Tolvtjärnsloppet

Igår gjorde Alex och jag premiär i MTB-lopp! Vi körde Tolvtjärnsloppet i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Vi bestämde oss lite spontant för tre veckor sen ungefär att köra. Bara som en kul grej. Hela loppet är 65 km, men eftersom vi inte hunnit träna specifikt inför det här och ville ha en skön dag i skogen utan press eller lidelse så fick det bli 40 km.

På lördagkvällen tog vi tåget till Övik med cyklarna. Heja Norrtåg för att man får ta med en cykel GRATIS! Alltså så bra, SJ ligger rejält efter där. I Övik cyklade vi hem till mina föräldrar som bor bara några kilometer från tågstationen. Där åt vi middag och hade det allmänt lördagsmysigt tillsammans med mamma och pappa.

På söndagen steg vi upp tidigt och åt en rejäl frukost innan vi lånade bilen och körde iväg. Alex har lärt mig att vara ute i god tid utan stress, så vi var på plats i Långviksmon nästan först av deltagarna att hämta ut nummerlapparna. Sen hade vi 2,5 timme att slå ihjäl innan start. Vädret var skönt så vi promenerade mest omkring och gick ner till sjön. Och åt mer frukost.

När det var en halvtimme till start började vi värma upp och cykla fram och tillbaka, sen kollade vi på när de som skulle köra 65 km startade, vilket var en kvart före oss. Några repor till fram och tillbaka på vägen och sen var det dags att ställa sig på startlinjen. Jag har nog aldrig varit så lugn inför ett lopp tidigare. Kändes knappt i magen att vi skulle köra. Jag brukar säga att jag inte är nån tävlingsmänniska, det triggar liksom inte mig att tävla mot andra. Men mot mig själv kan jag sätta upp mål. Jag hade tänkt köra på under tre timmar. Utan att ha nån aning om hur banan var eller vilket tempo jag skulle orka eller våga hålla.

Starten gick och jag ropade åt Alex i första backen att vi ses i mål. Han är snabbare än vad jag är och taggas mer av tävling. Jag tog det lugnt där bak och trampade på. Det härliga började när vi kom in på stig efter ett hundratal meter på väg. Öppen tallskog med sandstigar med lite barr på. Inte en enda sten och ett fåtal små rötter. Min drömstig i drömskog.

Det blev lite mindre drömmigt när sanden blev väldigt lös. Jag hade för låg fart genom sanden och det slirade ordentligt och däcken sögs fast. Precis som att cykla i lössnö. Jag var tvungen att gå på flera ställen för att det var för lös och djup sand. Både uppför, nerför och på platten. Herregud. Första halvan av loppet var sådär bitvis väldigt sandig och trögcyklat. Vätskedepån efter 20 km satt fint och saltgurkan var allra bäst!

Andra halvan av loppet var mindre sandig och med mer flowig stig, alltså stig som böljande går upp och ner, mest ner, så att man bara hänger med, styr och njuter. Så himla härlig känsla! Det kom avsnitt på skogsbilväg lite då och då där man kunde dra på. Skönt, för då kunde man också släppa ena handen från styret och dricka. Sista milen började jag känna mig trött i benen och hade inte samma kraft i uppförsbackarna.

När jag såg skylten där det stod att jag hade 4 km kvar till mål kollade jag på pulsklockan. Om en kvart hade jag cyklat i tre timmar. Det borde gå. Jag gasade på och körde om en trött man och kände mig lite starkare. På upploppet gasade jag på för allt jag var värd och rullade in i mål på 2 timmar, 59 minuter och 31 sekunder, enligt min pulsklocka. Alltså så himla nöjd! Alex mötte mig i mål. Han hade kommit in en halvtimme tidigare och såg också riktigt nöjd ut. Han hade också haft en bra dag i skogen.

Vrålhungriga köpte vi två korvar var och pratade med ett gäng andra cyklister som också kört 40 km. Vi pratade om svåra partier, härliga svängar, vackra utsikter och tunga backar. Alla hade sin upplevelse.

För att summera så hade vi båda riktigt roligt under loppet med bara två vurpor var (i typ ingen fart alls så det gick bra). Det här kommer vi absolut göra igen, och jag redan i augusti när jag ska köra Cykelvasan Öppet Spår. Det ska bli kul och spännande. Det känns bra att ha testat på ett cykellopp i skogen innan så att man vet lite mer om vad det handlar om.

/Johanna