Ett cykellopp där distansen är utmaningen, där banan inte är skyltad utan man laddar ner rutten till sin telefon eller cykeldator. Depåerna har öppet vissa tider. Är man för snabb får man vackert vänta tills de öppnar så man kan få sin stämpel och checka in via appen.
Man kunde välja mellan fyra olika distanser: 80 km, 150 km, 200 km och 300 km. Jag hade valt 200 km.
Starten gick klockan 8 i lördags. Jag rullade iväg och hittade några som jag hängde på. Efter ungefär tre mil dök första depån upp och det serverades rödbetsbröd med getost på. Riktig lyx! Jag bytte cykelgrupp efter pausen, men jag släppte dem ganska snart eftersom de var lite väl snabba för mig. Det kändes lite tidigt att dra på sig mjölksyra och stumma ben.
Jag cyklade ensam en stund, cyklade fel i en korsning jag kände mig osäker i. Drog upp telefonen och vände om och körde rätt. Efter några kilometer körde en mindre grupp ikapp mig och jag hängde på dem. Det går mycket fortare att ligga tätt bakom varandra och cykla i klunga. Man roterar regelbundet och turas om att dra och ta vinden. Man kan spara upp till 40 % energi på att ligga bakom en annan cyklist, ligga på rulle.
Efter en korsning och en kontroll med ett lotterihjul där jag vann en rabattcheck var vi tre personer kvar i gruppen. En kvinna som cyklade bredvid mig och en man som cyklade bakom oss. Kvinnan och jag pratade i flera mil i blåsten och fikade effektivt på följande kontroller för att hålla uppe farten. Denna kvinna är jag så otroligt imponerad av. Hon var både mindre och äldre än mig, och så stark! Hon körde på och tillslut var jag tvungen att lägga mig bakom henne. Mina ben började tycka det var ganska jobbigt.
Mellan Kroksjö och Botsmark går vägen upp och ner lite böljande. För varje uppförsknix tappade jag de två andra och fick jaga ikapp uppe på krönet. Tillslut blev det för slitsamt och jag var tvungen att släppa och dra ner på farten.
Framme i Botsmark var depån den lilla när-butiken och killen i kassan stämplade för glatta livet när en klunga kom in ungefär samtidigt som jag. Jag köpte och tryckte i mig en kexchoklad och en halv påse bilar och satte mig på trappan utanför med klungan. En man sa att nu är det bara medvind och lätt nerför till Umeå de sista fem milen, så har man klarat sig hit så klarar man resten. Herregud. Det var precis det jag behövde höra.
Jag bestämde mig för att hänga på den där klungan som åt godis samtidigt som jag. Efter påfyllningen och lite vila kändes det bättre igen. Jag var med och drog ett tag, men när jag märkte att det bara var jag och män med ben som stockar som drog slutade jag gå med i rotationen och lade mig längst bak i klungan tillsammans med ett gäng till som inte var med och drog.
Vips så var vi vid sista depån i Bullmark där vi satte oss och fikade. Jag tryckte en chokladruta för säkerhets skull. Upp igen och nu var det en annan konstellation på klungan. Vi hade delats upp i två grupper och nu hjälptes alla åt att dra i en så kallad belgisk kedja. Det innebär att man roterar hela tiden och i praktiken bara drar en kort stund åt gången, men oftare.
Benen kändes tyngre och tyngre och tillslut sa jag att jag inte kunde vara med och dra längre, att jag lade mig längst bak och stannade där. En kille gjorde likadant. Inte för att han var trött, utanför att hjälpa mig när jag hamnade lite efter. Det var nämligen jättejobbigt att göra småspurter hela tiden när jag hamnade lite för långt efter. Han lade en hand på ryggen och puttade och peppade.
När det var bara några kilometer kvar orkade jag inte hålla mig kvar bakom klungan och hamnade långt efter. Jag sa till killen att han fick cykla ikapp klungan och att vi ses i mål. Är du säker? Ja det är lugnt. Sen lade han in en spurt och var snart ikapp de andra. Jag drog ner på tempot rejält och rullade sen in i mål där mat, lingondricka och klungan väntade.
Vi åt och pratade om loppet tillsammans. Det var fler än jag som kände sig slitna, men nöjda.
Tack alla som jag cyklade med, alla människor på depåerna och kroppen för att det här gick bra. Vi ses förhoppningsvis nästa år!
/Johanna