Just nu skulle jag ha suttit på min cykel, nånstans vid Australiens östkust och trampat norrut. Istället sitter jag på ett flyg på väg hem med en bruten fot.
Man kan ju tro att jag bröt foten i en cykelkrasch. Nej, jag klev snett i ett hål på en trottoar när jag var ute på kvällspromenad med min kompis sambo för att titta på pungrävar som springer på elledningarna när det blivit mörkt. Jag var helt säker på att den bara var stukad, och att jag kanske skulle kunna cykla lite i alla fall. Om en vecka och hårt lindad.
Röntgen dagen efter visade tydligt att den yttre fotleden var bruten och jag fick kryckor och en plastsko jag ska ha i sex veckor. I och med detta är jag väldigt begränsad. Jag kan inte bära nånting och jag kan inte belasta foten. Att stå på ett ben i mer än 5 minuter är rätt jobbigt och att duscha känns ärligt talat livsfarligt. Måste fixa nån säker lösning hemma.
Dagen jag bröt foten borde jag också suttit på cykeln, men några dagar efter att jag kom fram började bli sjuk och var sen sängliggande i tre dagar. Jag hade fått covid. Vid tidpunkten för kvällspromenaden höll jag på att bli frisk igen, och jag tänkte att jag nog kunde börja cykla en eller två dagar senare. Men icke.
Nu har det gått en vecka sen jag bröt foten och efter flera samtal med försäkringsbolaget, flygbolaget och återbesök hos läkaren är jag nu på väg hem. Det känns såklart tråkigt att jag inte ens hann påbörja cykeltesan i Australien och nu är skadad för en tid framöver. Resan var planerad sen över ett år tillbaka och jag såg verkligen fram emot att både besöka min vän, besöka ett nytt land och cykla en bra bit där med allt vad det innebär med upplevelser.
Vi hann med att hitta på en del innan jag blev sjuk och under veckan med kryckor har jag också fått nya upplevelser. Allt tack vare Sophie och Matthew som har hjälpt mig med precis allt, kört mig runt och tagit med mig på utflykt som varit handikappvänlig. Jag är oändligt tacksam för denna generösa och kärleksfulla omvårdnad.
Nu ser jag fram emot att komma hem och ta en sak i taget därifrån.
Om en vecka åker jag till Australien och blir borta i en månad. Det känns väldigt overkligt att både skriva och tänka på det, trots att jag började packa för en månad sedan. Huvudsyftet till att jag åker dit är för att hälsa på en kompis som bor i Brisbane. Men när jag åker så långt vill jag vara borta ett tag, och är jag borta på resa ett tag vill jag ha med mig en cykel. Enkelt.
Jag kommer alltså inte att cykla i Australien en månad, utan hänga med Sophie också och göra annat. Men detta är främst en cykelblogg så jag kommer skriva mest om cyklingen här. Som det ser ut just nu kommer jag vara ute på cykeltur i 17 dagar. Rutten är typ planerad, ska bara lägga in den i en kart-app. I grova drag ska jag cykla norrut från Brisbane längs kusten, sen vika av inåt landet och cykla söder ut till Brisbane igen. För den som vill följa cykeldagarna lite närmare kan man följa mig på Strava.
Vad har jag kvar att göra nu sista veckan då? Det viktigaste är packat och klart i alla fall. Cykeln. Den står snällt och väntar i vardagsrummet och är noggrant tvättad, varenda sten i däcken är bortpetad, alla verktyg för montering är där och lite annat cykelrelaterat. Hela paketet är invägt på 23 kg, 2 kg tillgodo på viktgränsen, så det känns bra. Tältet och alla skosulor ska också rengöras noggrant för att få släppas in i landet, så det ska jag göra i helgen.
Cykelsadeln var ju en grej från förra turen som absolut behövde uppgraderas. Jag gjorde research och letade och funderade och läste omdömen. Ett tag var jag inne på en 3D-printad sadel, men sen hittade jag en som jag trodde ännu mer på. Kruxet var bara att det är en småskalig producent i USA och cykelsadlarna på deras hemsida var slut i lager och de svarade inte på mina mail. Efter lite mer finkammande på internet så hittade jag en återförsäljare i Tyskland, men som också hade slut i lager. Mailade och fick snabbt svar. Jo det var inget kvar i lager nu men skulle nog komma in i oktober när de i USA hade producerat lite mer. Skit också. Men vänta, hon skulle få in en reklamerad sadel där lädret hade släppt där det var fastlimmat på ett ställe, men hon skulle skicka den på lagning och sälja den som ”used”. Var jag intresserad? Såklart att jag var! Dom här sadlarna är dyra, så gärna lite rabatt för min del! Och idag äntligen fick jag hem den!
Jag borde nog kolla på instruktionsvideon på hur man installerar den, och sätta den på mountainbiken och ta en tur med den i helgen. För det vore ju nästan oansvarigt att köpa en helt ny sadel till en långtur utan att ha testat den en enda gång.
Efter cykelturen i somras har jag också köpt nya cykelväskor eftersom de jag hade gick sönder. De visade sig efter lite grävande i inkorgen att de var 10 år gamla, så nån reklamation var bara att glömma. Utöver det har det också blivit nya cykelskor då de jag hade var för smala så det stack i tårna. Komfort på cykeln är en prioritet, för har man ont så förtar det tyvärr lite av upplevelsen.
Endast tre arbetsdagar kvar (är ledig på fredag) och tre helgdagar, sen sätter jag mig på tåget jättetidigt på onsdagmorgon mot Gardermoen. Därifrån flyger jag först till Köpenhamn, sen till Singapore och därifrån till Brisbane. Nästa inlägg blir från down under!
Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem från cykelturen. Tiden går fort när man har roligt. Har hunnit få besök av min kompis Sophie (som jag ska hälsa på i Australien i september) och vi har vandrat i Jotunheimen. Nu har hon rest vidare och jag har kommit till ro att skriva lite om de sista tre dagarna av cykelturen.
Dag 5
Efter vilodagen i Røros hade jag kollat vädret för de kommande dagarna och sett att de två första skulle vara varma och torra, men regna den sista dagen. Så jag bestämde mig för att försöka cykla lite längre när det skulle vara torrt så att jag inte skulle behöva spendera fler timmar än nödvändigt i regn. Jag hade tyvärr fått erfara att mina regnkläder inte höll mig torr jättelänge.
Jag kände att vilodagen hade gett mig lite extra energi och tillsammans med det fina vädret kändes det lätt att trampa på. Kanske också för att det var mer nerför än uppför. När vattnet började ta slut i flaskorna i slutet av cykeldagen, när också samhällena jag passerade blev allt mindre, fångade jag en äldre herre som precis klivit ur sin bil. Såklart hade han vatten åt mig, och precis runt hörnet i en kran också. Perfekt. Tackade och rullade vidare.
Hade kollat ut en plats jag trodde skulle vara bra att tälta vid, men det visade sig att det var alldeles för öppet där. Det var vid en sjö, men alla hus ovanför skulle ha fri sikt över allt jag gjorde, och jag kände för lite mer privatliv, så jag trampade vidare. Kort därefter hittade jag stället. En liten nerförsbacke ner från vägen, skymd av träd och högt gräs, men nån som klippt gräset ner till en liten badplats där det till och med fanns utemöbler! Nu låter det kanske som att jag var på nån annans tomt, men det var långt till närmsta hus och det som låg närmast var en kohage, så jag tänkte att här får jag vara. Tack allemansrätten.
Började med ett svalkande men ändå skönt bad, sen lagade jag middag. Det kom ett par med en hund som skulle doppa tassarna och mannen kastade några kast med fiskespöet. De hade stuga i närheten och stannade inte länge. Sen var det bara jag resten av kvällen. Slog upp tältet och somnade tungt efter 12 mil cyklade.
Dag 6
Nästa morgon var det väldigt fuktigt. Det hade nog varit lite svalare under natten, men det mesta torkade i stort sett upp när solen värmde lite mer. När jag packat ihop mig och precis skulle leda cykeln uppför den lilla backen fram till vägen hörde jag att det var nån med en traktor som höll på med ensilagebalarna som stod precis vid vägen. Typiskt. Tänk om det var bonden och tänk om han eller hon inte gillade att jag var där. Jag satte mig ner igen och väntade en stund, tänkte att det inte var så många balar som skulle flyttas, om det nu var det som pågick där uppe. Jag skulle ge det 10 minuter. Efter 15 minuter tänkte jag att skit samma, nu vill jag komma igång med min cykeldag.
Mycket riktigt höll bonden på med sina balar och jag hejade så glatt jag kunde med bestämda steg mot vägen. Han hejade dämpat nästan utan att se på mig. Och så var det inte mer med det.
Den här dagen var också varm och lättcyklad, fortfarande mer nerför än uppför med upplevelsen av att det var platt. Jag hade lunchpaus vid Norges näst största sten, enligt en äldre dam som gjorde mig sällskap. Så mysigt när folk vågar komma fram och vara nyfikna och småprata en stund.
Från Rena ner till Elverum hade jag valt den östra sidan av älven Glomma eftersom den vägen såg mindre ut. Det var den, men den var nyasfalterad och det var nästan ingen trafik, så det var en fullpoängare! Väl nere i Elverum fyllde jag på vattenflaskorna på en kinarestaurang, eftersom jag bara hade några kilometer kvar innan tältplatsen jag hade sett ut.
Det skulle finnas ett vindskydd vid en sjö som inte skulle vara så långt ifrån en avsides grusväg dit det var ”lätt att ta med barn”. Så jag tänkte att det också borde vara lätt att ta med en cykel dit. Ikke. Det gick knappt att gå utan cykel för det var nån slags skogsmaskin som kört där, så jag vände efter bara några meter. Typiskt. Jag hade inte lust att ta in på campingen lite längre bort på asfaltsvägen. Den hade inte fått bra omdömen. Men den här skogen var snårig och sumpig och det såg svårt ut att hitta tältplats. Att få ett bad efter en svettig dag hade jag gett upp nu. Testade en annan stig utan cykel, men den var sumpig och ledde inte till nåt bra ställe.
Var nära på att ge upp på väg tillbaka mot asfaltsvägen, när skogen öppnade upp sig och det såg faktiskt riktig trevligt ut. Så där fick det bli, trots att det var mellan en större väg och ett tågspår, och att jag syntes från grusvägen, men klockan var rätt mycket så det var väldigt dags att slå upp tältet och laga mat. Det blev korv och pasta med tomatsås med några färska tomater på.
Jag hörde inga tåg och trafiken från den större vägen störde mig inte direkt. Två bilar körde förbi på grusvägen, men de störde mig inte heller. Antingen såg de inte mitt gröna tält i skymningen, eller så brydde de sig inte om det. Efter att ha blivit biten av en pytteliten men skarp myra på armen, jagat ut kanske hälften av alla mygg och flugor från tältet var det dags att sova efter en 12-milsdag igen.
Dag 7
Sista dagen. Den kortaste men också den regnigaste. Motvind hade jag också nästan hela dagen. Jag hade ändå gott humör. Jag visste att det här vädret skulle komma på den här dagen, så jag hade bara 8 mil hem. Jag hade förberett lunch i en matlåda – rester från middagen dagen innan och snacksväskan var fylld. Jag hade också en bra och spännande bok att lyssna på, så mig gick det ingen nöd på.
Lite navigering första halvdelen, men tillslut var jag på känd mark och kunde stoppa undan telefonen som hade börjat varna för att den var lite väl blöt. Vid lunchdags svängde jag in vid en busskur och bytte tröja på grund av mina ikke täta regnkläder. Till nästa tur får jag nog uppdatera lite där. Är sugen på att testa vattentäta sockar. Ja det finns. Nej, det är inte plastpåsar.
Tillslut var det bara sista backarna kvar i Lillehammer, upp till vårt lilla radhus där Alex var hemma och mötte mig. Så fint att komma hem!
Summering
Då var den här turen slut. Den kändes väldigt kort, som att jag precis kommit in i lunken, och då var den nästan slut. Men det var också skönt att komma hem, speciellt efter regn och motvind en hel dag. Jag kände mig stark och i bra form under hela turen. 643 km på 6 cykeldagar. Totalt 36:52 timmar cyklade, exklusive pauser.
Även på denna tur har jag mött fina människor, sett vackra landskap och haft det himla bra. För mig är det här bland det bästa jag vet.
På den här turen gick mina 10 år gamla cykelväskor sönder, den limmade sömmen nederst höll inte längre, så de ska jag snabbt byta ut inför Australien. Det är några fler justeringar jag ska göra inför Australien också, men det får bli ett annat blogginlägg.
I måndags klev jag och Anton upp tidigt för att åka med mig, cykeln och allt bagage till busstationen i Örnsköldsvik. Jag hade spenderat några dagar tillsammans med familjen och nu var det dags att bege sig mot startpunkten i Östersund. Jag valde att starta där istället för i Övik eftersom jag inte hade tid att vara borta på cykeln i mer än en vecka under den här semestern. Dessutom har jag redan cyklat den sträckan mer än en gång, åt båda håll. Så jag missade inget.
Dag 1
Ut ur bussen och cykeln och alla grejer mitt i centrala Östersund, på med allt på cykeln. Fylla på båda vattenflaskorna, snabb startbild på cykeln, ställa in Google maps på nåt längre bort på rutten och ut ur stan. Snabbt. Onödigt stressad såhär i efterhand, men jag ville komma iväg och in i cykelflowet.
Har mestadels fint väder, nån enstaka liten skur, men inte värt att ta på regnkläderna. Google maps leder mig fel på ett ställe, den tycker att jag blivit Jesus och kan cykla över sjön sommartid, men nej, måste vara en vinterväg. Så jag tar en bro istället lite längre söderut.
På den här turen har jag planerat att cykla ca 10 mil per dag. För mig och med den packning (vikt) jag har är det rätt långt. Fysiskt känner jag att det går väldigt bra. På de två sista träningspassen hemma kände jag mig äntligen stark, istället för konstant trött i benen.
Men det är tiden. Jag har hittills hållit en genomsnittshastighet på runt 17 km/h och det tar då sin lilla tid att cykla 10 mil, mer exakt nästan 6 timmar. Lägg till tid för pauser för mat, klädbyten, toalettbesök osv så har vi en hel arbetsdag med övertid.
Men tillbaka till första dagens cykling. I Svenstavik, där jag varit på mataffären en gång innan, visste jag att det fanns bord att sitta vid under tak. Perfekt, för det höll på att dra ihop sig till regn, lagom till middagstid. Så jag gick in och handlade en uppsättning tapas, tog på mig alla kläder och var sen redo att mysa där ute när regnet blåste mig i ryggen. Jag fick också sällskap av en annan cyklist. Han hade cyklat från Rättvik samma dag, det vill säga mer än 20 mil söderut, och skulle hem till Östersund, 7 mil till. Det var första gången han cyklade långt med övernattning och packning, och hade haft regn hela dagen innan, så han hade köpt en regnjacka, något han inte ens hade haft med sig. Ändå snittade han på 30 km/h. Vi är olika konstaterade jag.
På kvällen, 3 mil senare rullade jag in på en naturcamping och satte upp tältet och gick för att ta ett dopp. Där fanns en liten trästuga jag tittade in i. Lyckan när jag insåg att det var en vedeldad bastu som nån tänt och att den fortfarande var varm! Så skön avslutning på första dagen.
Dag 2
Utvilad eftersom jag försov mig kom jag inte iväg så mycket tidigare än dagen innan. Jag brukar tänka att allt före 11 är bra. Här var jag iväg lite efter 11. Men varför stressa över det. Det är ju semester och jag har ingen tid att passa. Bara massor av timmar att cykla. Vädret var väldigt växlande denna dag. Under första timmen hade jag bytt kläder fyra gånger. Det var antingen regn eller sol, och det regnade ändå så pass kraftigt att jag ville ta på mig regnkläder och det var för varmt för att cykla i sol och regnkläder.
Det rullade på, jag såg flera renar, cyklade igenom några samhällen, där det i ett av dem fanns ett café. In och kolla vad dom har, och otroligt nog har de glutenfria våfflor! Det hade jag absolut inte räknat med på vischan. Beställer in en med renröra. Den var så god att jag tar en till, men räkor och grejs på.
Cyklar vidare och några timmar senare börjar det kännas i tanken att det är dags för påfyllning igen. Hittar en fin bänk med utsikt över en sjö och ett regnhärjat fjäll långt bort. Cyklar vidare en stund men känner att jag hade behövt nåt mer, nåt snabbare. Hittar en camping där jag köper en påse godis och en glass som inhaleras i solen. Oj så härligt med sommar.
Lite senare börjar jag ta mig an dagens 10 km långa uppförsbacke upp mot Flatruet, Sveriges högsta väg som är öppen året runt. Det är grusväg, och det börjar droppa. När jag kommer upp dit träden är mindre känner jag att jag har motvind och regnet har tilltagit. På med regnkläder och trampa vidare. Fyller på med numera kladdiga godisar lite då och då. Jag är inte kall iaf. Väl uppe tar jag bara några bilder. Vet att jag bara har nerför nu till Mittådalen som jag satt som destination för dagen. Nerförsbacken är 7 km lång, också den på grusväg. Mina genomblöta cykelvantar utan fingrar gör inte direkt att jag håller värmen om händerna. Mellan inbromsningarna (känns onödigt att rulla snabbare än 45 km/h) stoppar jag fingrarna i munnen så att jag inte ska tappa känseln. Ja, vi är på den nivån nu.
Väl nere så slutar det givetvis regna. Men jag har redan bestämt mig för att sova inomhus inatt. Jag är väldigt kall och blöt och tänker inte hålla på med nåt tält nu. Rullar några hundra meter till ett vandrarhem jag vet ligger där. Ringer telefonnumret på dörren och frågar om det finns ett ledigt rum. Ja. Yes! Mannen som möter mig i dörren säger att jag ser ut som en blöt katt. Och så känner jag mig. Tar in alla grejer, men lämnar dem i hallen för grusvägen har följt med mig och finmaterialet har fullkomligt sprayat upp när jag susat nerför fjället. Den varma duschen satt där den skulle.
Dag 3
Dagen före vilodagen och benen känns fortfarande bra. Jag kom iväg lite tidigare för hade stämt träff med min kompis Hanna och hennes familj för glass i Ljusnedal där de hyr en stuga ett halvår. De två milen dit är härliga och torra. Lunchen och glassen, som blev i Funäsdalen, satt fint. Sen började regnet igen. Efter att jag sagt hejdå till Hanna med familj handlade jag lite mat och gav mig iväg. Idag var det ingen dag med massa klädbyten. Det regnade resterande åtta mil fram till Røros.
Jag stannade bara för att fota ett coolt vattenfall Hanna tipsat om, lägligt nog fanns det även toalett där (skogen är såklart alltid ok, men att fullständigt strippa på överkroppen för att få av sig cykelbyxorna var mindre lockande i regnet). Hade tänkt att det skulle bli ett stopp för ett mellanmål på eftermiddagen också, men jag omvärderade det eftersom jag insåg att jag då direkt skulle bli kall. Så jag började käka godis när energin började dala, och det hjälpte och så höll jag på hela vägen.
På samma sätt som dagen innan var jag nästan helt genomblöt när jag kom fram, och började bli kall direkt. Energinivån kändes bra och benen kändes bra. Hade fått lite hjälp under dagen av en del medvind, vilket var tacksamt. Jag längtade efter den där varma duschen. När jag väl installerat mig i stugan, och ställt mig i duschen och vridit på vattnet, och väntat en stund insåg jag att det där varma vattnet inte skulle komma. Det var kall-ljummet, inget man står och slappnar av i. Så det blev snabbdusch, inklusive hårtvätt.
Aja, i stugan skulle jag sätta på värmen. Trodde jag. Ingen värmekälla fanns, så den var och skulle förbli lika kall som utomhus. Men det fanns en spis med två gjutjärnsplattor. Det tog emot lite, men jag satte på bägge två på full effekt och började istället laga middag på mitt gaskök. Tillslut kunde jag slappna av lite mer och håret började torka.
Stängde av plattorna efter en stund, men var inte varm utifrån och in, så fick ändå sova med ullsockar, ullångkalsonger och tjocktröja under ett duntäcke. Lärdom: underskatta inte kylan från väta.
En till lärdom jag fått erfara: glöm inte lagningskittet hemma, för det är på den turen dina bra och dyra väskor bägge två går sönder i en söm, på samma sätt så att det som är längst ner bir blött, och det som ligger där är dina torra kläder.
En tredje lärdom: om du har stänkskärmar med dig, sätt på dem på cykeln innan grusvägen, inte efter när du sett hur du och cykeln ser ut efteråt.
Vilodagen
Under en vilodag kan man ju tycka att man ska göra så lite som möjligt och bara slappa. Ja, sant, men slappandet tar tid. Att sova 9-10 timmar på natten och sen ta en eftermiddagslur på en timme är något där man inte kan göra två saker samtidigt. Utöver detta är det bra om man hinner tvätta lite kläder, handla mat, plocka upp all packning så inget är fuktigt till fortsatt färd, skriva ett blogginlägg, göra lite sightseeing, ladda all elektronik, ladda ner lite fler poddar som har hunnit komma ut sen sist man hade tillgång på wifi. Sen ska all denna (i mitt tycke minimala) packning organiseras igen efter att den har exploderat upp ur väskorna i den lilla campingstugan där det finns fyra sängar, men egentligen bara plats för en cyklist.
Just ja, man träffar också folk på ett härligt sätt som man också vill lägga tid på. En pensionerad herre från Nederländerna var mitt middagssällskap. Han var också cyklist så vi hade massor att prata om. Fick tips på bra app om ställen att campa på i hela Europa, jag fick hans choklad för det visade sig att han inte gillade den med havssalt, men han visste inte att han köpt den eftersom han inte förstod norska, och jag fick även lite chamois-kräm. Man kan säga att det ska förebygga sadelskav. I mitt fall har det tåget gått så att säga, men hoppas det inte blir värre än såhär. Jag behöver byta cykelsadel.
Har inte sagt nåt om Røros än där jag var i några timmar idag. Väldigt fin stad med bevarade byggnader och arbetarbostäder efter gruvbrytning och förädling. Häftigt att vandra runt i stan som är som ett museum i sig. Kan rekommendera att stanna om ni har vägarna förbi. Jag vill absolut komma tillbaka för det ska tydligen finnas mycket bra MTB-cykling här.
Nu blev det här inlägget jättelångt, men jag har ju också upplevt mycket på bara fyra dagar som är kul att skriva om. Nästa inlägg blir ungefär en vecka efter hemkomst, för ska direkt iväg på en vandring med en kompis. Det är hektiskt det här med semester.
Halloj! Nu var det väldigt längesen jag skrev ett blogginlägg. Dessutom har hemsidan legat nere ett tag, men nu är den uppe och rullar igen lagom till att en ny tur går av stapeln. Sedan senaste inlägget för nästan två år sedan har jag hunnit sälja två cyklar och köpa en ny som ersätter de två. Jag sålde landsvägscykeln och stålcykeln/touringcykeln och har köpt en gruscykel. Jag cyklar ändå inte landsväg med några andra och jagar inte snabba tider. Jag har också tyckt att stålcykeln är rätt tung, speciellt när det blir backigt och jag ville ha något lite lättare. Så det blev en grushoj som jag har cyklat in mig på i vår.
Den lilla sommarturen hem till Norge
Jag är just nu i Örnsköldsvik hos föräldrarna och hänger med familjen i några dagar innan jag tar bussen till Östersund tidigt måndag morgon. Därifrån påbörjar jag cykelturen hemåt till Lillehammer. Jag har planerat att det ska ta totalt sju dagar, och då ha en vilodag i mitten ungefär. Det ska bli jättekul att göra en långtur igen och att köra på min nya cykel, med ett nytt mindre och lättare tält. Givetvis har det provsovits i det i trädgården. Sträckan jag har sett ut att cykla gör att jag behöver cykla ca 10 mil per dag, och med en snittfart på ca 15 km/h blir det en effektiv cykeltid på 7,5 timme per dag. Det är en rätt lång dag om man ska ha lite pauser på det, men det kommer bli härligt!
Det återstår några sista förberedelser här i föräldrarnas garage innan jag är redo. Ska byta till tåligare däck, åka till en cykelverkstad och få hjälp med ett glapp vid gaffelröret, montera på pakethållare och organisera packningen. Har sett fram emot den här turen hela våren och nu äntligen är den här! Ska bara njuta och ta vara på dagarna med familjen, sen bär det av!
Den lite större turen i Australien
Jag har ytterligare en cykeltur planerad och den äger rum i Australien i september. Jag har en kompis som bor i Brisbane som jag ska hälsa på. När jag ändå åker så långt vill jag vara borta lite längre och passa på att ta med cykeln. Jag tycker att långfärdscykling är det bästa sättet att upptäcka ett land på. Man kommer så nära allt och i maklig takt kan man röra sig runt på ett lite större område eller sträcka. Så det kändes givet att ta med cykeln till Australien när vi pratade om att jag skulle komma och hälsa på. Jag har tagit ledigt hela september så det blir bara en kort touch down på jobbet i augusti innan det bär iväg igen. Den resan kommer verkligen bli ett äventyr!
Det är ganska exakt 10 år sedan jag reste till Nya Zeeland, som var min första långcykling utomlands, och som fortfarande är min längsta cykeltur. Jag har givetvis många drömresemål på cykel, så fler resor i andra länder kommer det bli. Förhoppningsvis får jag ett långt friskt liv så att jag kan fortsätta med det här länge länge till.
Jag har inte planerat så mycket kring cykelturen i Australien ännu, eller det andra vi ska göra, för vi ska ses i sommar, Sophie och jag och kommer ha massa tid att prata om det här och spåna planer. Jag känner också att jag inte behöver planera så noga innan, utan kan sätta mer detaljer när jag kommit dit. Men som planen ser ut nu så kommer jag nog cykla upp längs kusten från Brisbane en bit, sen svänga in i landet och cykla tillbaka till Brisbane genom inlandet. Totalt blir jag borta på cykeln kanske 2,5 vecka. Resten av tiden hänger jag med Sophie och hittar på grejer tillsammans med henne. Tänker att det nog blir lite vandring, strandhäng, bad och allmän sightseeing och att kika runt.
Men det här med farliga djur och att tälta i Australien, är det en så himla bra idé? Jag tänker såhär; jag tänker göra min research, prata med de som bor där om do’s and don’ts, inte sticka in handen i hål, inte gå i högt gräs barfota, tälta på lämpliga platser, inte tälta om det inte känns säkert osv. Jag är inte naiv, men jag är inte orolig heller. Det kommer gå bra. Trafiken är statistiskt dett en mycket högre risk, så jag vidtar åtgärder där också genom att ha på mig en väldigt orange tröja och välja att cykla på vägar med mindre trafik och absolut inte cykla i mörker.
Men nog om Australien för nu. Kanske skriver jag lite mer om det strax innan jag åker iväg dit den 28e augusti. Nu är det fokus på turen Östersund-Lillehammer som startar 8e juli. Nästa inlägg skriver jag på min vilodag i Røros i Norge, mitt på hållet på turen, som vi säger i Norrland.
