Det var inte bara regn och uppför ut till fjorden

Hejsan!

Att cykla till fjorden Milford Sound fanns inte med i min ursprungliga färdplan men den har ändrats flera gånger och kommer säkert ändras mer. Jag hade hört från flera att Milford Sound, det fick man inte missa när man är på Nya Zeeland för det är så vackert där men också vägen dit är värd att se. Så jag bestämde mig för att cykla dit och ta en buss tillbaka, för det är en 12 mil lång väg som ”bara” leder till fjorden. Jag ville se landskapet växa fram så jag började resan från staden Te Anau.

Min plan var att cykla vägen på tre dagar så att jag skulle ha gott om tid att göra sidoturer och stanna ofta och ta kort och ta långa luncher bland vyerna. Det startade inte så drömskt som jag hade hoppats för när jag vaknade spöregnade det. Efter att jag försökt vänta ut regnet till efter klockan 12 gav jag upp och tog på mig regnkläderna och gav mig iväg.

Från Queenstown hade det tagit tre dagar att cykla. Mestadels platt och lätt med mindre skurar. Men trots tre lätta cykelagar bakom mig kändes mina ben tunga och tröga redan från start. Efter bara tre mil betämde jag mig för att det var nog med cykling för dagen. Jag längtade bara efter mat och en säng någonstans där det var torrt. Så det var tur det fanns ett hostel där jag behövde det. En halv dags vila och mat skulle göra susen tänkte jag.

Nästa dag var det i alla fall uppehåll men benen kändes lika tunga som dagen innan och jag cyklade på lägre växlar än vanligt, trots att vägen var platt! Men jag hade ju inte bråttom och behövde inte cykla långt. Bergen började växa fram och jag gjorde några små sidoutflykter längs vägen. Till Mirror Lakes och ett vattenfall bland annat. Sen tältade jag på en jättevacker tältplats vid en kristallklar sjö. Jag tog en två timmars tupplur i tältet, åt middag och gick och lade mig och sov igen.

Dag tre regnade det igen, var lätt dimma och inte särskillt varmt, runt 10 grader skulle jag gissa. Jag trampade på och det var uppför uppför uppför. Bara lite lutning som nästan såg platt ut, men det kändes inte platt. Jag tänkte att snart kommer den där långa utförslöpan. Kunde inte kolla på google maps för jag hade ingen täckning. Vägen blev kurvigare, landskapet vackrare och temperaturen lägre. När jag kom till en brant backe efter mycket motvind började det dessutom snöa på mig – det är ju mitt i sommaren! Jag stannade vid en liten akutstuga för diverse väderkatastrofer. Där inne fanns instruktioner på hur man skulle närma sig en helikopter.

Jag hade funderat ett tag på att försöka lifta sista biten och efter lunch i stugan bestämde jag mig för att sträcka ut tummen. Jag stod i max två minuter och den andra bilen som körde förbi stannade. Och inte nog med det – den hade ett cykelställ! Ett gulligt pensionerat par tyckte synd om mig i vädret och erbjöd sig att köra mig ända till Milford Sound som var 15 km bort även fast de hade tänkt vända innan tunneln som bara var någon kilometer fram. Det kändes så himla skönt att sätta sig i den varma torra bilen och tryggt åka igenom den mörka långa tunneln som dessutom gick nerför! Såklart var det solsken och nerförs på andra sidan tunneln. Men det kunde jag ju inte vetat.

Väl i Milford Sound körde dom mig ända till receptionsdörren till där jag skulle bo. Två nätter i ett rum med fyra bäddar. När jag installerat mig var det raka vägen till duschen. Jag drog på full värme och stod tills jag var alldeles röd och det ångade i hela damrummet. Ahhh!

Nästa dag bestämde jag mig för att åka med en båt ut i fjorden som inkluderade ett besök på ett undervattensobservatorium. Jag hade tagit på mig så mycket kläder jag hade, och det behövdes. Guiden sa att det var 6 grader varmt. Vi puttrade runt och våra två guider berättade om fjorden, om vattenfallen, om djurlivet, om geologin och massa annat jag försökte ta in samtidigt som naturen runtomkring var så otroligt vacker, stor och mäktig. Tänk att jag ska bo i en fjord i ett helt läsår i Norge när jag är tillbaka! Kommer bli grymt!

Undervattensobservatoriet var nog turens höjdpunkt. Vi steg i land på en flytande brygga med ett hus på. Under det, gick vi nerför trappor, tio meter under ytan till ett runt rum med glasfönster. Wow! Det var som att vara i ett akvarium, fast tvärt om. Det var vi som var inglasade och fiskarna var fria på andra sidan glaset att komma och gå som de ville. Det var mer fiskar och klarare vatten än jag hade väntat mig. En grej som jag inte riktigt hajjade var att efter kraftigt regn kommer en stor mängd regnvatten (sötvatten) rinnandes från skogen genom mossan och lägger sig ovanpå det salta havsvattnet. Eftersom saltvatten är tyngre än sötvatten lade sig sötvattnet ovanpå saltvattnet och tillslut blandas det. Av någon anledning jag inte begrep så var det ett tydligt skikt mellan det brunare sötvattnet och det blåa saltvattnet. Det såg ut som olja ovanpå vatten (eller vilket som nu är överst), en väldigt tydlig linje – så coolt!

Efter båtturen gick jag upp till en utkikspunkt där man kunde se hela fjorden, eller delen av fjorden som inte var täckt i dimma. Dagen efter däremot var vädret soligt och klart. En ovanlig dag i en fjord. Jag gick ner till vattnet och chillade lite innan jag skulle packa ihop mig och försöka lifta tillbaka till Te Anau. Det hade ju varit så lätt på vägen hit.

Jag kanske inte gav det tillräckligt med tid, men efter typ 20 minuter med tummen utsträckt och cykeln fullpackad vid min sida hade fortfarande ingen bil stannat. Jag tror min cykel med alla väskor var problemet. Så jag gick över till plan B, att ta en buss. Jag visste att det skulle gå nån buss vid klockan tre. Inte så noga research av mig. Cyklade till båtterminalen = busstationen och gick in och frågade vilken buss jag och min cykel kunde ta till Te Anau. Killen bakom disken sa att han skulle visa mig och följde med mig ut till hans buss. Det visade sig att han var busschaufför för en turistbuss och att det fanns plats både för mig och min cykel – kanoners tänkte jag, men vad skulle det kosta? Jag frågade och fick till svar ”don’t worry about it, but don’t tell anyone because then I’ll get into trouble” Wiiie! Jag fick alltså åka gratis med hans turister som snart skulle vara tillbaka från båtturen. Jag smälte in i kön och satte mig på ett ledigt säte långt bak i bussen.

Jag vet inte varför jag lyckades lifta med en turistbuss. Jag blev helt paff själv. Kanske de skandinaviska blå ögonen gjorde sitt i kombination med en väldigt schysst kille som ville hjälpa en ung kvinnlig cyklist tillbaka till civilisationen. Tur hade jag i alla fall.

Väl tillbaka i Te Anau mötte jag upp med Max igen. Han skulle ut och vandra några dagar dagen efter så vi hängde resten av dagen på campingen och pratade ikapp om vad vi gjort de senaste dagarna och om alla människor vi träffat. Han hade också liftat till och från Milford Sound fast några dagar innan mig och utan sin cykel.

Det blev en sen kväll och eftersom jag relativt sett var som nyduschad då jag inte cyklat alls denna dag brydde jag mig inte om att ens byta kläder innan jag kröp ner i den kalla sovsäcken. Sparade lite tid morgonen efter där också.

Dagen efter sa Max och jag hejdå till varandra och jag cyklade vidare ner mot sydkusten.

Vi ses där!