Hej och glad fjärde advent! Nu är det bara fyra dagar kvar till julafton och alla ljusen på adventsljusstaken har tänts. Denna sista advent tänkte jag berätta om när jag testade downhill igen, 13 år senare, och hur jag sen älskade det och ville ha mer.
2007 testade jag downhill för första gången. För de som inte vet vad downhill är så är det cykling utför backar, ofta slalombackar. Man tar liften upp med cykeln och åker utför på stigar som kan vara rejält stökiga med stenar och rötter. Det finns också hopp med varierande svårighetsgrad. Cykeln är byggd för att bara åka utför med. Man sitter aldrig ner på sadeln och man trampar knappt, än mindre växlar, men bromsarna används desto mer. Dämparna är väl tilltagna och gaffelvinkeln är flack och gör att det känns stabilt utför.
Man kan säga att jag inte fastnade för downhill 2007 direkt. Jag tyckte det var alldeles för läskigt och jag hade ingen cykelvana utanför vägarna. Vi cyklade nog dessutom lite för svåra leder för mig som var total nybörjare. Så nej, där slutade min downhillkarriär. Trodde jag.
I somras var vi bjudna på bröllop i Stockholm. Vi planerade att ta bilen och jag såg att Järvsö låg typ på vägen. Sedan jag började cykla stig har jag varit sugen på att testa downhill igen, och jag hade hört bra om Järvsö. Alex nappade direkt på idén och vi planerade in att åka förbi Järvsö på väg hem från Stockholm.
Det kändes så himla kul och otroligt spännande att ha på sig massa skydd och kränga upp en tung hoj på liften. Jag kollade noga hur andra gjorde när de krokade på och krokade av cykeln från skidliften. Väl uppe började vi med den lättaste leden. Den gick riktigt bra och cykeln kändes otroligt stabil. Jag bestämde mig för att lita på den. Nästa led var blå och hette Barbro. Den var väldigt flowig och rolig och om man släppte på med fart så kunde man hoppa. Cykeln är byggd för det här. Man fick anstränga sig mer för att dämpa hoppet, alltså att stanna på marken när det gick upp och ner.
Oj oj oj vad kul det var! Vi körde Barbro flera gånger som blev vår favorit. Vi testa några andra nedfarter och även någon röd som också gick bra. Svart kändes lite över vår nybörjarnivå. Vi hade en himla fin dag i Järvsö och vi båda tyckte downhill var riktigt roligt! Så roligt att vi knappt två månader senare åkte till Åre.
Sista helgen på säsongen och vi stod redo i några få plusgrader och duggregn kittade upp till tänderna med skydd och kläder. Åter igen kollade jag på hur andra gjorde för att få fast cyklarna på sittliften. Vi åkte uppåt och det var nödvändigt att ta på sig glasögonen redan nu. Vi började med en enkel slinga ner och leran skvätte hej vilt.
Lera, regn och snöblandat regn tillsammans med lite vind. Härliga förhållanden men så himla kul! Eftersom det var blött var det rätt halt och ibland svårt att se ordentligt för att glasögonen var full med lera. Vi tog det lugnt och hittade en favoritbana. Vi var tvungen att stanna emellanåt och skaka ur händerna som blev rätt frusna.
Dag 2 i Åre var det bättre väder. Inget regn men lika blött på marken och vi blev precis lika leriga som dagen innan. Vi körde på och det var så himla himla kul. Jag märkte att jag blev helt euforisk av att hoppa och vågade mer och mer och blev bättre för varje åk vi gjorde.
Tillslut var downhillsäsongen slut och det var dags att åka hem, efter att ha spolat av cyklarna och oss själva från topp till tå.
Vi har redan bestämt att vi ska köra mer downhill nästa år, och åka till Åre lite tidigare på säsongen.
Till dess önskar jag mig av tomten en downhillcykel.
God hjul allesammans!
/Johanna