Nu har det gått nästan två veckor sedan Cykelvasan Öppet Spår. Jag skrev då att jag skulle återkomma med att berätta lite om människorna som gjorde helgen extra minnesvärd. So here we go!
Bilresan
För exakt två veckor sedan vid den här tiden satt jag i bilen på väg ner till Mora tillsammans med Susanne och hennes dotter Enya. Ungefär två veckor innan jag skulle åka till Norge kom jag på att jag ju borde fixa resa ner och ett boende till Cykelvasan, för jag kom hem bara tolv dagar innan. Så jag skrev i en Facebookgrupp för cyklande tjejer i Umeå och frågade om jag och cykeln kunde få åka med någon ner. Och Susanne svarade att jag kunde få åka med dem! Så himla snällt!
Jag hade bara träffat henne som hastigast i en uppförsbacke då hon cyklade ikapp mig, knappt andfådd medans jag flämtade mellan orden. Vi hade sen en hel bilresa upp och ner att lära känna varandra och det var supertrevligt att tillsammans åka ner till det här äventyret och sen dela upplevelsen på väg upp. Tack Susanne och Enya!
Middagssällskap från Östergötland
Nästa personer som förgyllde helgen var Ronny och Håkan från Finspång. På torsdagskvällen när jag installerat mig i mitt boende cyklade jag in mot centrala Mora igen för att köpa middag. På väg dit hörde jag en härlig och numera nostalgisk dialekt – östgötskan. Två herrar runt 50 pratade glatt med varandra och jag cyklade ikapp. Vi småpratade lite om att vi skulle göra loppet och att jag kände igen deras dialekt sedan min studietid i Linköping. Jag tog mig friheten att gissa att de jobbade på Siemens och de båda brast ut i gapskratt ”haha ja! Sedan 30 år tillbaka!”.
Jag frågade om de var på väg mot nån middag, ja, de hade spanat in nåt ställe. Jag frågade då lite osvenskt om jag fick hänga på ”ja självklart!”. Kul med middagssällskap tänkte jag, och förhoppningsvis dem med. Kvällen slutade med att vi satt och åt hamburgare och pasta tillsammans för att sen gå och köpa en varsin regnjacka i mässtältet efter att ha kollat väderprognosen. Jag fick även låna deras cykelpump och då kom vi överens om att också äta middag ihop dagen efter, efter loppet.
De som får en att le under loppet
Under själva loppet möts man av många hjälpsamma funktionärer i depåerna längs banan. De serverar sportdryck, vatten, blåbärssoppa, buljong, saltgurka, banan och bullar. Jag fick hjälp av en att stoppa ner mitt för varma hårband i ryggsäcken och jag fick ny energi langad innan jag ens hunnit peka på det jag ville ha. Tusen tack alla som gör det här loppet möjligt!
Stort tack också till alla åskådare som hejar på oss cyklister. Ni yngre killar som stod vid entrén till Evertsberg, ni lyfte mig de sista metrarna fram till kontrollen då jag hade som lägst energi. Tack också till dig okända man som stod vid den sista kilometern och skrek ”Kom igen nu grabbar!” när vi spurtade in. Jag skrek tillbaka ”Jag då?!” och han vrålade tillbaka ”…Och tjejer!” Du gav mig extra energi till slutspurten.
När vi ännu är inne på slutspurten måste jag nämna mannen jag de sista 15 kilometerna cyklade tillsammans med. Han som tyckte att det var bra att ligga bakom mig men som jag sedan växeldrog och sporrade ända in i mål. Tack, du var stark och du gjorde mig stark!
Gästvänlig dalkulla
Väl tillbaka där jag bodde, hos fina Margareta kom jag och min cykel som två lerhögar, mest min cykel för de lerigaste av mina kläder låg i ryggsäcken. Hon mötte mig i dörren och frågade genast om jag ville tvätta av cykeln. ”Ja jättegärna!”. Medan jag knappt hunnit ta av mig hjälmen, ryggsäcken och medaljen hade Margareta ställt upp min cykel mot ett träd och börjat spola av den. Jag sa snällt att jag kunde ta över. ”Nejdå, jag tycker det här är så roligt” sa hon och fortsatte spola. Okej då. Jag hämtade mitt medhavda cykelschampo, diskborste och en gammal tandborste. Nu skulle cykeln fram ur leran.
När cykeln var ordentligt avspolad skrubbade jag flera omgångar och sköljde medan Margareta och jag småpratade. Hon var så intresserad och nyfiken så det var riktigt roligt. Jag kände mig som en hjälte på nåt sätt. Jag bodde himla bra hos Margareta med eget rum med blommiga lakan i husets svalaste rum med takfläkt. Tack! Det var guld värt!
Återträff
Senare på kvällen mötte jag upp med Ronny och Håkan igen på en restaurang. De var lite ledbrutna och inte jättenöjda med sin tid. De hade båda haft problem med kedjan och lämnat in cykeln på service och själv lagt sig i massagetältet. De hade kört Cykelvasan Öppet Spår några gånger tidigare och sa att det var tungt i år. När vi prata tider visade det sig att jag varit snabbare än båda. Jag som dagen innan sagt att de måste heja när de kör om mig. Det hade alltså inte hänt. Kvällen bestod av mycket skratt, skämt och historier, både roliga och mer allvarsamma. Jag kände mig så fint välkomnad in i deras vänskap att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Det finns många fina karlar där ute.
Vem ringer du först när du vill berätta goda nyheter?
Jag ringer Alex. Direkt efter att jag gått i mål på Cykelvasan Öppet Spår ringde jag Alex på jobbet och berättade uppspelt att jag gått i mål. Han gratulerade mig och frågade om det gått bra och hur jag mådde. ”Det har gått superbra och jag är så glad och inte så trött.” Tack fina du för att du delar glädje och allt annat med mig. I nästa cykellopp hoppas jag vi står tillsammans på startlinjen igen och att vi dessförinnan har massa rolig cykling ihop!
Cykling ger mig så mycket. Det ger mig fina möten med spännande människor som i sin tur ger mig inspiration. Jag är så tacksam och glad att jag träffat så många människor genom denna sport. Nu blir det mer cykling rakt ut i sensommaren och hösten!
/Johanna