Hejsan!
Igår blev det långcykling som hette duga! Jag ställde upp i Västerbottenbrevet BRM 200K som är första delen i en serie till ordinarie lopp av Västerbottenbrevet som går 8e augusti. Serien består av fyra delar, 200 km, 300 km, 400 km och 600 km som går under fyra helger med start förra helgen. Eftersom det är virus i farten hade man ändrat så att istället för att ett lopp skulle gå under en dag fick man välja en av fyra dagar att köra sitt lopp på. Max 15 startande per dag och max tre personer fick cykla tillsammans. Inga bemannade kontroller och man fick registrera sin tid själv genom att checka in och ta selfie vid start, mål samt några bestämda platser runt banan.
Men nog om formalian. Hur var det då?! Jag måste börja med att säga att förutsättningarna för årets 20-milare inte var lika bra som förra årets. Då hade jag tränat på bra och cyklat över 100 mil innan, dock rätt lugnt och inte i racertempo som det visade sig att det blev då. Resultat: helt slutkörd. I år hade jag cyklat 37 mil innan och innan dess varit sjuk i sex veckor. Inte bästa uppladdningen men jag planerade att ta det lugnt och fika mig runt Västerbotten i vädret som var en minusgrad på morgonen och sen 7 grader som varmast och molnigt under dagen.
Starten var mellan 7 och 8 på fredagsmorgonen den 1a maj. Strax efter 7 var jag på plats i Broparken och checkade in, tog en selfie och höll precis på att reda ut trasslet med hörlurarna när en man med cykelklubbkläder kom fram och frågade om jag hade nån att köra med. ”Nej, jag har anmält mig själv”. Han frågade om vi skulle cykla tillsammans och dessutom leta upp en tredje person så att vi skulle bli en liten klunga. Han såg snabb ut så jag sa att jag hade tänkt ta det lugnt. ”Jag med”. Jag var tveksam till att hans ”lugnt” var samma som mitt ”lugnt”. Men okej då, vi kan köra tillsammans.
Vi hittade inte nån tredje person där i starten så vi rullade iväg. Det gick rätt bra trots att tempot var högre än jag hade tänkt mig. Vi turades om att dra och cyklade bredvid varandra emellanåt och pratade. Efter ca 4 mil kom vi till en korsning där vi kollade kartan och passade på att fylla på med energi. Då kom en man i orange jacka och cyklade förbi. Vi kom ifatt honom en bit bort där tågbommarna var nere och han stod och väntade. Han körde själv, vi frågade om han ville cykla med oss och så var vi tre.
Tempot drogs upp, jag hjälpte till att dra trots att jag fick slita rätt hårt bara för att hänga med när jag inte låg längst fram och tog vind. Jag kollade på pulsklockan och bestämde mig för att lämna klungan i Vindeln då vi skulle stanna för lunch och då var lite drygt halvvägs.
I Vindeln hittade vi vårt incheckningsställe som var en snabbmatsgrill men tyvärr stängd. Så vi rullade vidare till ett annat snabbmatsställe som var öppet och åt lunch. Jag försökte snacka mig ur tillsammanskörningen. Det gick inge vidare. ”Neeej, vi lämnar inte dig, det är så jobbigt att cykla själv”. Jobbigt för mig att cykla själv alltså. Gulligt. ”Vi drar ner tempot i uppförsbackarna och du behöver ju inte dra nåt”. Ok, med mat i magen tänkte jag att jag kan väl hänga på några mil till innan jag lämnar dem.
Innan vi lämnade Vindeln köpte vi sötsaker i mataffären. Till nästa kontroll som var i Botsmark var det tre mil och det gick snabbt och bra dit, tog ungefär en timme. Vi stannade en kort stund och tryckte i oss energi, checkade in och log mot kameran innan vi rullade vidare.
Efter Botsmark visste jag att det skulle vara lätt nerför hela vägen till Umeå. Det var helt ljuvligt att ligga där bak, väldigt nära ett bakhjul och få mycket draghjälp framåt. Ju högre hastighet desto mer vinner man på att ligga bakom någon på cykel. Man kan spara upp till 40 % energi på att göra så. Det säger något om nivåskillnaden mellan mig och de två herrarna jag körde med. Han som ler lika brett som jag på bilden från Botsmark hade cyklat varannan dag hela vintern och hade veteran-SM som träningsmål. Jag tänkte att fikacykling blir bra i år. Så ja, jag fick slita för att hålla mig fast där bak.
När vi rullade in i Bodbyn, som var nästa kontroll efter Botsmark, hade vi mindre än 3 mil kvar till mål. Det kändes riktigt bra. Jag var ordentligt trött i benen, men tyckte ändå att det hade gått bättre efter lunch än före. Kanske hade det att göra med att jag låg där bak i lä i lätt medlut bakom två starka cyklister. Jag såg till att göra mitt jobb med energin och tuggade på kalla chokladbitar och drack päronjuice som jag hade fyllt min ena vattenflaska med i Vindeln.
Sista biten var härlig, mest för att jag var nöjd med att snart ha cyklat 20 mil snabbare än vad jag tänkt. Det var också skönt att tänka på att benplågeriet snart skulle vara över. De sista kilometrarna var cykelväg och vi drog ner lite på tempot. Det var perfekt för mig för jag hade absolut ingen spurt i kroppen någonstans.
Så gick vi i mål. Oj oj OJ vad skönt det var. Jag hade sparat en chokladbit som jag åt medan jag checkade in i mål och tog en selfie. Så himla nöjd! Tack för sällskapet Joachim och Mattias! Starkt cyklat och tack för att jag fick hänga med hela vägen även om jag inte bidrog med draghjälp de sista 15 milen. Hoppas ni hade ett skönt långt lugnt pass. Jag fick mig en rejäl genomkörare! 9:45 timmar tog det inklusive pauser. 8:07 timmars rulltid och 24,8 km/h i snitt.
Kul lopp som vanligt med trevligt sällskap med andra cyklister. Väldigt trött i kroppen men riktigt nöjd att jag klarade det trots lite väl få kilometer i benen innan. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta mig an någon av de andra delarna i serien. Vi pratade om den som var 400 km. Det skulle betyda att vi skulle ta ett varv till när vi kommit i mål, sen vara klara mitt i natten. Inte så sugen på den. 30 mil går ju att köra på en dag. 40 känns jobbigt. 60 mil borde man ju kunna ta på två dagar. För i det loppet ingår det övernattning. Jag får se vad min kropp säger.
Hörs! Hej.