeinerrittet 2022

I lördags var dagen kommen då det var dags för mitt första cykellopp utanför Sverige – Birkebeinerrittet, 86 km från Rena till Lillehammer i Norge. Om någon som läser detta inte redan känner till det så har Alex och jag flyttat till Lillehammer för ungefär en månad sedan. Så egentligen var det mer en hemmatävling än ett internationellt lopp.

På fredagen cyklade jag till målområdet, 2 km från där vi bor, och hämtade ut min nummerlapp. Det var inte så mycket folk så det gick snabbt. Efter att nummerlappen var hämtad så var det snabbt hem och duscha innan vi skulle på sommarfest på Alex nya jobb (där han börjar på torsdag). Det var trevligt och vi gick hem typ först.

På lördag morgon bar det av mot Rena, 1,5 timme bort med bil. Vi har nu ägt norsk bil i ungefär en vecka, så det kändes väldigt bra att ha det fixat inför loppet! Vi var på plats vid starten nästan två timmar före min start kl 11.00. Med facit i hand var det lite väl tidigt, en timme räcker gott och väl! Alex körde sen vidare för att fiska i närheten. Medan jag väntade på att det skulle bli dags för mig att starta cyklade jag runt lite, åt lite, gick på toa och satt och väntade och kollade på alla andra cyklister. Det slog mig hur mycket medelålders män det var. Väldigt många.

10.50 ställde min startgrupp sig i fållan och väntade på vår tur. Pang, starten gick. Folk rullade igång lugnt och försiktigt, men ganska snart höjdes tempot på asfaltvägen in mot första långa backen. Jag såg på min pulsklocka att det gick lite väl fort lite väl tidigt, så jag försökte fokusera på att hitta mitt tempo och hitta nån med ungefär samma fart att ligga bakom. Hittade en medelålders man som inte hetsade på uppför och cyklade rakt. Det var nämligen flera som uppenbart aldrig hade kört i klunga förut och vinglade hit och dit så det var omöjligt att ligga på rulle.

Efter 9 km släppte jag min rygg och cyklade om mannen. Jag kände att jag hade bra motor i benen och tyckte det gick lite för långsamt uppför. Sen rullade det på. Benen kändes bra och jag såg till att hålla mig under min mjölksyratröskel, som jag typ har koll på efter massor av spinningpass med pulsklocka. Den strategin fungerade bra och jag cyklade om folk oftare än jag blev omcyklad. Även uppför kändes det bra. I vanliga fall är uppför, i vilken gren som helst, inte min starka sida, men mina ben överraskade mig verkligen. Eller, jag hade känd detta på cykelpassen veckorna innan, att uppför gick bra bara jag inte kom för högt i puls.

Vädret var perfekt. Runt 20 grader, sol, nästan ingen vind och stenhårda grusvägar. Det hade regnat på kvällen innan och under natten, vilket gjorde att det inte dammade, men det var heller inte lerigt. Jag tror det kan ha varit hero dirt, som man säger när det är perfekt underlag inom downhill och endurocykling.

Ungefär halvvägs in i loppet kom den tredje vätskestationen. Jag åt två bananbitar och en mugg sportdryck, som på de två tidigare och frågade en man hur långt det var kvar till Lillehammer i tid. Han trodde tre timmar, men när han såg på min nummerlapp att jag startat vid 11 så sa han att kanske 2,5 timme för mig. Jag trodde med på strax över 2 timmar, men sa inget om min hybris till han.

I nerförsbackarna gick det fort, jag körde över 45 km/h bitvis, vilket kändes gränsfall till säkert på det lite lösa gruset. Men med breda däck och öppna dämpare så kändes det ändå tryggt. Såg på min pulsklocka att det mesta av höjden under loppet redan var tagen. Sen kom Russinbacken. Den var jobbig. Kortare men brantare än den första backen. Vissa hade hoppat av och gick med sina cyklar. Jag växlade ner och trampade uppför, en sväng i taget.

Väl uppe bjöds det på russin och vörtöl. Jag svepte en mugg med russin och trampade vidare. Vid sista vätskekontrollen var det 26 km kvar. Pulsklockan visade nästan 1400 höjdmeder så nu var det nästan bara nerför i en timme. Oj vad det gick fort. Fina gruvägar och stigar. Neråt neråt neråt, fort fort fort. Såg en skylt som varnade för olycksdrabbad sträcka. Tog det lite lugnt, onödigt att det händer nåt så nära mål, jag hade ändå inget tidsmål att hinna till.

Det var några små uppförsknixar som kändes tunga för benen, trots det levererade de bra tryck! Tillslut kände jag igen mig, hade cyklat där förut fast uppför. Lillehammer dök upp och även målet vid Håkons Hall. Kringelikrok och sen i mål! Så härligt att vara framme med en så bra känsla i kroppen och inte helt slut och sliten.

Det är alltid svårt att veta hur mycket man ska ta ut sig i ett lopp man aldrig kört förut. Jag hade som mål att ta mig i mål utan att pressa mig till absoluta max. Jag ville ta det lugnt och äta i varje vätskedepå för att hålla hela vägen. Det lyckades jag med. Jag trodde jag skulle cykla på 5-6 timmar, men förstod efter ungefär hälften av loppet att det skulle gå lite snabbare än så. Så jag blev glatt överraskad när jag gick i mål på 4.54!

Det kändes himla roligt! Kanske hade jag kunnat gå i mål några minuter snabbare med dagens form. Men om jag vill köra ännu snabbare behövs mer träning och mer koll på banan, som jag nu har. Det var till stor hjälp att ha skrivit ut vid vilka kilometer vätskestationerna var på styret, men nästa gång vill jag nog också ha en höjdprofil.

I mål mötte Alex mig och vi satt på gräset och chillade en timme, sen cyklade vi hem och grillade och satt ute i kvällssolen på balkongen och åt. Det var verkligen lyxigt att bara cykla hem efter loppet och sen sitta ute och njuta av sensommarsolen. Jag är väldigt nöjd med min insats och mina ben som orkade med detta på ett strålande sätt. Jag är sugen på att köra Birkebeinerrittet igen för tyckte loppet var väldigt kul och vackert och inte alls hetsigt. På Cykelvasan upplevde jag att det var mycket mer folk och mycket mer att ligga på rulle. Sen är det ju väldigt skönt att ha enkel logistik vid lopp och bara kunna cykla hem på några minuter efter målgång.

Jag har sagt det så många gånger den senaste månaden, men jag trivs verkligen att bo här i Lillehammer!

/Johanna

Cykelplaner framöver

Nu är det bara två veckor kvar av jobb innan jag går på ledighet. Det känns väldigt skönt. Till skillnad från tidigare år har jag inte jättemycket sommarplaner, men några punkter finns och dom tänkte jag skriva om här.

Tolvtjärnsloppet 19 juni

Om exakt en vecka går Tolvtjärnsloppet av stapeln i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Jag har varit med tre gånger tidigare, två gånger på 40 km och en gång på 65 km, som är den fulla sträckan. I år är det tioårsjubileum och jag ska köra 65 km igen. Förra året gick loppet i slutet av augusti pga pandemin, men i år går det som vanligt helgen innan midsommar.

Det innebär mycket mindre träningstid utomhus på cykel, och speciellt för mig. Jag försökte vara ute i lite god tid och servade min MTB i mars, blev sjuk i corona, hämtade den lite senare än planerat, tog det lugnt med träningen en tid efteråt och körde sen en kort sväng på MTBn, första gången efter att den blev servad. Jag märkte ganska snabbt att dämparna inte gick att låsa (så att cykeln blir stum), vilket gick innan jag lämnade in den. Så det var bara att åka tillbaka till cykelverkstaden för att de skulle fixa det. Lite mer avancerade grejer behövde göras och nån del skickas iväg.

Jag hann få tillbaka cykeln innan vår helg i Järvsö, där vi också cyklade stig, men efter det blev jag sjuk och har precis blivit frisk. Jag ska vänta några dagar till innan jag börjar träna, men kommer inte hinna få in så många mer pass på stig innan loppet, kanske ett. Jag känner mig dock ändå ganska förberedd för har kört mer spinning under våren än jag brukar. Har dock inte så många långpass i kroppen som jag hade velat ha, men det är för sent för att köra nåt längre eller hårdare pass nu.

Förra året körde jag på precis under fem timmar. Det hade varit fint att slå den tiden, men det kan bli svårt, med tanke på lite träningsmängd i år och mycket mer distans förra året (Umeå – Göteborg några veckor innan). Men jag gör ju detta för kul, så jag tänker njuta av loppet oavsett tid!

Hemester i juli

Under juli tänkte jag ha hemester, semester på hemmaplan. Jag har ingen lång cykling planerad, och är faktiskt inte så sugen på det i år. I och med flytten är det en del att fixa med, och jag vill hinna umgås med vänner och familj här innan vi drar. Det kommer bli en hel del cykling på favoritstigarna i Umeå och Övik. Även en del landsvägscykling lär det bli, kanske med nån övernattning också.

Flytt till Norge i augusti

De flesta vet nog redan att vi ska flytta till Lillehammer i Norge i sommar. Men för er som läser här men inte följer mig i sociala kanaler så går flyttlasset i slutet av juli och vi själva åker ner i början av augusti. Sen börjar vi jobba 1a september. Det kommer bli skönt att ha en månad på oss att landa, komma iordning och börja upptäcka lite av närområdet.

Det kommer absolut att bli en hel del cykling kan jag lova! Mycket på stig och även en del utförs.

Birkebenerrittet 27 augusti

Helgen innan jag börjar jobba ska jag köra det historiska loppet Birkebeinerrittet. Det är som Norges Cykelvasa kan man säga, och har varit ett skidlopp sedan 1932, men är nu även ett cykellopp sedan 1993. Det är 86 km långt, men mer kuperat än Cykelvasan, om man ska dra nån jämförelse. Det är kring 17 000 deltagare och räknas till ett av världens största MTB-lopp.

Loppet startar i Rena och går västerut mot målet i Lillehammer, vilket känns extra kul. Blir skönt att sova i egen säng, och logistiken som blir kring stora lopp kommer bli väldigt enkel i det här fallet. Det ska bli riktigt kul och spännande att köra detta lopp, som är både stort, känt och historiskt. Det är mestadels grusväg, så det kommer bli en del backträning inför det här.

Lite lösa och lite fasta planer, i förhoppningsvis en bra mix. I nästa inlägg blir det en race report från Tolvtjärnsloppet!

/Johanna

Race report BRM 200K Jubileum

Förra helgen körde jag säsongens andra och sista cykellopp. BRM 200K Jubileum hette det och är en del av en serie på landsvägscykel med utgångspunkt i Umeå. Jag kommer inte gå in på mer detaljer om loppet än att det inte är en uppmärkt bana, utan man laddar själv ner en karta och navigerar efter bansträckningen. Start mellan 7 och 8 och man loggar sina egna tider på tre kontroller + start och mål samt tar en selfie på varje ställe.

Ok, 200 km i september. Under veckan var väderprognosen mulet, ca 10 grader och inget regn. Närmare lördag började det synas regndroppar i väderprognosen. Skit också. Det fick bli vintercykelskor och massa ombyten vantar och regnkläder.

Jag startade strax före 8 för att vänta ut regnet så länge som möjligt. Det visade sig vara ett vinnande koncept och jag behövde bara cykla i regn den första kvarten, sen tog jag av mig regnkläderna. Man vill nämligen inte cykla med dom i onödan för då blir man blöt (svettig) inifrån och börjar frysa. När jag startade såg jag ingen annan cyklist, men när jag stannat för att ta av mig regnkläderna cyklade en kille om mig.

Ganska snart cyklade jag om honom, vilket kändes bra och jag kände mig stark med bra tryck i pedalerna. Jag hade inte lust att fråga om vi skulle cykla ihop, för jag ville köra i mitt egna tempo med ljudbok i lurarna. Harry Potter skulle få hålla mig sällskap under dagen.

Efter 53 km kom jag fram till första kontrollen i Botsmark, där jag loggade att jag var där, tog en obligatorisk selfie och gick sen in på affären och köpte lite snacks som jag åt upp innan jag cyklade vidare.

Efter ytterligare nån mil ringde Alex och vi pratade en timme. Så himla fint att sitta och cykla och prata samtidigt. Jag meddelade att jag fortfarande kände mig stark och pigg och inte frös. Hösten var dessutom väldigt vacker att titta på från cykeln!

Jag touchade utkanten av Burträsk innan jag svängde av söderut igen och kom fram till nästa anhalt Bygdsiljum, ca 110 km in i loppet. Där var det lunchdags och jag tryckte en kebabtallrik och pratade lite med en annan cyklist som ätit färdigt när jag kom. Jag unnade mig att byta sockar och fylla på vattenflaskorna också.

Proppmätt rullade jag vidare söderut. Kroppen kändes bra och jag var så nöjd med beslutet att cykla själv, i min egen takt! När jag kom fram till Täfteå, ca 180 km in i loppet loggade jag in, tog en snabb selfie och trampade vidare direkt. Det var ju slutspurt.

Jag sick-sackade mig in i Umeå och fram till mål, samma plats som starten och loggade mig för sista gången och tog en sista selfie, 10 timmar och 23 minuter efter att jag startat.

Jag är väldigt nöjd med loppet och hade en riktigt härlig dag på cykeln! En väldigt fin avslutning på cykelsäsongen måste jag säga. Benen kändes bra hela vägen och jag lyckades hålla ett lagom tempo, utan att bli helt förstörd-trött och utan att hålla på för länge. 22 km/h i snitt känner jag mig nöjd med att ha åstadkommit solo.

Nu blir det nog bara nån enstaka tur på MTBn innan vintern kommer och det är istället dags att levla upp styrketräningen!

/Johanna

Tolvtjärnsloppet 2021

För en vecka sedan körde jag Tolvtjärnsloppet, det går i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Jag har kört det två gånger förut, 2018 och 2019, då 40 km. Vanligtvis går loppet i mitten av juni, dvs ganska tidigt på säsongen för oss här uppe i norr. Men i år, pga pandemin, så skulle loppet gå sista söndagen i augusti. Perfekt, hela sommaren att träna på. Så jag anmälde mig till 65 km. Alex var inte sugen på att köra i år, så jag körde ner själv på söndag morgon, med cykeln på taket. Hämtade ut nummerlappen, åt lunch i bagaget, småpratade med killarna som parkerat bredvid mig och bytte sen om innan det var dags för uppvärmning. Lite rull fram och tillbaka på vägen med några fartökningar och jag kände mig redo.

Uppställning vid startlinjen. De som cyklade i tävlingsklass stod längst fram, och vi som körde motionsvarianten stod något bakom. Fyra andra tjejer såg jag. Starten gick och folk drog iväg som spjut. Herregud. Min plan var ju att ta det lugnt i början och inte fylla benen med mjölksyra i första backen. Efter två minuter såg jag ingen annan. Men lika bra det, jag körde på i mitt tempo och njöt av inte behöva stressa och trängas på stigen.

Efter nån kilometer cyklade en man ikapp mig ”Hej hej!” sa Jerker från Övik. Vi småpratade och cyklade på. In samma tempo. Himla trevligt. Jag frågade om han trodde vi var sist. Nej, en kille hade fått kedjebrott precis i början. Ganska snart kom han dock flygande och cyklade om oss och vi låg sist. Vi cyklade på ut på tallhedar, ängar, förbi tjärnar, på skogsbilvägar, genom svampskogar och lerhål. Vi var överens om att det var lagom tempo och en riktigt fin dag att vara ute och njuta på cykeln. På första vätskestationen blev vi varmt välkomnade med saltgurka, banan, sportdryck, vatten och godis. Vi stod och fikade med funktionärerna och tillslut kom även han som körde säkerhets-enduro. Vi var tveklöst sist.

Nöjda och lite piggare efter energipåfyllning rullade vi vidare. Och efter ytterligare några mil kom vi fram till den andra vätskestationen. Samma varma mottagande och peppande ord tillsammans med samma meny. Vi fikade och rullade sen iväg för de sista två milen. Nu började benen kännas mosiga. Innan loppet hade jag tänkt att jag kanske kan snitta på 13 km/h, som jag gjorde 2019, och alltså komma i mål på ca 5 timmar. Under loppet roade jag mig och Jerker med att räkna ut vår snitthastighet vid olika tillfällen och vi hade runt 12-14 km/h. Ju närmare mål vi kom desto oftare räknade jag på vår snitthastighet. Det hade ju varit fint att komma i mål under 5 timmar, precis som på cykelvasan.

3 km kvar. Vi växlar upp och trycker på lite, även fast ben och huvud är trötta. 2 km kvar. Det är nära nu, vi borde hinna under 5 timmar. Tunnelseendet börjar smyga sig på. 500 m kvar. Nu är det bara målrakan kvar, men vad händer?! Den här svängen var inte med förra gången! Bara några minuter kvar och vi måste ta en extra sväng! 100 m kvar. Bra, nu är vi inne på sista raksträckan och har 2 minuter till godo, vi kommer klara oss under 5 timmar! MÅÅÅL! 4:58:58. Så härlig och skön känsla med massa glädje! High five Jerker! Så himla starkt jobbat! Utan dig hade jag varit betydligt långsammare runt och inte alls haft det lika kul! Tusen tack för en fin tur!

Sen kan vi ju prata lite om vår placering. Jag vann min grupp kan man väl säga, motion damer 65 km, som enda person i den klassen. De fyra andra tjejerna tävlade. Vi var en timme långsammare än de som kom näst sist men kom ändå i mål en timme innan de skulle dragit snöret och plockat oss av banan. När vi kom var målet borttaget, bara sladdarna för tidtagning på marken låg kvar och funktionärerna höll på att plocka bort det sista. Noll publik var kvar, affären stängd och korvförsäljningen likaså. Aj Då. Som tur var fanns det chips och saft kvar till oss, så vi slog oss ner på en bänk som inte var bortplockad ännu och pustade ut, åt chips och pratade om loppet.

Sen var det dags att gå, för två funktionärer kom fram och var sugna på att plocka bort bänken. Vi var badsugna så vi rullade ner mot parkeringen, där bara två bilar var kvar. Doppet var ljuvligt och svalkande, som i maj. Perfekt avslutning på en riktigt fin dag på cykeln med väldigt trevligt sällskap.

Tack alla inblandade för himla fint lopp! Hoppas inte det var sista gången, jag har en tid jag vill slå på 65 km! Nu till helgen är det dags för cykellopp igen. Västerbottenbrevet 200 km. Jag tänkte fika mig igenom det loppet själv, inte cykla i nån annans ”lugna tempo” som det blev på det loppet förra året, och året innan det. Men mer om det på söndag, när jag ligger med benen i högläge och har trampat mig igenom årets sista cykellopp! Vi hörs då! /Johanna

Race report Västerbottenbrevet BRM 200K

Hejsan!

Igår blev det långcykling som hette duga! Jag ställde upp i Västerbottenbrevet BRM 200K som är första delen i en serie till ordinarie lopp av Västerbottenbrevet som går 8e augusti. Serien består av fyra delar, 200 km, 300 km, 400 km och 600 km som går under fyra helger med start förra helgen. Eftersom det är virus i farten hade man ändrat så att istället för att ett lopp skulle gå under en dag fick man välja en av fyra dagar att köra sitt lopp på. Max 15 startande per dag och max tre personer fick cykla tillsammans. Inga bemannade kontroller och man fick registrera sin tid själv genom att checka in och ta selfie vid start, mål samt några bestämda platser runt banan.

Men nog om formalian. Hur var det då?! Jag måste börja med att säga att förutsättningarna för årets 20-milare inte var lika bra som förra årets. Då hade jag tränat på bra och cyklat över 100 mil innan, dock rätt lugnt och inte i racertempo som det visade sig att det blev då. Resultat: helt slutkörd. I år hade jag cyklat 37 mil innan och innan dess varit sjuk i sex veckor. Inte bästa uppladdningen men jag planerade att ta det lugnt och fika mig runt Västerbotten i vädret som var en minusgrad på morgonen och sen 7 grader som varmast och molnigt under dagen.

Starten var mellan 7 och 8 på fredagsmorgonen den 1a maj. Strax efter 7 var jag på plats i Broparken och checkade in, tog en selfie och höll precis på att reda ut trasslet med hörlurarna när en man med cykelklubbkläder kom fram och frågade om jag hade nån att köra med. ”Nej, jag har anmält mig själv”. Han frågade om vi skulle cykla tillsammans och dessutom leta upp en tredje person så att vi skulle bli en liten klunga. Han såg snabb ut så jag sa att jag hade tänkt ta det lugnt. ”Jag med”. Jag var tveksam till att hans ”lugnt” var samma som mitt ”lugnt”. Men okej då, vi kan köra tillsammans.

Start i Broparken, några andra tappra cyklister gör sig redo för 20 mil.

Vi hittade inte nån tredje person där i starten så vi rullade iväg. Det gick rätt bra trots att tempot var högre än jag hade tänkt mig. Vi turades om att dra och cyklade bredvid varandra emellanåt och pratade. Efter ca 4 mil kom vi till en korsning där vi kollade kartan och passade på att fylla på med energi. Då kom en man i orange jacka och cyklade förbi. Vi kom ifatt honom en bit bort där tågbommarna var nere och han stod och väntade. Han körde själv, vi frågade om han ville cykla med oss och så var vi tre.

Tempot drogs upp, jag hjälpte till att dra trots att jag fick slita rätt hårt bara för att hänga med när jag inte låg längst fram och tog vind. Jag kollade på pulsklockan och bestämde mig för att lämna klungan i Vindeln då vi skulle stanna för lunch och då var lite drygt halvvägs.

I Vindeln hittade vi vårt incheckningsställe som var en snabbmatsgrill men tyvärr stängd. Så vi rullade vidare till ett annat snabbmatsställe som var öppet och åt lunch. Jag försökte snacka mig ur tillsammanskörningen. Det gick inge vidare. ”Neeej, vi lämnar inte dig, det är så jobbigt att cykla själv”. Jobbigt för mig att cykla själv alltså. Gulligt. ”Vi drar ner tempot i uppförsbackarna och du behöver ju inte dra nåt”. Ok, med mat i magen tänkte jag att jag kan väl hänga på några mil till innan jag lämnar dem.

Incheckning och selfies i Vindeln, lite drygt halvvägs.

Innan vi lämnade Vindeln köpte vi sötsaker i mataffären. Till nästa kontroll som var i Botsmark var det tre mil och det gick snabbt och bra dit, tog ungefär en timme. Vi stannade en kort stund och tryckte i oss energi, checkade in och log mot kameran innan vi rullade vidare.

Efter Botsmark visste jag att det skulle vara lätt nerför hela vägen till Umeå. Det var helt ljuvligt att ligga där bak, väldigt nära ett bakhjul och få mycket draghjälp framåt. Ju högre hastighet desto mer vinner man på att ligga bakom någon på cykel. Man kan spara upp till 40 % energi på att göra så. Det säger något om nivåskillnaden mellan mig och de två herrarna jag körde med. Han som ler lika brett som jag på bilden från Botsmark hade cyklat varannan dag hela vintern och hade veteran-SM som träningsmål. Jag tänkte att fikacykling blir bra i år. Så ja, jag fick slita för att hålla mig fast där bak.

När vi rullade in i Bodbyn, som var nästa kontroll efter Botsmark, hade vi mindre än 3 mil kvar till mål. Det kändes riktigt bra. Jag var ordentligt trött i benen, men tyckte ändå att det hade gått bättre efter lunch än före. Kanske hade det att göra med att jag låg där bak i lä i lätt medlut bakom två starka cyklister. Jag såg till att göra mitt jobb med energin och tuggade på kalla chokladbitar och drack päronjuice som jag hade fyllt min ena vattenflaska med i Vindeln.

Sista biten var härlig, mest för att jag var nöjd med att snart ha cyklat 20 mil snabbare än vad jag tänkt. Det var också skönt att tänka på att benplågeriet snart skulle vara över. De sista kilometrarna var cykelväg och vi drog ner lite på tempot. Det var perfekt för mig för jag hade absolut ingen spurt i kroppen någonstans.

Så gick vi i mål. Oj oj OJ vad skönt det var. Jag hade sparat en chokladbit som jag åt medan jag checkade in i mål och tog en selfie. Så himla nöjd! Tack för sällskapet Joachim och Mattias! Starkt cyklat och tack för att jag fick hänga med hela vägen även om jag inte bidrog med draghjälp de sista 15 milen. Hoppas ni hade ett skönt långt lugnt pass. Jag fick mig en rejäl genomkörare! 9:45 timmar tog det inklusive pauser. 8:07 timmars rulltid och 24,8 km/h i snitt.

Mål i Broparken med sista chokladbiten i munnen.

Kul lopp som vanligt med trevligt sällskap med andra cyklister. Väldigt trött i kroppen men riktigt nöjd att jag klarade det trots lite väl få kilometer i benen innan. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta mig an någon av de andra delarna i serien. Vi pratade om den som var 400 km. Det skulle betyda att vi skulle ta ett varv till när vi kommit i mål, sen vara klara mitt i natten. Inte så sugen på den. 30 mil går ju att köra på en dag. 40 känns jobbigt. 60 mil borde man ju kunna ta på två dagar. För i det loppet ingår det övernattning. Jag får se vad min kropp säger.

Hörs! Hej.