I onsdags kom vi fram till Whistler. Efter en del överväganden valde vi den längsta vägen dit, istället för tre timmar tog det oss över fem timmar att köra, men vägarna var riktigt bra denna sträcka. Det var bara de sista 25 km som gick långsamt på grund av snö och dåligt plogade vägar. Det snöade hela kvällen och natten och på morgonen var vår bil begravd under en halvmeter snö. Klibbsnö.
Vi skottade fram bilen och var beredd att köra ut på vägen och mot backen, i god tid för att få lägga egna linjer i halvmeterdjupt puder när en amerikan körde fast med sin låga sportbil i plogkanten och blockerade utfarten. Vi hjälpte han att skotta vid bilen i ca 20 minuter, men utan att bilen kom loss. Tillslut gav vi upp och bestämde oss för att promenera till närmsta lift efter att vi bestämt att han får ringa nån som kan dra loss bilen.
Det var så otroligt mycket snö som fallit. Jag har aldrig sett så mycket snö dumpa på en och samma gång. Jag tror förresten aldrig jag sett så mycket snö överhuvud taget. Det tog bara 10 minuter att gå till liften där kön var imponerande lång. Medan jag gick och köpte liftkort ställde sig Alex i liftkön. Sen stod vi i kö i en timme medan det fullkomligen vräkte ner stora blöta flingor som letade sig in överallt.
När vi äntligen fick kliva in i en gondol var vi helt genomblöta om händerna, frusna och jackorna var totalt genomblöta. Skaljacka hade varit ett bättre klädval. Väl uppe bytte vi till torra vantar, tog på oss ett lager till under jackorna och gav oss ut och ner. Den blöta snön kan man inte kalla puder. Det var knädjup klibbsnö som inte alls var lätt att åka i och folk föll som käglor. Väl nere igen var vi varma men det var inte ett så kul åk. Det var jobbigt och svårt att svänga och det var väldigt mycket folk i backen eftersom bara de allra lägsta liftarna var öppna p.g.a. lavinfaran och blåst längre upp.
Efter lite övervägande valde vi ändå att åka upp igen när vi fått veta att en sittlift som gick högre precis hade öppnat. Liftkorten är väldigt dyra i Whistler (över 1000 kr) så det första åket kändes inte värt pengarna och vi var inte redo att ge upp riktigt än. Så vi åkte högre upp och det märktes att det blev kallare. Det fanns mer orörda linjer och snön såg bättre och djupare ut.
Åket. Helt bisarrt. Hade man inte nog med fart stannade man med en hel massa snö framför sig, som en plogbil ungefär. Hade man inte skidspetsarna uppåt körde man fast och dök ner. Att ramla i den väldigt djupa klibbsnön var inte kul. Det gjorde alltså inte ont, utan det var bara väldigt svårt att ta sig upp igen.
Det var helt klart en fördel att åka bräda. Det gick mycket bättre för Alex än för mig som hade skidor. Men alltså, det var en riktigt häftig upplevelse! Den enorma mängden snö kändes helt surrealistisk och det var så kul att bara se sig omkring och se hur andra hanterade de väldigt speciella förhållandena. Folk ramlade till höger och vänster och mindre personer nästan försvann i snön om de ramlade.
Vi gjorde fyra åk, sen var vi nöjda och totalt genomblöta. Jag hade tre lager under jackan och var blöt in på huden på vissa ställen. Vi kunde krama vatten ur våra handskar som en genomblöt disktrasa.
Vi traskade tillbaka till hostelet, grävde fram och parkerade om bilen på den numera plogade parkeringen och hängde upp alla kläder som omedelbart började droppa. Sen var det dags för sen lunch (vi ville inte sätta oss ner och sen behöva ta på oss genomblöta kläder. Så länge vi höll igång frös vi inte). Bastun efteråt var magiskt skön.
Inför dag två i Whistler kollade vi vädret och det såg inte bra ut. Det skulle komma mer nederbörd och vara mildare. På morgonen när vi vaknade regnade det och våra kläder var fortfarande genomblöta. Vi bestämde oss för att inte åka i backen och promenerade in till Whistler Village istället. Det är en vacker men lite konstgjord by. Vi gick runt och kikade, åt lunch och köpte sen med oss mat till middagen.
Väl tillbaka på hostelet fick vi höra av andra som varit ute och åkt att det var ungefär liknande förhållanden som dagen innan. Ganska blött, men att det var kallare längre upp så snön var bättre där. Det kändes lite surt att ha chansat och sen missat en dag där det ändå hade varit helt okej åkning. Å andra sidan var våra kläder absolut inte torra och vi hade frusit ganska ordentligt om vi valt att åka. Men men, det kommer mer puder i våra liv.
Dagen efter var det utcheckning och kosan mot Horseshoe Bay och färja mot Vancouver Island där vi ska hälsa på mina värdföräldrar Geoff och Heather. Det ska bli så himla kul att träffa dem igen, det var fyra år sen sist nu. Och extra kul att Alex och dem ska träffas för första gången!
En vecka kvar av semestern i Kanada och äventyret fortsätter!
/Johanna