I lördags var dagen kommen då det var dags för mitt första cykellopp utanför Sverige – Birkebeinerrittet, 86 km från Rena till Lillehammer i Norge. Om någon som läser detta inte redan känner till det så har Alex och jag flyttat till Lillehammer för ungefär en månad sedan. Så egentligen var det mer en hemmatävling än ett internationellt lopp.
På fredagen cyklade jag till målområdet, 2 km från där vi bor, och hämtade ut min nummerlapp. Det var inte så mycket folk så det gick snabbt. Efter att nummerlappen var hämtad så var det snabbt hem och duscha innan vi skulle på sommarfest på Alex nya jobb (där han börjar på torsdag). Det var trevligt och vi gick hem typ först.
På lördag morgon bar det av mot Rena, 1,5 timme bort med bil. Vi har nu ägt norsk bil i ungefär en vecka, så det kändes väldigt bra att ha det fixat inför loppet! Vi var på plats vid starten nästan två timmar före min start kl 11.00. Med facit i hand var det lite väl tidigt, en timme räcker gott och väl! Alex körde sen vidare för att fiska i närheten. Medan jag väntade på att det skulle bli dags för mig att starta cyklade jag runt lite, åt lite, gick på toa och satt och väntade och kollade på alla andra cyklister. Det slog mig hur mycket medelålders män det var. Väldigt många.
10.50 ställde min startgrupp sig i fållan och väntade på vår tur. Pang, starten gick. Folk rullade igång lugnt och försiktigt, men ganska snart höjdes tempot på asfaltvägen in mot första långa backen. Jag såg på min pulsklocka att det gick lite väl fort lite väl tidigt, så jag försökte fokusera på att hitta mitt tempo och hitta nån med ungefär samma fart att ligga bakom. Hittade en medelålders man som inte hetsade på uppför och cyklade rakt. Det var nämligen flera som uppenbart aldrig hade kört i klunga förut och vinglade hit och dit så det var omöjligt att ligga på rulle.
Efter 9 km släppte jag min rygg och cyklade om mannen. Jag kände att jag hade bra motor i benen och tyckte det gick lite för långsamt uppför. Sen rullade det på. Benen kändes bra och jag såg till att hålla mig under min mjölksyratröskel, som jag typ har koll på efter massor av spinningpass med pulsklocka. Den strategin fungerade bra och jag cyklade om folk oftare än jag blev omcyklad. Även uppför kändes det bra. I vanliga fall är uppför, i vilken gren som helst, inte min starka sida, men mina ben överraskade mig verkligen. Eller, jag hade känd detta på cykelpassen veckorna innan, att uppför gick bra bara jag inte kom för högt i puls.
Vädret var perfekt. Runt 20 grader, sol, nästan ingen vind och stenhårda grusvägar. Det hade regnat på kvällen innan och under natten, vilket gjorde att det inte dammade, men det var heller inte lerigt. Jag tror det kan ha varit hero dirt, som man säger när det är perfekt underlag inom downhill och endurocykling.
Ungefär halvvägs in i loppet kom den tredje vätskestationen. Jag åt två bananbitar och en mugg sportdryck, som på de två tidigare och frågade en man hur långt det var kvar till Lillehammer i tid. Han trodde tre timmar, men när han såg på min nummerlapp att jag startat vid 11 så sa han att kanske 2,5 timme för mig. Jag trodde med på strax över 2 timmar, men sa inget om min hybris till han.
I nerförsbackarna gick det fort, jag körde över 45 km/h bitvis, vilket kändes gränsfall till säkert på det lite lösa gruset. Men med breda däck och öppna dämpare så kändes det ändå tryggt. Såg på min pulsklocka att det mesta av höjden under loppet redan var tagen. Sen kom Russinbacken. Den var jobbig. Kortare men brantare än den första backen. Vissa hade hoppat av och gick med sina cyklar. Jag växlade ner och trampade uppför, en sväng i taget.
Väl uppe bjöds det på russin och vörtöl. Jag svepte en mugg med russin och trampade vidare. Vid sista vätskekontrollen var det 26 km kvar. Pulsklockan visade nästan 1400 höjdmeder så nu var det nästan bara nerför i en timme. Oj vad det gick fort. Fina gruvägar och stigar. Neråt neråt neråt, fort fort fort. Såg en skylt som varnade för olycksdrabbad sträcka. Tog det lite lugnt, onödigt att det händer nåt så nära mål, jag hade ändå inget tidsmål att hinna till.
Det var några små uppförsknixar som kändes tunga för benen, trots det levererade de bra tryck! Tillslut kände jag igen mig, hade cyklat där förut fast uppför. Lillehammer dök upp och även målet vid Håkons Hall. Kringelikrok och sen i mål! Så härligt att vara framme med en så bra känsla i kroppen och inte helt slut och sliten.
Det är alltid svårt att veta hur mycket man ska ta ut sig i ett lopp man aldrig kört förut. Jag hade som mål att ta mig i mål utan att pressa mig till absoluta max. Jag ville ta det lugnt och äta i varje vätskedepå för att hålla hela vägen. Det lyckades jag med. Jag trodde jag skulle cykla på 5-6 timmar, men förstod efter ungefär hälften av loppet att det skulle gå lite snabbare än så. Så jag blev glatt överraskad när jag gick i mål på 4.54!
Det kändes himla roligt! Kanske hade jag kunnat gå i mål några minuter snabbare med dagens form. Men om jag vill köra ännu snabbare behövs mer träning och mer koll på banan, som jag nu har. Det var till stor hjälp att ha skrivit ut vid vilka kilometer vätskestationerna var på styret, men nästa gång vill jag nog också ha en höjdprofil.
I mål mötte Alex mig och vi satt på gräset och chillade en timme, sen cyklade vi hem och grillade och satt ute i kvällssolen på balkongen och åt. Det var verkligen lyxigt att bara cykla hem efter loppet och sen sitta ute och njuta av sensommarsolen. Jag är väldigt nöjd med min insats och mina ben som orkade med detta på ett strålande sätt. Jag är sugen på att köra Birkebeinerrittet igen för tyckte loppet var väldigt kul och vackert och inte alls hetsigt. På Cykelvasan upplevde jag att det var mycket mer folk och mycket mer att ligga på rulle. Sen är det ju väldigt skönt att ha enkel logistik vid lopp och bara kunna cykla hem på några minuter efter målgång.
Jag har sagt det så många gånger den senaste månaden, men jag trivs verkligen att bo här i Lillehammer!
/Johanna