1434 km och 18 dagar senare och jag har kommit fram till Göteborg! Det känns helt fantastiskt att ha tagit mig hit på cykel från Umeå. Men denna sista etapp har inte varit en solskenshistoria.
Redan på min vilodag i Karlstad blev det väderomslag och det regnade delar av dagen. Dagen efter, när jag skulle cykla mot Åmål regnade det under morgonen. Det kom nån enstaka skur under dagen som inte var så kraftig men det gick bra och det var så pass varmt att jag inte frös.
Väderprognosen visade på åskoväder under kvällen och regn på natten, så jag valde att bo i en campingstuga den natten.
Dagen efter åt jag hotellfrukost med vänner som tidigare bodde i Umeå som nu var i krokarna. Det var himla mysigt och väldigt roligt att träffa deras dotter Siri, 7 månader, för första gången. Tack Filip, Helena och Siri för en jättebra start på dagen, det var så fint att träffas!
Färden gick vidare i Dalsland som jag hört så mycket fint om. De mindre vägarna var otroligt vackra och mysiga! Jag träffade på ett gäng tyskar som jag hängde med ett tag på Dalslandsleden. Den var lite krokig och gick åt fel håll enligt min plan så jag kom inte så långt ut mot kusten som jag hade tänkt den dagen, men jag hittade en jättefin badplats att tälta vid!
Det hade regnat från och till hela dagen och det var varmt i luften, så på morgonen efter var precis allt fuktigt. Men jag packade ihop och trampade iväg. Ganska snart började det regna och det höll i sig i ca två timmar. När jag kom fram till en mataffär var jag trött och frusen.
Någonting kändes inte riktigt bra i kroppen. Jag kände mig lite öm och som om jag hade mindre kraft i benen. Jag gick på toa, tog på mig mer kläder och trampade vidare. Jag tänkte att jag ju ätit en ganska klen frukost och sen blivit kall på cykeln och suttit och spänt mig. Jag åt lite ölkorv och körde på.
När jag kom till Tanumshede hade jag cyklat 50 km som tagit mig tre timmar varav de två första i regn. Den sista timmen hade jag tänkt på vilken mat jag skulle beställa där. In på första bästa pizzeria och beställa en kebabsallad och Cola zero. När jag satt mig vid mitt bord kollade jag bara rakt fram med huvudet i händerna. Jag var så slut.
Jag bytte till torra sockar och åt maten. Min matlust var inte så bra som jag trodde den skulle vara, men det var skönt att sitta och få i sig nånting med torra sockar på fötterna. Jag såg att jag hade 48 km kvar att cykla den dagen. Jag hade nämligen bokat en campingstuga i Hunnebostrand. Jag ville komma in och torka, för det skulle regna ännu mer på kvällen och natten.
När jag återfått värmen och lite energi tog jag på mig mina genomblöta cykelskor, handlade mat och cyklade sen iväg. Även fast jag var så trött valde jag den lite längre och vackrare vägen. Den var otroligt trafikerad. Ibland kändes det som om jag kollade mer i backspegeln än framåt. Jag kände mig inte helt pigg så jag ville bara komma fram och körde på med lite av ett tunnelseende, men tog ändå några bilder.
Tillslut såg jag skylten som sa att det bara var 800 m kvar till min camping. Sån otrolig lättnad och så skönt att veta att en av stugorna var min. Jag firade med en lakritspinne att jag kommit fram, och sen började jag hänga upp all min packning i stugan, samtidigt som det började droppa ute. Nån timme senare öppnade sig himlen och det fullkomligt öste ner. Jag sov riktigt gott och torrt den natten.
Dagen efter blev jag medveten om hur mycket det hade regnat med tanke på hur det såg ut runt omkring. Jag mådde bättre denna näst sista dag av cykelturen och det var solsken. Men jag hade funderat mycket på hur jag skulle göra med tanke på mitt mående dagen innan. Jag borde verkligen testa mig mot Covid19.
Även om jag vaccinerat mig med första sprutan för mer än två veckor sedan hade jag ändå haft sjukdomssymptom. Jag googlade och undersökte mina alternativ. Jag bestämde mig för att cykla kortast möjliga rutt till Göteborg och försöka testa mig längs vägen. Första bästa större samhälle var Lysekil så jag styrde ditåt.
När jag kom till sjukhuset hade bilen med dagens och veckans sista prover gått tre timmar tidigare och han kunde inte hjälpa mig vidare. Det var fredag och de öppnade igen på måndag. Hejdå. Jag ringde en vårdcentral men de hade inga tider för snabbtester kvar före helgen. Apoteket hade slut på självtester.
Dagen hade fått ett annat fokus än vackra vägar och lunch på solvarma klippor. Jag åt min lunch på en gräsmatta utanför en matbutik och cyklade vidare. Jag kunde inte göra nåt mer den dagen för att få testa mig.
Jag hade kollat ut en badplats i Svanvik där jag tänkt tälta. Sen jag insett att jag borde testa mig ville jag helst inte vara på en camping bland folk, även om jag nu mådde bra. Jag åkte en färja, vilket kändes exotiskt och något jag velat göra mer av vid kusten, men var glad att jag fick åka en i alla fall. Efter en del motvind men inget regn kom jag till Svanvik.
Jag möttes av en skylt om naturreservat intill badplatsen. Typiskt, då får man ju inte tälta där. Dålig research av mig. Jag cyklade tillbaka en bit och såg en byggnad som såg ut som en bygdegård. Det fanns ett telefonnummer på väggen som jag ringde. Jag presenterade mig, berättade att jag cyklade från Umeå till Göteborg och undrade om jag fick tälta där min sista natt. Nja, det var lite tveksamt, men fick numret till en annan kvinna jag skulle fråga.
Denna kvinna hette Linda och sa att jag kunde tälta i hennes trädgård, hon bodde bara en bit bort. Hon mötte mig utanför huset och välkomnade mig. Jag berättade om min situation för henne, att jag känt mig krasslig dagen innan och att jag behövde testa mig och inte lyckats med det i Lysekil. Sa också att jag inte behöver gå in utan att jag bara kan tälta på gräsmattan. Hon tyckte det kändes helt lugnt och sa att jag fick låna dusch och toalett också och gav mig en nyckel.
Jag satte upp tältet i trädgården och kände mig så tacksam över att det löst sig så bra med tältplats. Linda kom ut och frågade om jag ville ha middag också, så himla snällt! Jag tackade ja till det. Vi satt och pratade om allt möjligt i nån timme medan jag åt världens godaste flygande Jakob hos en av cykelturens otroligt generösa och snälla människor.
Jag frågade Linda om hon trodde att Stenungsund hade apotek där de sålde självtester. Jo, men hon kunde köra mig till närmsta apotek morgonen därpå så att jag kunde köpa ett test och testa mig innan jag cyklade iväg. Alltså, snällt är inte ett tillräckligt ord för denna handling!
Efter en skön sista natts sömn i tältet vaknade jag till regn som snart upphörde. Jag gjorde mig i ordning och sen åkte vi till apoteket och jag köpte ett test. Tillbaka hem för att topsa näsan och vänta 15 minuter. Testet var negativt och jag hade inte Corona! Sån lättnad. Tack Linda för den otroliga gästfriheten och allt du hjälpte mig med, jag uppskattade det enormt mycket!
Så påbörjade jag cykelturens 18e och sista dag. Från södra Orust, vidare till Tjörn, över den mäktiga Tjörnbron till Stenungsund. När jag passerat stan bestämde jag mig för att det var dags för lunch när jag såg några klippor intill vattnet alldeles nära cykelvägen. Äntligen fick jag min lunch på en klippa vid havet i solen (och vinden) så som jag föreställt mig när jag tänkt på den här resan. Två vindsurfare stod för lunchunderhållningen.
Jag cyklade på och kände att jag var mer avslappnad och närvarande än de två föregående dagarna. Jag njöt verkligen av att cykla nu igen och det var skönt att det mesta var på cykelbanor. Jag vek av från havet och cyklade på vacker landsbygd. Sen kom jag in i Kungälv och då blev det tydligt att storstaden inte var allt för långt bort. Det gick förvånansvärt bra att navigera sig genom Göteborg fram till stadsdelen där min farbror bor.
Och tillslut stod jag där. Utanför hans radhus efter att ha cyklat dit hemifrån Umeå. En overklig men fantastisk känsla.
Och så var den här cykelturen slut. Den var fin och innehöll det mesta. Det bästa har varit möten med människor, de som bjudit in mig, hjälpt mig, peppat mig, tutat och vinkat, bjudit mig på glass och varit nyfikna. Tack alla ni! Både ni jag kände sedan innan, er jag träffade längs vägen och till er som följt resan här på bloggen. Kärlek till er!
Cykelns cirkel har också slutits när jag idag träffade hon jag köpte cykelramen av för 1,5 år sedan. Det var liksom meningen att ramen skulle från henne till mig. Julia ville sälja den till någon som ville ut på cykeläventyr och jag var ute efter en ny äventyrscykel. När jag såg att hon sålde en cykelram i rätt färg, i rätt material, med rätt fästpunkter och rätt storlek bestämde jag mig för att bygga min egna cykel. Så kul att träffa dig Julia och höra om ditt kommande äventyr och allt annat! Tack också för kollen och omvårdnaden av cykeln, jag lovar att ta hand om den väl även framöver!
Nu ska jag ta det lugnt här i Göteborg några dagar och umgås med vänner och familj innan jag tar nattåget hem till Umeå.
Vi hörs framöver!
/Johanna