augusti 2022 – Johanna trampar runt

I lördags var dagen kommen då det var dags för mitt första cykellopp utanför Sverige – Birkebeinerrittet, 86 km från Rena till Lillehammer i Norge. Om någon som läser detta inte redan känner till det så har Alex och jag flyttat till Lillehammer för ungefär en månad sedan. Så egentligen var det mer en hemmatävling än ett internationellt lopp.

På fredagen cyklade jag till målområdet, 2 km från där vi bor, och hämtade ut min nummerlapp. Det var inte så mycket folk så det gick snabbt. Efter att nummerlappen var hämtad så var det snabbt hem och duscha innan vi skulle på sommarfest på Alex nya jobb (där han börjar på torsdag). Det var trevligt och vi gick hem typ först.

På lördag morgon bar det av mot Rena, 1,5 timme bort med bil. Vi har nu ägt norsk bil i ungefär en vecka, så det kändes väldigt bra att ha det fixat inför loppet! Vi var på plats vid starten nästan två timmar före min start kl 11.00. Med facit i hand var det lite väl tidigt, en timme räcker gott och väl! Alex körde sen vidare för att fiska i närheten. Medan jag väntade på att det skulle bli dags för mig att starta cyklade jag runt lite, åt lite, gick på toa och satt och väntade och kollade på alla andra cyklister. Det slog mig hur mycket medelålders män det var. Väldigt många.

10.50 ställde min startgrupp sig i fållan och väntade på vår tur. Pang, starten gick. Folk rullade igång lugnt och försiktigt, men ganska snart höjdes tempot på asfaltvägen in mot första långa backen. Jag såg på min pulsklocka att det gick lite väl fort lite väl tidigt, så jag försökte fokusera på att hitta mitt tempo och hitta nån med ungefär samma fart att ligga bakom. Hittade en medelålders man som inte hetsade på uppför och cyklade rakt. Det var nämligen flera som uppenbart aldrig hade kört i klunga förut och vinglade hit och dit så det var omöjligt att ligga på rulle.

Efter 9 km släppte jag min rygg och cyklade om mannen. Jag kände att jag hade bra motor i benen och tyckte det gick lite för långsamt uppför. Sen rullade det på. Benen kändes bra och jag såg till att hålla mig under min mjölksyratröskel, som jag typ har koll på efter massor av spinningpass med pulsklocka. Den strategin fungerade bra och jag cyklade om folk oftare än jag blev omcyklad. Även uppför kändes det bra. I vanliga fall är uppför, i vilken gren som helst, inte min starka sida, men mina ben överraskade mig verkligen. Eller, jag hade känd detta på cykelpassen veckorna innan, att uppför gick bra bara jag inte kom för högt i puls.

Vädret var perfekt. Runt 20 grader, sol, nästan ingen vind och stenhårda grusvägar. Det hade regnat på kvällen innan och under natten, vilket gjorde att det inte dammade, men det var heller inte lerigt. Jag tror det kan ha varit hero dirt, som man säger när det är perfekt underlag inom downhill och endurocykling.

Ungefär halvvägs in i loppet kom den tredje vätskestationen. Jag åt två bananbitar och en mugg sportdryck, som på de två tidigare och frågade en man hur långt det var kvar till Lillehammer i tid. Han trodde tre timmar, men när han såg på min nummerlapp att jag startat vid 11 så sa han att kanske 2,5 timme för mig. Jag trodde med på strax över 2 timmar, men sa inget om min hybris till han.

I nerförsbackarna gick det fort, jag körde över 45 km/h bitvis, vilket kändes gränsfall till säkert på det lite lösa gruset. Men med breda däck och öppna dämpare så kändes det ändå tryggt. Såg på min pulsklocka att det mesta av höjden under loppet redan var tagen. Sen kom Russinbacken. Den var jobbig. Kortare men brantare än den första backen. Vissa hade hoppat av och gick med sina cyklar. Jag växlade ner och trampade uppför, en sväng i taget.

Väl uppe bjöds det på russin och vörtöl. Jag svepte en mugg med russin och trampade vidare. Vid sista vätskekontrollen var det 26 km kvar. Pulsklockan visade nästan 1400 höjdmeder så nu var det nästan bara nerför i en timme. Oj vad det gick fort. Fina gruvägar och stigar. Neråt neråt neråt, fort fort fort. Såg en skylt som varnade för olycksdrabbad sträcka. Tog det lite lugnt, onödigt att det händer nåt så nära mål, jag hade ändå inget tidsmål att hinna till.

Det var några små uppförsknixar som kändes tunga för benen, trots det levererade de bra tryck! Tillslut kände jag igen mig, hade cyklat där förut fast uppför. Lillehammer dök upp och även målet vid Håkons Hall. Kringelikrok och sen i mål! Så härligt att vara framme med en så bra känsla i kroppen och inte helt slut och sliten.

Det är alltid svårt att veta hur mycket man ska ta ut sig i ett lopp man aldrig kört förut. Jag hade som mål att ta mig i mål utan att pressa mig till absoluta max. Jag ville ta det lugnt och äta i varje vätskedepå för att hålla hela vägen. Det lyckades jag med. Jag trodde jag skulle cykla på 5-6 timmar, men förstod efter ungefär hälften av loppet att det skulle gå lite snabbare än så. Så jag blev glatt överraskad när jag gick i mål på 4.54!

Det kändes himla roligt! Kanske hade jag kunnat gå i mål några minuter snabbare med dagens form. Men om jag vill köra ännu snabbare behövs mer träning och mer koll på banan, som jag nu har. Det var till stor hjälp att ha skrivit ut vid vilka kilometer vätskestationerna var på styret, men nästa gång vill jag nog också ha en höjdprofil.

I mål mötte Alex mig och vi satt på gräset och chillade en timme, sen cyklade vi hem och grillade och satt ute i kvällssolen på balkongen och åt. Det var verkligen lyxigt att bara cykla hem efter loppet och sen sitta ute och njuta av sensommarsolen. Jag är väldigt nöjd med min insats och mina ben som orkade med detta på ett strålande sätt. Jag är sugen på att köra Birkebeinerrittet igen för tyckte loppet var väldigt kul och vackert och inte alls hetsigt. På Cykelvasan upplevde jag att det var mycket mer folk och mycket mer att ligga på rulle. Sen är det ju väldigt skönt att ha enkel logistik vid lopp och bara kunna cykla hem på några minuter efter målgång.

Jag har sagt det så många gånger den senaste månaden, men jag trivs verkligen att bo här i Lillehammer!

/Johanna

Nu har vi bott i Norge i lite mer än en vecka och har kommit i ordning med det allra mesta. Det känns riktigt bra att vi tog de första dagarna till att verkligen satsa på att packa upp och fixa och dona så att vi nu kan återgå till att helt ha semester igen. Såklart har vi inte packat upp och fixat från morgon till kväll, vi har cyklat också!

Och vilken cykling det är här! Vi har kört stig tillsammans, och jag har även kört lite landsväg själv. Lillehammer ligger på en sluttning i ett ganska kuperat landskap så cykelpassen innehåller en hel del höjdmeter. Det är så otroligt vackert här att jag nästan inte vet hur jag ska beskriva det. Men det är ett jordbruks- och skogslandskap som lite högre upp övergår i ett mjukt fjällandskap. Det finns många vackra hus och stugor i trä med gräs på taken och det går får lite här och där. De ligger även på vägarna ibland.

Jag har nog inte helt förstått att vi bor här nu, även fast vi har våra saker här och inget kvar i Umeå. Att ha Norges bästa bikepark Hafjell bara 15 minuter bort känns som en av de lyxigaste grejerna. När vi var där förra veckan för att kolla på en pumptrack-tävling så var det flera campervans på parkeringen. Långväga cyklister som besöker bikeparken på semestern. Men vi kan åka dit när som helst och alltid sova hemma. Samma sak blir det på vintern, vi kan åka dit och åka skidor och snowboard precis när vi känner för det i vilket väder vi vill. Det här kallar jag lyx och livskvalitet på riktigt! Hej drömmen, nu är du verklig.

Men tillbaka till den kuperade cyklingen. Att cykla mycket uppför är inte mig emot, för jag behöver träna på det nu inför Birkebeinerrittet den 27e augusti. Det kommer bli årets enda cykellopp eftersom jag inte körde Tolvtjärnsloppet i juni som planerat. Jag hade varit sjuk innan och kände mig inte 100 % frisk, så det blev en DNS (did not start), vilket kändes tråkigt men ok.

Nu är det dock nya möjligheter med Birken! Trots några cykelpass senaste veckan med många fler höjdmeter per pass än på länge så känns kroppen och benen förvånansvärt bra. Jag är nästan överraskad! Har ändå känt mig lite osäker på hur det ska gå, loppet är ju ändå 86 km och har totalt 1320 höjdmeter. Detta kan jämföras med Cykelvasan som är 94 km och har ca 800 höjdmeter. Men så idag körde jag en lite längre runda på MTBn, upp på fjället, runt och tillbaka. Det blev 48 km och nästan 1000 höjdmeter och det kändes bra! Jag kände mig stark trots att jag cyklade uppför konstant i nästan två timmar.

Turen var väldigt vacker och landskapet förändrades från frodigt grönt med en blandning av lövträd och barrträd, till lite kargare och glesare barrskog med utsikt över fjällsjöar. Det var en del asfaltsväg i början, men sen blev det grusväg och bitvis även lite stig. På ett ställe, när stigen var som vackrast, kom plötsligt ett kalhygge och djupa maskinspår. De gick inte alls att cykla på först, och jag funderade på om jag skulle vända och ta en annan väg, men jag chansade och gick en bit, sen gick det att cykla i den grova skogsmaskinsspåren, och efter en liten stund kom jag fram till en riktigt fin sträcka med stig där det till och med fanns ett litet vattenfall. Första halvan var nästan bara uppför och andra halvan var nästan bara utför, så sista biten gick som hejsan. Skönt med skivbromsar.