Vi delade på schampo och spänning

En av de bästa sakerna med att cykla långt flera dagar i sträck är att inte veta vad dagen kommer innehålla när du vaknar. Du vet att det kommer bli ett äventyr. Jag gillar också kontrasten till vardagen, här behöver jag inte passa några tider eller anpassa mig till någon annan. Jag känner total frihet.

Vissa gillar inte oförutsägbarheten. Jag älskar den. Man möter massa olika spännande människor och får uppleva saker man inte kunnat föreställa sig. Jag blir också mer lyhörd för min egen kropp. Hungrig? Törstig? Ont nånstans? Trött? I min vardag föröker jag också lyssna på kroppen, men kan råka köra över den ibland trots tydliga signaler om till exempel vila.

Appropå vila. I förrgår hade jag vilodag i Alta. Den föregicks av den tyngsta dagen hittills. Det var ordentligt varmt hela den dagen, över 30 grader och ingen vind alls. Jag var stekt, slut och hade tunnelseende när jag tillsut rullade in på campingen i Alta.

Jag var så trött i slutet av den dagen att jag inte orkade handla mat. Jag var för mentalt trött för att orka tänka ut vad jag var sugen på att äta, så det fick bli en portion torkad mat spetsad med en halv tub majonäs.

Dagen efter var det vilodag och jag kan kort sammanfatta den i att jag mest åt och tog det väldigt lugnt. Hängde med en tjej från Nederländerna som jag träffat på vägen nån dag tidigare. Hon hade också vilodag och bodde på samma camping.

Dagen efter, igår alltså, cyklade vi tillsammans. Vi tog det lite väl lugnt på förmiddagen så det hann bli eftermiddag innan vi hade kommit oss iväg efter mer matinköp och pumpning av cykeldäck. Vi hade planerat att tälta ute i det fria nånstans på platån vi skulle cykla upp på, för 90 km till nästa camping kändes lite för långt.

Vi cyklade på i varmt och fint väder och kom upp på den vackra platån. Vi såg moln i fjärran som var lite mörka och hängde lågt. Sen började vi höra mullret i fjärran. Det började regna lite smått och vi stannade och tog på oss regnkläder. Kort därefter fullkomligt öppnade sig himlen och duschade oss totalt! Jag har nog aldrig varit med om en värre skur sittandes på en cykel. Jag var genomblöt om fötterna efter 10 minuter trots skoöverdrag. Stänkskärmar är bra att ha, om de sitter kvar på cykeln…

I regnet uppe på platån kom åskan närmare och vi såg flera blixtar. När vi räknade åskan till en sekund efter blixten och den där skogen aldrig kom där vi hade tänkt tälta tog vi ett nytt beslut. Vi knackade på hos första bästa hus (det var inte många där uppe, mest små kojor som stod öde).

En medelålders man öppnade och jag frågade hur långt det var till närmsta samhälle där man kunde sova inomhus. 40 km, alltså 3 timmar i vårt tempo. Vi skulle inte vara framme förän 22. ”Men ni kan få sova i bastun om ni vill?” Åh ja, så himla gärna!

Vi packade in våra väskor i bastustugan, bytte kläder och välkomnades sen in till huvudstugan för att äta medan han kokade upp duschvatten till oss. Han och hans fru bodde i Alta till vardags men var i sin stuga över helgen, som varken hade el eller rinnande vatten.

Det var så obeskrivligt skönt att få komma in undan regnet och åskan som det kändes som vi cyklade rakt in i. det var ganska läskigt med tanke på att vi var på en träfri platå som gick mer uppåt än nedåt.

I den här situationen var det också skönt att ha sällskap. Jag tror nog att jag ändå knackat på i det där huset om jag varit själv, för vädret kändes mer farligt än okända människor.

Vi sov bra i bastun och nästan allt var torrt dagen efter när vi skulle rulla vidare. Solen var framme och värmde skönt igen, den här gången dryga 20 grader. Efter en timme bestämde vi oss för att gå skilda vägar. jag ville köra på för att sätta upp tältet innan eventuellt kvällsregn och Marjolijne kände för att ta det lugnt för hon skulle inte lika långt.

De senaste två dagarna har vi delat schampo, näsdukar, måltider, skratt, långa pratstunder, bilder, telefonladdare, kylskåp, tvättmaskin och tankar, men från i förmiddags är jag själv igen. Det var jättekul att umgås och cykla tillsammans. Det käns också bra att vara själv igen.

Marjolijne och jag har redan svängt av åt två olika håll. Vi kommer inte ta samma väg till Nordkap. Finns det fler än en? Japp, och jag är på den vackrare, mindre trafikerade och tunnelfria vägen, men jag berättar mer om det senare. Imorgon väntar mer äventyr.

/Johanna