Genom tunnlar, dalar, upp på berg och in i hus

Tänk att en så enkel grej som cykeln ändå kan ta en så långt och till så vackra platser. Det som är ännu mer fantastiskt är att det är benen som är motorn. Att ta sig fram för egen kraft är en underbar känsla.

Imorse vaknade jag upp på en fantastiskt vacker tältplats. En sandstrand omgiven av berg på ön Kvalöya.

Igår cyklade jag på ön Senja som jag hört så mycket fint om. Tyvärr var det lite molnigt så man såg inte topparna. Mwn cyklingen på Senja var, om jag får vara tjatig, ändå väldigt vacker. Det är egentligen ingen idé att jag försöker beskriva hur det såg ut. Det går inte. Dramatiska berg nära havet med wow-känsla i magen. Typ så.

Vid lunchtid cyklade upp för en backe som hittills tagit rekordet på branthet – 9 %. Nerförsbacken började med en tunnel. Precis vid entrén till den tunneln fanns en postlåda med reflexvästar och en knapp att trycka på så att bilister skulle bli uppmärksamma på att det var cyklister i tunneln.

I den kalla tunneln var lamporna trasiga på vissa ställen och där var det helt kolsvart. Det var lite spännande med balansen utan referenspunkter så det var bara att hålla i sig och styra rakt fram.

Jag körde ikapp en fransk kille som jag följde efter i den mörka kalla tunneln nerför. Jag är glad att jag slapp cykla uppför i den där.

Väl ute på andra sidan var det en fin utkiksplats och jag var sugen på lunch men inte fransosen, så han susade vidare nerför berget. Jag fick sällskap av två äldre par på motorcyklar som jag hade en väldigt trevlig lunch med. De bodde till vardags på Andöya, ön som jag cyklat på dagen innan. Nu var de ute och cruisade.

Efter lunchen fortsatte jag rulla nerför backen. Den dagens högsta hastighet var 55,4 km/h.

Idag har jag cyklat lite kortare, ungefär fyra mil på ön Kvalöya. Jag har annars hittills snittat på runt 8 mil per dag. Så med både tid och ork över var jag sugen på att ta en liten vandring. När jag cyklade genom en fantastiskt mäktig dal som tog nån timme, eftersom det först var ganska mycket uppför såg jag en lagom hög topp med en stig på där det såg ut som att man kunde få lite utsikt.

Jag svängde av vägen där det stod två bilar parkerade, bytte skor, åt en snabb lunch på stående fot, låste cykeln och promenerade iväg. Efter ca 30 minuter var jag uppe på toppen och vilken utsikt! Sååååå vackert att se flera fjordar samtidigt och också se dalen jag kom ifrån. Den såg ännu större ut från höjden än när jag var mitt i den.

Där uppe pratade jag med en trevlig kvinna från Bergen, och frågade efter närmsta matbutik. Hon sa att det fanns en jättefin lokal butik bara 3 km längre fram, förbi kyrkan. Perfekt, jag behövde fylla på matförrådet inför vilodagen och vidare tur. Här i Norge är allt stängt på söndagar, så jag behövde handla allt idag.

Efter den lilla toppturen rullade jag vidare mot matbutiken. Jag hade föreställt mig en lite trång livsbutik, men icke. Det här var en stor affär med en nästan full parkering. Inuti var det en något exklusiv känsla, och inte som ett lager som de flesta andra norska matbutiker ser ut som. Stor fiskdisk hade de också med allt möjligt. Torsk, lax, sej, hälleflundra, uer och till och med val. Jag bestämde mig för en bit vildfångad lax från Finnmark (den allra nordligaste regionen i Norge som jag ännu inte kommit till).

Efter all mathandling rullade jag in hos den svenska tjejen jag ska bo hos nu i två dagar. Det kändes väldigt bra att komma fram till hennes hus och kliva in i hallen med alla mina väskor. Varken hon eller hennes roomie är hemma dock, så jag har ett hus helt för mig själv idag. Det är så generöst av dem att jag får bo här ändå. Det blir första natten jag sover inomhus på nästan en vecka.

Duschen satt mycket bra och det ska bli skönt att tvätta alla kläder sen också. Jag har inte mycket rent kvar nu. Ett linne, ett par sockar, en ulltröja och bikinin. Allt annat behöver tvättas.

Så nu sitter jag här och är nyduschad, har ätit lyxmiddag (vildfångad lax med smörstekta grönsaker), knaprar på lite mörk choklad och har världens vackraste utsikt mot fjorden. Det är helt tyst och ingen vind viner i öronen och jag är torr och varm. Allt känns så lyxigt och bekvämt.

Det känns otroligt att jag tagit mig ända till Tromsö med cykel. När jag var här förra gången, för två år sedan, kändes det som världens ände och jag fattade inte att folk bodde här uppe. Nu känner jag lite annorlunda.

Imorgon har jag vilodag. Får se vad jag hittar på då. Jag tänker i alla fall ta det lugnt och vila mina ben som förtjänar en paus från cykeln efter att de tagit mig så här långt.

/Johanna