Tolvtjärnsloppet

Igår gjorde Alex och jag premiär i MTB-lopp! Vi körde Tolvtjärnsloppet i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Vi bestämde oss lite spontant för tre veckor sen ungefär att köra. Bara som en kul grej. Hela loppet är 65 km, men eftersom vi inte hunnit träna specifikt inför det här och ville ha en skön dag i skogen utan press eller lidelse så fick det bli 40 km.

På lördagkvällen tog vi tåget till Övik med cyklarna. Heja Norrtåg för att man får ta med en cykel GRATIS! Alltså så bra, SJ ligger rejält efter där. I Övik cyklade vi hem till mina föräldrar som bor bara några kilometer från tågstationen. Där åt vi middag och hade det allmänt lördagsmysigt tillsammans med mamma och pappa.

På söndagen steg vi upp tidigt och åt en rejäl frukost innan vi lånade bilen och körde iväg. Alex har lärt mig att vara ute i god tid utan stress, så vi var på plats i Långviksmon nästan först av deltagarna att hämta ut nummerlapparna. Sen hade vi 2,5 timme att slå ihjäl innan start. Vädret var skönt så vi promenerade mest omkring och gick ner till sjön. Och åt mer frukost.

När det var en halvtimme till start började vi värma upp och cykla fram och tillbaka, sen kollade vi på när de som skulle köra 65 km startade, vilket var en kvart före oss. Några repor till fram och tillbaka på vägen och sen var det dags att ställa sig på startlinjen. Jag har nog aldrig varit så lugn inför ett lopp tidigare. Kändes knappt i magen att vi skulle köra. Jag brukar säga att jag inte är nån tävlingsmänniska, det triggar liksom inte mig att tävla mot andra. Men mot mig själv kan jag sätta upp mål. Jag hade tänkt köra på under tre timmar. Utan att ha nån aning om hur banan var eller vilket tempo jag skulle orka eller våga hålla.

Starten gick och jag ropade åt Alex i första backen att vi ses i mål. Han är snabbare än vad jag är och taggas mer av tävling. Jag tog det lugnt där bak och trampade på. Det härliga började när vi kom in på stig efter ett hundratal meter på väg. Öppen tallskog med sandstigar med lite barr på. Inte en enda sten och ett fåtal små rötter. Min drömstig i drömskog.

Det blev lite mindre drömmigt när sanden blev väldigt lös. Jag hade för låg fart genom sanden och det slirade ordentligt och däcken sögs fast. Precis som att cykla i lössnö. Jag var tvungen att gå på flera ställen för att det var för lös och djup sand. Både uppför, nerför och på platten. Herregud. Första halvan av loppet var sådär bitvis väldigt sandig och trögcyklat. Vätskedepån efter 20 km satt fint och saltgurkan var allra bäst!

Andra halvan av loppet var mindre sandig och med mer flowig stig, alltså stig som böljande går upp och ner, mest ner, så att man bara hänger med, styr och njuter. Så himla härlig känsla! Det kom avsnitt på skogsbilväg lite då och då där man kunde dra på. Skönt, för då kunde man också släppa ena handen från styret och dricka. Sista milen började jag känna mig trött i benen och hade inte samma kraft i uppförsbackarna.

När jag såg skylten där det stod att jag hade 4 km kvar till mål kollade jag på pulsklockan. Om en kvart hade jag cyklat i tre timmar. Det borde gå. Jag gasade på och körde om en trött man och kände mig lite starkare. På upploppet gasade jag på för allt jag var värd och rullade in i mål på 2 timmar, 59 minuter och 31 sekunder, enligt min pulsklocka. Alltså så himla nöjd! Alex mötte mig i mål. Han hade kommit in en halvtimme tidigare och såg också riktigt nöjd ut. Han hade också haft en bra dag i skogen.

Vrålhungriga köpte vi två korvar var och pratade med ett gäng andra cyklister som också kört 40 km. Vi pratade om svåra partier, härliga svängar, vackra utsikter och tunga backar. Alla hade sin upplevelse.

För att summera så hade vi båda riktigt roligt under loppet med bara två vurpor var (i typ ingen fart alls så det gick bra). Det här kommer vi absolut göra igen, och jag redan i augusti när jag ska köra Cykelvasan Öppet Spår. Det ska bli kul och spännande. Det känns bra att ha testat på ett cykellopp i skogen innan så att man vet lite mer om vad det handlar om.

/Johanna

Följ mig på Instagram!

Det är där det händer. Enligt mina kompisar för ett och ett halvt år sen som sålde in den kanalen till mig. Och ja, det är jättekul. Och enkelt. Jag gillar att dela med mig av roliga saker och att inspirera andra. Jag gillar också att föreviga ögonblick. Vad var härligt just då? Det har hänt några gånger att jag ville veta vilken dag i maj det snöade förra året, när på hösten jag tog en lång cykeltur efter jobbet, eller när på året det fortfarande var mörkt när man cyklade till jobbet. En bra timeline helt enkelt.

På Instagram kan den som följer mig se en hel del cykling, året runt. På vintern förekommer en del skidor, på längden och tvären. Sen finns det bilder på andra vardagsäventyr och guldkorn.

              

              

              

I Norge kommer jag försöka hålla Instagram uppdaterat så ofta jag har tillgång till internet. Jag misstänker att det kommer vara många ögonblick värda att föreviga och dela med sig av.

Är du det minsta nyfiken på cykling, vardagsäventyr och guldkorn så skicka en förfrågan och följ mig på:

@emmajsjogren

Varför så långt, länge och dessutom ensam?!

Vi är alla olika och det finns lika många anledningar till att cykla som det finns cyklister. Jag har cyklat lite olika grejer, skruttcykel utan växlar med fotbroms till och från universitetet, landsvägscykel två gånger runt Vättern och två triathlon, långcykling med landsvägshojen, mountainbike i skog på stig, pendling till och från jobbet med min hybrid som jag också långcyklar med. Jag älskar cykling i alla former, men jag tycker allra bäst om att cykla långt och länge, helst ensam.

Varför tycker jag det är bäst? Jo, för att det är som meditation för mig. Jag får vara ensam med mina tankar utan att avbrytas av någon eller något. Jag hinner tänka färdigt. Det är nåt med den monotona rörelsen som gör det så bra. Att cykla stig är något helt annat, där kan inte tankarna sväva iväg, utan man måste vara här och nu. Det är en annan sorts avkoppling.

Det är så otroligt avslappnande att cykla och jag har kommit på så många bra idéer och lösningar på cykeln. Jag har hört nån gång att bra idéer kommer när man slappnar av, till exempel när man ska sova. Jag har fått några bra idéer när jag har duschat också. Jag kan längta efter ensam långcykling på vintern när jag helst inte är ute flera timmar.

Jag minns en vinter när jag var förkyld en vecka och det var isigt ute. Jag kände i hela kroppen att jag bara ville sätta mig och trampa och tänka. När jag blev frisk gick jag raka vägen till gymmet och satte mig på en spinningcykel och trampade lugnt en timme. Så himla skönt. Jag blev själv förvånad över hur förlösande det var. Så jag förstår att det kan låta konstigt i andras öron med den här längtan.

På Nya Zeeland redde jag ut en hel del frågor jag hade om vad jag ville och saker och ting klarnade. Jag somnade fort på kvällarna utan att ligga och vända och vrida mig och grubbla som jag kan göra stressiga vardagar när jag inte fått något andningshål att reflektera på ett tag. Jag kände också att efter vissa vilodagar på Nya Zeeland när jag fått många intryck, av människors historier eller liknande, så kändes det så skönt att hoppa upp på cykeln dagen efter och smälta det.

För mig är cykling beroendeframkallande. Jag vill ha mer mer mer. Det är så mycket med cykling som är bra – fart, naturupplevelse, enkelhet, tystnad, träning men framförallt meditativt. Det är det bästa med cykling enligt mig.

Jag är nyfiken på vad jag kommer tänka och fundera kring när jag cyklar i Norge. Vad kommer klarna då? Vad vill jag efter den resan? Vad kommer jag bli inspirerad av? Om en månad öppnar jag den dörren och får veta.

/Johanna

Lärdomar jag tar med mig till Norge

Juni är här och sommaren inte minst. Den här tiden på året har jag startat tre av mina fyra turer och det har varit kallare än vad det är nu. Till och med snö en gång. Under mina turer jag gjort har jag lärt mig en hel del. Oftast den hårda vägen. Inför min cykling på Nya Zeeland var jag så tacksam över att jag hade cyklat långt en gång tidigare. Med erfarenheterna från den turen kunde jag planera och göra cyklingen på Nya Zeeland ännu bättre.

En del av det jag kan om långcykling har jag läst mig till, men det allra mesta jag testat mig fram till. Jag tror inte att det finns något rätt och fel heller, utan man får prova sig fram och göra de val som känns rätt för en själv. Med det i åtanke kommer här några grejer jag har tagit med mig från mina cykelturer hittills.

Testcykla innan med alla grejer

Jag tycker det har varit jättebra att göra ett längre cykelpass innan en långtur, några veckor innan avfärd. När jag cyklat landsvägscykel har jag kört ungefär lika långt som den längsta dagsetappen. Det här är ett jättebra sätt att kolla av cykelformen också. Klarar man en ordentlig genomkörare är man fysiskt rustad och får lite självförtroende av det också. Såhär gör jag också när jag ska köra lopp, skidor, springa, simma eller cykla. En formcheck, ett ordentligt träningspass och ökat självförtroende på det.

Ska jag ha tält med mig på cykelturen kör jag det också på testpasset och gör en tvådagarstur av det. Som jag har berättat om tidigare cyklade jag till Norrköping och sov på min kompis Saras tomt i tältet innan min första cykeltur. Inför min cykling på Nya Zeeland gjorde jag faktiskt ingen testtur, eftersom det var mitt i vintern då. Jag hade dock cyklat mycket under sommaren och hösten och fick in några längre pass innan snön kom.

Vikten på grejerna spelar roll

Det är en självklarhet för de som cyklar etapplopp och i allmänhet är på elitnivå. För motionärer spelar det mindre roll, lite extra träning brukar jag tänka. Men ska man cykla långt har vikten på grejerna faktiskt betydelse. Jag menar inte att man måste ha en cykel i kolfiber eller skippa tjocktröjan som jag gjorde på turen från Norge då det kom snö. Jag menar mer att man kan undvika att ta med sig för många böcker och fundera igenom packningen ordentligt så att bara det allra nödvändigaste kommer med, inte bära för mycket mat eller för stora förpackningar schampo till exempel. Att ha vikten på grejerna i åtanke när man planerar sin packning kan göra att man sparar några kilon i slutändan och det blir lite lättare uppför backarna.

Planera rutten semi-noga

Lagom är kanske inte tillräckligt enligt mig på den här punkten. Jag älskar att planera. Och här är alla olika, hur spontan man vill vara etc. På min första tur hade jag ritat ut rutten, men inte kollat upp campingar, tältplatser eller ens planerat ungefär hur lång turen skulle bli eller hur långa dagsetapper jag tänkte ta. Det resulterade i att jag kände en liten stress på eftermiddagen när jag skulle leta tältplats och också hinna fram tills den dagen då Alex var ledig.

På Nya Zeeland hade jag en grov plan, som sen ändrades under vägen. Jag hade en app med alla campingar, en bra vägkarta och hade kollat upp lite coola grejer jag ville se sen innan. Jag hade ungefär två dagars framförhållning väl där. Det är lite enklare att vara spontan om turen är lång tycker jag. Med tält blir man dessutom extra flexibel. När jag har cyklat långturer med landsvägscykeln har jag inte haft tält med mig och därför planerat noggrannare var jag ska sova varje natt.

En annan viktig aspekt av planeringen är vägval. Om det kan man skriva hur mycket som helst. Jag tycker Google Street View är suveränt. Med det kan man kolla om vägavsnitt har mitträcke eller är grusväg till exempel. Inför min första tur kollade jag inte upp vägarna så noga och fick cykla lite grusväg. Det är rätt jobbigt med mycket packning så jag försöker undvika det nu. Dessutom blir det massa obekväma vibrationer med hårt pumpade däck. Risken för att få punktering är också större på grusväg.

En bra grej med planering och då speciellt på platser som är lite glesare befolkat, kan det vara bra att kolla upp var man kan handla mat, fylla på vattenflaskor och tälta eller bo. Ju mer man vet innan desto mer avslappnad och spontan kan man vara på själva turen. Det är min erfarenhet.

Gör det bekvämt att cykla långt

På min första tur och på Nya Zeeland cyklade jag med vanliga skor. När jag cyklat med landsvägscykeln har jag haft cykelskor, eftersom jag sen jag köpte den cykeln har haft så kallade klick-pedaler. Nu för tiden föredrar jag att cykla med cykelskor alla gånger. Det blir en jämnare belastning och man kan utnyttja fler muskler genom att man sitter fast och man kan även dra upp pedalen istället för att bara trycka. Jag tycker det är så bra att sitta fast med fötterna i pedalerna att jag alltid cyklar med cykelskor till jobbet, sommar som vinter.

Mina vintercykelskor var lätt bästa investeringen i vintras. Till en början kan det kännas lite läskigt att sitta fast med fötterna i pedalerna, men det vänjer man sig snabbt vid. Nu tycker jag också det känns säkrare att sitta fast med fötterna på MTBn, men det behövde jag också vänja mig vid.

En annan grej som är superviktigt att tänka på när man cyklar är sadeln och cykelbyxorna. Skav och ömma sittben i den regionen är inte skönt! Jag har testat. Fram till för två år sedan hade jag aldrig cyklat med riktiga cykelbyxor. Nu fattar jag inte varför. Cykelbyxor har alltså en padd mellan benen som gör det mjukare att sitta. Skaffa sådana inför långcyklingen och ha inga underkläder under!

Cykelsadeln är minst lika viktig. Den ska vara anpassad efter bredden mellan sittbenen. Bra cykelbutiker kan mäta det genom att man sätter sig på en speciell dyna och mäter. Det är inte meningen att man ska sitta på mjukdelar och få domningar. Det finns sadlar med ett hål i mitten som avlastar mjuka delar. Jag har precis köpt ny sadel med hål i som jag ska testa.

Säkerhet först

Sist men inte minst är det superviktigt med säkerhet när man cyklar. Många långfärdscyklister cyklar utan hjälm, och jag fattar verkligen inte varför. Man är ju ute i trafiken och det enda skyddet man kan ha som cyklist ska sitta på huvudet. Punkt. När man cyklar i trafiken måste man tänka som en bilist, det vill säga göra tydliga tecken i tid, se sig om innan man svänger och se till att synas ordentligt. Lampor när det skymmer och är mörkt, och reflexer och starka färger är också bra att ha.

När jag cyklar långt ser jag till att antingen ha en gul reflexväst eller min orangea ryggsäck. Undvika svart, grått och brunt. Jag minns en träningscykeltur en vårdag i Linköping och jag hade på mig en beige jacka och cyklade förbi massa fält som ännu inte blivit gröna. Jag kände mig osynligt och rädd när jag insåg att bilarna nog hade svårt att se mig på håll.

En annan bra grej att ha när man cyklar med mycket packning är en liten sidospegel som man fäster på styret. När man cyklar med ett tungt ekipage vill man inte gärna vända sig om för då är det lätt att tappa balansen. Det är mycket bekvämare och säkrare att bara snegla i spegeln för att hålla koll på trafiken bakom. Kom bara ihåg döda vinkeln! Man ser inte allt i spegeln.

Jag köpte min på Nya Zeeland efter att ha bott hos ett par som också cyklade långt. De tyckte att jag bums skulle skaffa mig en sån spegel och följde till och med med mig till närmsta cykelaffär för att se till att jag hade en. Jag är jätteglad och tacksam att de övertalade mig!

Det finns så många aspekter av säkerhet och jag kan inte täcka in alla här, men några andra viktiga grejer är att kolla upp vad nödnumret är i landet man cyklar i, kolla över sin reseförsäkring så man är täckt hela turen, att ta med tillräckligt varma kläder, solkräm och resorb (saltbrist är inte kul, jag har testat). Ett litet reseapotek är heller inte dumt med bland annat plåster, sårtvätt och värktabletter. Jag har lite annat i mitt också, men mer om det en annan gång.

Vad jag tar med mig till Norge

En grej jag älskar med livet är att man aldrig slutar lära sig saker. Det finns hela tiden nya grejer att ta till sig och lära sig av. Egna erfarenheter är guld värda, därför tycker jag inte man ska vara rädd att prova saker själv.

Inför Norgeturen kommer jag att göra en tvådagars cykeltur och ta med mig tält, gaskök och i allmänhet testa utrustningen. Jag har inte planerat när exakt det blir, men kanske midsommarhelgen. Får se. Jag försöker spara lite vikt genom att ta bort stänkskärmarna, även fast de mest är för att slippa hålla på med dom när jag ska packa cykeln i cykelväskan. Istället för att blogga från datorn tar jag bara med telefonen och ett lätt litet tangentbord som man ansluter via bluetooth.

Jag tar inte med några böcker, utan jag läser det jag behöver från guideboken innan och fotar eller skriver ner i en anteckningsbok. Jag har också en e-reader, eller läsplatta (inte samma som surfplatta) som är liten och lätt och där man kan ha e-böcker i från biblioteket. Supersmidig grej och lätt bästa köpet 2015. Jag har läst mycket mer sedan jag köpte den och samtidigt inte betalat en spänn för skönlitteratur. Bingo bingo!

Planeringen för Norge är i fullgång. Jag började redan i vintras för jag tycker planeringen är halva nöjet. Jag älskar att kolla upp rutten, skriva packlista, komma på smarta lösningar, bocka av grejer som jag måste köpa och göra, träna inför långcyklingen och längta och se fram emot turen.

Jag har som sagt nyss köpt ny cykelsadel, och den ska jag prova noga på långpass innan. Om den inte passar lämnar jag tillbaka den och provar en ny. Det måste kännas  perfekt, näst intill. Självklart kommer jag cykla med cykelbyxor. Bodyglide (typ vaselin) är också med för att minska risken för skav i ändan.

Jag har också bestämt mig för att cykla med cykelskor i Norge just för att det är så himla bekvämt och man får ett effektivare rundtramp som det så fint heter på cykelspråk. Jag tar också med mig ett par lätta joggingskor att ha vid alla tillfällen jag inte cyklar. Ett par skoöverdrag kommer också med när (inte om) det regnar och blåser.

I Norge finns det flera tunnlar. Jag har bara börjat kolla på hur många och av vilken typ av tunnlar det är på min rutt. Är nog runt ett tiotal i alla fall. Jag lovar att jag ska vara jätteförsiktig i dom. Jag ska ha lysen fram och bak på cykeln, två lampor bak så bilisterna ser att jag är ett brett ekipage och inte bara smal som en cykel. Jag kommer också ha reflexväst på mig när jag cyklar. Alltid. Varje dag. Hjälm är en självklarhet. Reseapoteket är under uppbyggnad.

Jag har gjort en del förberedelser men en hel del återstår. Jag kommer berätta mer om det i ett annat inlägg, det här är redan för långt. Jag har bara gjort fyra långa cykelturer så jag har mycket kvar att lära och erfara av långcykling, så jag fortsätter att förfina, förbättra och planera.

/Johanna

MTB – det bästa av två världar

I höstas tog jag tag i något jag gått och funderat över ett tag och varit nyfiken på. Jag köpte en mountainbike (MTB). Jag förstår ärligt talat inte varför det dröjde så länge innan jag köpte en. Lite tror jag kan bero på att jag har gått runt och trott att man måste börja när man är liten och orädd, annars är det för sent. Så är det såklart inte!

När jag hade köpt min nya cykel letade jag direkt upp en cykelgrupp på Facebook – Umeå MTB Mamacitas. Den hade bara funnits i en vecka då, den dagen i augusti, men hade redan 70 medlemmar. Så söndagen därpå gav jag mig ut på en tur med dessa mamacitas. Så varm och god stämning och blandade åldrar. Flera var bra mycket äldre än mig och hade också precis börjat. Där krossades glatt en fördom om sporten jag haft och jag kände mig lite mer hoppfull. Första rundan på MTB var inte bara kul. Den var läskig också. Jag kände mig så ovan och rädd för allt knöligt på marken. Mest var jag nog rädd för att falla och slå mig och då saktade jag in och fegade ur. Första varvet kändes det som att jag gick mer än jag cyklade. Mitt självförtroende fick sig en törn, men jag blev samtidigt taggad.

För mig är cykling i skogen något helt annat än cykling på väg. På vägen kan tankarna komma och gå som de vill och det är som meditation för mig. Ju längre desto bättre. I skogen kan jag absolut inte tänka på nånting annat än sten och rötter, här och nu. Det är också en mental utmaning för mig. Att våga åka snabbt utför, ta en snäv kurva, ett dropp, köra över brötig terräng och stegra. Jag brukar vara alldeles trött i händerna efter en svängom i skogen, men väldigt glad. En annan sorts avkoppling.

Att cykla i skogen förenar det bästa av två världar för mig – cykling och att vara i skogen. Jag kan erkänna här och nu att jag inte är och ränner särskilt ofta i skogen (utan cykel) och har inte gjort det superofta förut heller. Men jag har ett behov av att ha möjlighet att gå ut i skogen. Den måste finnas där. Jag minns för några år sen då jag hade en hektisk sommar och for och flängde överallt och hade dessutom en omtenta att plugga till. I slutet av sommaren kände jag så starkt att jag behövde få komma ut i skogen och bara vara där. Inte göra nåt speciellt. Tyvärr hann jag inte det innan det var dags att åka tillbaka till universitetet. Jag har också känt en saknad av skogen när jag bott långt ifrån den och inte enkelt bara kunnat gå ut i den. Det kanske låter konstigt och flummigt, men så känns det. Jag vill ha skogen nära.

I helgen var jag på MTB-läger på Öland med Elna Dahlstrand. Kolla gärna in hennes blogg. Hon är en av anledningarna till att jag tog steget att börja cykla MTB. Tack Elna! Öland då. Det var bara så himla gött och härligt. Semester på riktigt i underbart väder och bland fina människor och rolig och vacker cykling. Några bilder får tala för sig själv. Elna har även skrivit om lägret på sin blogg, bland annat detta där jag är covergirl – kul!

Denna vecka är jag tillbaka i verkligheten efter helgens läger och måndagens visit i Kalmar hos faster och kusin. Samtidigt är jag inte i verkligheten. Jag är just nu i Åmliden, ett litet ställe 10 mil in i landet från Skellefteå. Var på seminarium med jobbet i Skellefteå idag och imorgon ska jag göra lite fältarbete i form av inmätning här i närheten, alltså gå runt och mäta höjder med en GPS på en pinne. Kanske inte låter så himla glammigt men det är en dröm kan jag lova, i alla fall just här. För jag bor nämligen på ett superfint spahotell – Källan här i Åmliden. Tjejen i receptionen sa när jag checkade in att det fanns ett utkikstorn en bit efter motionsspåret där man har utsikt i 360 grader. Coolt tänkte jag och följde stigen. Det var helt magiskt ute. Kvällssol, inga mygg, skir grönska och alldeles tyst och vindstilla. Jag kände hur alla små bekymmer bara rann av mig och jag kände mig så himla lycklig. Fina stigar var det också, skulle varit perfekt för MTB!

Väl uppe och framme vid utkikstornet stegade jag upp och möttes av den vackraste av utsikter. Alltså wow kände jag bara! Senast jag hade den känslan var för en månad sen när jag toppturade upp på Getryggen och Turisttoppen vid Storulvån.  När jag var yngre fattade jag inte grejen med utsikter. Det gör jag nu. Jag blir lycklig innifrån och ut och bara står och flinar för mig själv och njuter. Om ni har vägarna förbi detta ställe, ta promenaden upp till tornet. Det är så värt det! Och glöm inte MTBn.

Jag längtar så tills jag får köra stig i skogen igen!

/Johanna

Translate »