Vägen till och från Nordkap

Nu har jag cyklat över 100 mil och är på väg söderut. Jag har cyklat till världens ände och är nu på väg hem igen. Men vi backar bandet en aning.

Jag har ju skrivit förr att jag var lite orolig för tunnlarna den sista sträckan upp till Honningsvåg (närmsta ort till Nordkap (Nordkapp på norska)). För några dagar sen träffade jag en kille från Litauen som tipsade om en annan väg till Honningsvåg, en vackrare, med mindre trafik och utan tunnlar som ledde till en liten fiskeby med båtförbindelse. Det lät ju hur bra som helst!

Lite snabb research om båttider och jag bestämde mig. Och vilken väg det var. Den var så otroligt vacker och stilla. Just den dagen var det nästan ingen vind och som utlovat väldigt lite trafik. Jag hörde mina däck rulla mot asfalten och fåglarna sjunga. Jag kunde till och med höra när valarna i fjorden gick upp för att andas. Det var ljuvligt.

Dagen var perfekt. Den innehöll allt. Ensamhet, lagom varmt, några klättringar med vackra vyer, platt asfalt på slingriga vägar, djurliv, stillhet, sköna utförslöpor, fin lunchpaus och en snäll norrman av vilken jag fick fylla på mina vattenflaskor. Hittade också en vacker, avskild tältplats med fantastisk vy.

Det mindre perfekta den här dagen var väl det sinande matförrådet, vindtunneln jag tältade i som gjorde det lite svårare att somna. När det fläktar lite känns det som storm inne i tältet. Jag hörde desutom gevärsskott utanför, men en bit bort. Kanske sköt dom fåglar vid vindkraftparken? Det var en lite lustig känsla men jag var inte rädd.

Tillslut somnade jag och det blev en ny dag. Jag steg upp och packade ihop allt och rullade ner till kajen. Där åt jag min frukost och väntade på Hurtigruten som skulle ta mig till Honningsvåg på två timmar.

Väl framme i Honningsvåg fick jag ett fint mottagande av Anne-Trine och Øyistein. Min väns mamma och man. De frågade om mina planer för dagen, och jag sa att jag hade mest tänkt ta det lugnt, se stan och cykla till Nordkap dagen efter. De frågade om jag kollat vädret, för det skulle bli dåligt dagen därpå med massa regn. ”Det är bättre om du cyklar dit idag”. Okej, det var den vilodagen, bara att ändra planerna. Hem till dem och byta om till mina väl insvettade cykelkläder som var mer redo för tvättmaskinen än en cykeldag.

Men, vädret var väldigt bra, 17 grader och molnigt och kroppen kändes bra, inte sådär slut och vilodagsredo egentligen. Jag lämnade mina väskor hemma hos dem och tog bara med mig lite mat och extrakläder och gav mig av.

Ganska snart började klättringen i en väldigt lång och stundtals brant (10 %) backe. Skönt att inte släpa på massa exktravikt! Vägen ut till Nordkap var otroligt vacker. Böljande trädlösa landskap och stora vidder med en och annan ren. Efter 2,5 timme var jag framme vid Nordkap. En bom med en bilkö in till en parkering intill en byggnad. En tysk i en bil sa att det var gratis fär cyklister så det var bara att glida förbi. För säkerhets skull kollade jag med tjejen i luckan, jodå, det var gratis för cyklister. 270 norska kr/person i bil. Jag kände att jag hade rätt färdmedel.

Jag gick direkt ut till den klassiska järngloben. Wow, utsikten där alltså. Havet var så stilla och norrut var det bara vatten. Det blev så tydligt att jag var vid Europas nordligaste spets. En tysk cyklist som jag träffat tidigare under resan var också där och erbjöd sig att fota mig uppe vid järngloben. Ett danskt äldre par sa att de sett mig cykla längs vägen och tyckte det var starkt gjort att jag cyklat ända hit. De hade alltså sett mig samma dag, kanske nån mil bort. Jag berättade att jag startat i Narvik två veckor tidigare och de var så imponerade. Det var jag också i och för sig. Tänk att jag har cyklat hit. Ända hit. Till världens ände.

Efter massa foton och att bara stå och njuta av utsikten gick jag mot byggnaden. Där inne fanns en film, en utsällning, souvenirshop och en restaurang. Jag gick runt där och kikade i över två timmar och bara njöt av att vara på den här platsen. Tillslut var det dags att rulla tillbaka till Honningsvåg, efter tre timmar vid Nordkap. Det var lika varmt och lika ljust som när jag startade turen strax efter lunch. Älskar ljuset.

När jag kommit bara nån kilometer möter jag Marjolijne, tjejen från Nederländerna. Det var så kul att träffas där! Hon hade tagit buss förbi tunnlarna och var glad för det, hon sa att de inte såg så trevliga ut att cykla genom. Hon hade kollat vädret och bestämt sig för att cykla ut ikväll också, men försöka ta en buss tillbaka sen.

Efter det kära återseendet cyklade jag vidare med skön elektromusik i öronen. Det var knappt en enda bil, luften var ljummen och ljuset vackert. Jag kände mig så närvarande och tacksam över att vara just där just då. Omgivningen var så vacker och jag kände mig så liten i de stora vidderna. Turen tillbaka var ännu finare än vägen in. Att det var mer nerför och inte så brant uppför bidrog nog till den känslan.

Jag kom tillbaka till Honningsvåg strax före 22 och cykeldatorn visade 70 cyklade kilometrar och 1352 klättrade höjdmetrar. Rekord på den här cykelturen. Har snittat ungefär på hälften de andra dagarna.

Äta, duscha, lite kvällsprat och sen sängen. Efter den där blåsiga natten innan i tältet sov jag så himla bra i den där mjuka sängen med det fluffiga täcket i ett mörkt, svalt och tyst rum som inte for hit och dit i vinden. Så skönt.

Dagen efter gjorde jag inte många knop. Det är det som är det fina med vilodagar, det är meningen att man ska ta det lugnt. Jag hann i alla fall med att tvätta mina kläder och se Honningsvåg. Träffade deasutom Marjolijne igen där hon satt och väntade på en buss till Alta. Hon hade fått åka med en tysk turistbuss tillbaka från Nordkap gratis mot att hon berättade om sin cykeltur från Amsterdam till Nordkap i mikrofonen.

Jag hade sen en himla mysig kväll tillsammans med familjen Elde med gemensam middag. Tusen tack för att jag fick bo hos er!

Nu är jag som sagt på väg hem. Imorse steg jag upp vid 5 och gick omord på Hurtigruten 5.45. Den ska ta mig till Harstad på 26 timmar. Därifrån cyklar jag till Narvik på två dagar, sover en natt där och sitter på tåget till Umeå hela söndagen. Så lite cykling har jag kvar, så det känns bra.

När jag funderade över logistiken till den här resan och kollade upp Hurtigruten tänkte jag först betälla den billigaste hytten (med oljud och utan fönter) och ingen mat. Men sen tänkte jag att jag är ju inte student längre och jag är ju på semester. Så det blev en hytt med fönster och med frukost, lunch och middag. Jag har ju trots allt ätit samma enkla mat de senaste två veckorna.

När frukosten öppnade vid 7 imorse var jag där och åt tre portioner av den goda buffén. Sen gick jag ner i hytten, läste tills ögnlocken blev tunga och somnade. Jag vaknade vid 11 av att vi höll på att lägga till i Hammerfest – världes nordligaste stad. Där skulle vi ligga i nästan två timmar. Så jag klev upp, sömndrucken och gick ut i solen. Det blev lite lagom sightseeing för mig. Väldigt fin och mysig stad av det jag hann se. Ombord på Hurtigruten igen gick jag och åt av lunchbuffén. Kan ju säga att eventuellt förlorad kroppsvikt tar jag igen det här dygnet.

Nu ligger jag raklång på min säng i hytten och bloggar medan jag rör mig söderut. Imorgon 7.45 är jag i Harstad och är då redo att cykla lite till. Hemåt.

/Johanna

2 reaktioner till “Vägen till och från Nordkap”

  1. Vilken bragd!
    Måste kännas väldigt tillfredsställande att ha gjort detta så väl som du planerat.
    Behöver du fundera om du har tappat vikt?
    Jag tror säkert att du har början till nästa planering. 😀
    Du kan väl njuta lite av bekvämligheten i Umeå först. hihhi
    Kramar/Signild

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »