Om helgrundan

Nu har jag kommit hem efter min första tur runt Västerbotten. Det var riktigt härligt och precis vad jag behövde efter en väl intensiv vecka. Kör man hårt måste man återhämta sig ordentligt. Och det har jag verkligen gjort.

Dag 1

Jag skrev tentan, åkte sen hem och kände mig riktigt nöjd och lättad efter att tentan kändes rätt bra. Jag tror och hoppas på godkänt. Allt var packat för cykelturen sedan dagarna innan, så jag tog det lugnt och åt lunch och bytte om utan stress. Nu hade jag ju minisemester! Sen upp på cykeln och ut ur Umeå, mot Burträsk. Det var riktigt skönt att cykla iväg, nej skönt är fel ord. Det var riktigt befriande att cykla iväg.

Jag hade fördelat vikten i ryggsäcken och sadelstolpväskan fel så mina sittben fick lida lite. Jag packade om utanför ett litet Ica i Bullmark och trampade vidare. Till nästa cykeltur ska jag fixa väska framme vid styre istället för ryggsäck och avlasta mina stackars sittben så mycket det går. Fem timmar i sadeln känns! Och detta var bara första dagen.

Jag rullade in på mitt boende i Burträsk vid 18 efter nästan 10 mil riktigt vacker cykling, varav sista milen var hemsk. Det var bortfräst asfalt ner till gruset så det var himla skakigt, men det gick bra. Jag tappade dock en del till kameran. Ringen runt linsen (?). Väl framme var det raka vägen in i duschen, där det inte fanns nån tvål, inte heller på toaletten (?) och diskmedel kändes inte nödvändigt. Jag kände mig tillräckligt ren ändå. På kvällen blev det kebab till middag på det lokala värdshuset.

Dag 2

Jag åt mitt livs mäktigaste frukost – 140 gram bacon och 6 ägg och trampade iväg mot Vindeln. Eller egentligen inte rakt mot Vindeln, jag ville ta en liten krok så att det skulle bli ungefär 10 mil, ville inte cykla för kort. Jag cyklade genom skog skog och skog. Några enstaka byar där mer än hälften av husen stod öde. Ungefär fem bilar såg jag på hela dagen och jag körde inte ens förbi en mack. Det var riktigt öde där ute.

Vägen var däremot fantastisk. Så vackra omgivningar och väldigt jämn och fin asfalt. Vädret var riktigt bra också. Det hade gått fint att cykla i t-shirt, men nån sån hade jag inte i packningen, så min trogna solblekta ullunderställströja med lagade hål  fick det bli. Den fick en lätt brun ton på axlar och rygg på Nya Zeeland. Av solen alltså. Fint minne.

Det kändes riktigt bra att komma fram till Vindeln. Det kändes som om jag hade spurtat i över två timmar dit. Jag trodde först att jag kunde fylla på vatten i Hällnäs, men om det fanns en mack eller butik så såg jag den inte. Jag hade inte lust att bromsa för mycket i nerförsbacken som går genom samhället för att börja leta noggrannare heller. Jag bedömde att det lilla vattnet jag hade kvar skulle räcka 14 km till. I värsta fall skulle jag bara gå torr sista lilla biten.

Det började kännas i benen att jag cyklat nästan fem timmar denna dag också. Eller nej, det kändes redan på morgonen. Men inte så mycket att jag kände mig trött, slut och bränd, bara som att jag hade använt dom dagen innan också.

I Vindeln checkade jag in på hotellet och möttes av ett fint och fräscht rum som verkade vara ganska nyrenoverat. I duschen fanns tvål, vilket var bra eftersom mitt solskyddsstift satt som klister på mig överallt. Men jag hade inte bränt mig i alla fall! Jag kom fram vid 16 och resten av dagen spenderades i den lagom mjuka sängen. Jag kollade på TV, tog en tupplur, kollade lite till på TV, beställde mat, hämtade mat (30 meter bort) och åt i sängen. Alltså det var riktigt skönt att ha en 100 % kravlös eftermiddag och kväll med en mör och nöjd kropp. Återhämtning deluxe.

Dag 3

Från sängen dag 2 hade jag kollat på vädret och sett att det skulle regna hela nästkommande dag. Då blev valet enkelt – att cykla de 6 milen rakt ner till Umeå, istället för nån längre krok jag först hade tänkt. Om jag kan undvika att frysa gör jag gärna det. På med alla regnkläder som jag var lite nöjd att få använda nu när jag tagit med dem. Väl utomhus märkte jag att det blåste också. Jag hann tänka att det här blir en kall och tuff dag hem.

Ute på väg 363 söderut mot Umeå insåg jag att jag hade medvind, jackpott! Det regnade visserligen, men med regnkläder och täta väskor var det det minsta problemet. Eller problem, jag hade inga problem att cykla i det där vädret.  Det var riktigt härligt att susa fram med vinden i ryggen prick hela vägen hem. Snittfarten för dagen landade på 26 km/h! De två första dagarna låg den på ca 19-20 km/h, och då tyckte jag ändå inte att jag cyklade långsamt.

Det var verkligen härlig cykling hem. Det tål att upprepas. Jag blir så glad när det går lätt och fort. Jag körde på hela vägen utan att stanna, och det gick hur bra som helst. Vattnet når jag ju cyklandes och nåt snacks behövdes inte. Väl hemma stannade jag på vår närmaste mataffär och köpte lunch. Först då, när jag stannade av, började jag frysa och kände hur blöta mina skidvantar var. Men jag visste att det skulle bli så – kallt och blött om jag stannade. 500 meter hem gick bra att cykla lite frusen.

Gött att vara iväg, skönt att komma hem. Fångade en granne som jag bad ta ett målbildsfoto av mig utanför huset. Talade inte om att jag kom hem från en 25-milarunda dock. Nöjd och glad tittade jag på cykeln. Det var inte en vacker syn. Blöt sand från pölarna på vägen överallt. Mina ben och skor såg likadana ut. Lika bra att ta itu med det på en gång. In med väskorna och flaskorna som jag sköljde av. Sen blev det en snabb cykeltvätt med cykeltvål och diskborste. Sen in och slänga allt i tvättmaskinen och mig, rätt frusen nu, i duschen.

Så fin tur med precis den återhämtning jag behövde. Västerbotten är verkligen vackert och möjligheterna för riktigt bra landsvägscykling är nästan oändliga! Jag ser redan fram emot tur nr 2 i BÄSTerbotten!

/Johanna