Denna midsommarhelg har varit helt i min smak. Riktigt härlig cykling med fint sällskap och ordentligt med återhämtning.
På självaste midsommarafton lastade vi cyklarna på taket, åkte och plockade upp Isak och styrde sedan mot Isälvsleden. Sedan jag flyttade till Umeå och köpte mtb har jag velat cykla den. Nu äntligen blev det av. Totalt är Isälvsleden 6 mil från Vindeln till Åmsele. Vi plockade russinen ur kakan och körde ca 1 mil av leden, fram och tillbaka.
Redan ett par hundra meter in på leden kände jag att det här är livet. Den känsla som infinner sig när man inte vill göra nåt annat nån annanstans än det man gör där och då. Lycka helt enkelt.
Stigen gick på en ås som gick genom en sjö. Vi cyklade alltså i skogen men hade vatten på båda sidor om oss. Det gick upp och det gick ner. Benen och lungorna fick jobba, men även huvudet för att ta in allt vackert.
Efter en timmes cruising med pulshöjningar kom vi fram till udden. Vi lunchade och rodde sen ut med båten som används för att fortsätta leden norrut. Vi kände oss nöjda, vi hade ju trots allt hälften kvar tillbaka till bilen. Så vi rodde ut en bit och bara njöt av svensk sommar och det västerbottniska landskapet.
Det kanske låter tråkigt att cykla fram och tillbaka på en led. Det tyckte jag i alla fall, men allt ser annorlunda ut åt andra hållet, och det som var uppför är nu nerför. När stigen på tillbakavägen blev platt och plan passade jag på att dra på lite, bara för att det är kul med fart och flow! Wiiihooo!
Resten av dagen gick åt till att handla, laga och äta en trerätters brakmiddag. Tre hungriga och sedan väldigt mätta cyklister.
Lördagen var en riktigt skön dag i lågt tempo. 10+ timmars sömn, försöka föra över data från pulsklocka till Strava (har fortfarande inte lyckats), läsa igenom gamla cykeltidningar, tangera PB:et i bänkpress på gymmet (tack midsommarmaten) och sitta ute i solen och läsa ut en cykelbok (Ekomerika, av Hanna Mi Jakobsson). Precis en sån dag jag behövde.
Idag söndag har också gått i lågtempots tecken. Jag började med att försova mig och vaknade efter 12 timmars sömn. Trodde 10 skulle räcka, men nej. Alex hade farit iväg för att fiska tidigt så det blev frukost själv tillsammans med en cykeltidning och sen ut på racern.
Det blev 6,5 mil inklusive fem vändor uppför Rödtjärnsberget. Kan vara den asfalterade knölen närmast Umeå som man kan få mest höjdmetrar ur i lämpligast lutning (nej, det är inte backen på bilderna). Det kändes bra att köra lite landsväg efter tre veckors uppehåll!
Det börjar nämligen bli dags att ställa in sig på nästa helgs långkörare – Västerbottenbrevet. Jag ska cykla 20 mil på lördag i ett lokalt motionslopp i ett format som började i Paris. I ett brevet-lopp är det sträckan som är utmaningen, inte tiden. Resultaten kommer sedan i bokstavsordning, inte från snabbast till långsammast. Dessutom får man ett stämpelkort som man ska fylla med stämplar från alla stämpelställen (är nog samma som energidepåerna). Det speciella är att dessa stämpelställen har öppet en viss tid. Är man för snabb dit får man vackert vänta tills de öppnar. Den här upplevelsen ska bli riktigt kul och jag ska berätta om hur det var om en vecka.
Just nu ligger jag på balkongen med en kopp te och känner mig riktigt nöjd med helgen. En drömhem enligt mig. Cykling, gott sällskap, god mat, återhämtning med mycket sömn och lågt tempo utan måsten. Nu är jag lite mer redo för återstående två veckors jobb innan en månads semester.
Glad midsommar!