Vi bara satt och log i solen och medvinden

Hej!

För tillfället befinner jag mig i Queenstown, världens äventyrshuvudstad där adrenalinet flödar fritt, högt och lågt. Jag tänkte hålla lite till på vad jag hittar på här. Jag har nämligen en dag kvar.

Vägen hit från glaciärerna har varit den vackraste, högsta, blåaste, varmaste, kallaste och den som frambringat mest skratt och leenden. Kort och gott helt makalös.

Dagen jag lämnade glaciärerna svängde jag in på en laxodling nån mil innan campingen som var målet för dagen. Jag hade egentligen bara tänkt fylla på mina vattenflaskor och kolla på laxarna från altanen till det tillhörande caféet som serverade lax-allting. Där träffade jag en annan cyklist, Max från Frankrike. Vi satte oss ner och snackade cykel över en laxfika. Det visade sig att han hade samma camping i sikte så vi bestämde oss för att cykla dit tillsammans.

Sen dess har vi hängt ihop. Vi hade nämligen samma färdplan genom den glest befolkade västkusten som bara har en väg och ett fåtal campingar. De enkla campingarna vi tältat vid har varit jättevackra och doppen i sjöarna och i floderna efter en lång dag på cykeln har varit uppfriskande och sköna. Vissa nätter var ordentligt kalla. Det var full mundering som gällde, sockar, långkalsonger, tröja, tjocktröja med huva, buff runt halsen och dra åt sovsäcken allt vad som gick så bara ansiktet var framme. Sen var det bäst att hitta en bra sovställning att somna i så man inte behövde röra sig så mycket för då kramades varm luft ur som man värmt upp. Det var ingen fara på taket, bara mysigt med kall näsa och svala fötter. Att vakna upp till morgonvyer med dansande älvor och morgonsol på bergen var bara magiskt.

En dag visste vi från google maps skulle vara riktigt brant för vi skulle över Haast Pass, ett berg som skiljer två områden åt. Vi visste också att innan den väggen skulle det vara några mindre backar. När det började gå uppför tänkte jag att det här är bara uppvärmningsbackarna och runt kröken är säkert den här väggen. Men efter uppför kommer alltid nerför. Sen brukar jag tänka att jag ska ju ändå framåt och över så det är bara att tugga på så kommer jag fram tillslut. Det handlar om inställning har jag märkt. Är det för trögt så pluggar jag in musik i ena örat.

Max och jag klättrade på och tillslut såg vi en skylt, Haast Pass 564 meter och efter det en nerförsbacke. Hade vi redan nått toppen? Vi som väntade på att se en vägg. Skönt var det och vi firade med en kaka var. Sen parkerade vi cyklarna och promenerade upp till en utkikspunkt där utsikten var otrolig. Det var helt klart väder så man kunde se långt åt alla håll, vissa toppar var snötäckta. Märkligt att tänka att de är så höga så att det är så pass kallt där att snön inte smälter på sommaren. Vi som stod i solen och blev stekta. 

Det går inte att beskriva allt det vackra jag har sett längs den här vägen. Jag tror inte man ser samma saker från en bil heller. Det går för fort och fönstrena och biltaket är i vägen. Från cykeln har man hela vyn i ett lagomt tempo. Okej, lite väl långsamt på lägsta växeln i motlut kanske. Max och jag sa flera gånger till varandra att vi hade sån tur med vädret, medvind och sol och att vi rika européer har möjlighet att åka och se såna här vackra platser. Vi satt båda med mungiporna uppe vid öronen och njöt allt vi kunde när vi susade fram på vägen bland berg och obeskrivliga landskap.

”I love my life”
”Me too, I’m so happy”

En annan dag såg det ut på kartan som att det skulle vara platt eftersom vägarna var spikraka. Vi kunde inte kolla på google maps för vi var bortom all täckning och kommunikation. Dessutom hade min mobil dött av värmeslag och batteribrist. Det var absolut inte platt, inga långa backar men låga växlar var det. För varje backe trodde vi att det var den sista och att det bara skulle vara att rulla resten. Så tänkte vi fler än en gång. På en av de högre topparna tog vi en välförtjänt lunch i skuggan och kollade på utsikten och på turisterna som hoppade ur stora bussar, tog kort och hoppade in och åkte vidare i luftkonditioneringen. Där satt vi nöjda, svettiga och åt mackor och tuggade jordnötter för att inte få saltbrist.

Samma dag rullade vi tillslut in till Wanaka, det första samhället på fem dagar med en mataffär och en dusch. Vi tog in på en camping mitt i smeten, duschade och gick och köpte hämtmat från en indisk restaurang. Äntligen något annat än tonfisk och ris!

Dagen efter var vädret fortfarande bra vilket betydde bastu i tältet på morgonen. Vi var båda möra så vi stannade i Wanaka en dag extra och åt sushi, surfade på gratis wifi och bara låg på stranden och chillade. Jo just! Jag köpte en solcellsladdare. Det känns som det kan vara bra att hålla telefonen vid liv när jag cyklar själv.

Efter vilan i Wanaka styrde vi kosan mot Queenstown, en dag genom en dal men med en exponentiell lutning, backe som blev brantare och brantare. Google maps hade skvallrat om det.

Vi började som vanligt, taggade, redo och med medvind. Motlutet kom sakta men säkert och vi tuggade på, tog pauser och skakade benen. Åt lite russin, en kaka, trampade vidare, stannade och drack vatten. Jag kände mig inte direkt som Contador i Tour de France när jag tillsut hoppade av cykeln och gick en bit. När det blev för jobbigt fortsatte jag cykla. Jag hade den gula ledarreflexvästen men Frankrike med den rödprickiga tröjan (best climber i Tour de France) låg före Sverige uppför. Inte för att det alls var tävling eller prestige, bara pepp.

Det var min största back-seger när vi kom upp. Kanske för att jag hade sällskap att göra high five med, kanske för att toppen var på över 1000 meter, kanske för att vyn var så mäktig, kanske för att vi nu kunde se Queenstown som fortfarande var minst 4 mils cykling bort, kanske allt. Himla go känsla det där. Mackorna med choklad-jordnöts-pålägget var så goda och satt där dom skulle.

Sen rullade vi i princip resten av dagen ner på serpentinvägar så fort vi vågade. Max kom upp i över 65 km/h. Jag bromsade lite mer.

Väl i Queenstown bokade vi in oss på ett hostel i tre nätter. Gick upp för dagens absolut sista backe och checkade in. Då fick vi veta att det var Australia Day och att hostelet bjöd på korv med bröd för att fira. Vi kände att vi ville dra vårt strå till stacken för att de 150 korvarna skulle gå åt. Så efter en välgörande dusch klämde vi fem korv med bröd var och sen var jag redo för att knoppa in, mätt och väldigt glad.

Dagen efter började jakten på adrenalin, men det kommer som sagt i nästa inlägg. Kan ju bara säga att jag är hel och glad.

YOLO!