Kända ansikten och den där hettan

Första vilodagen spenderade jag utanför Tromsö, hos Johanna Davidsson. Låter namnet bekant? Hon är världens snabbaste kvinna till Sydpolen. Hur kommer det sig att jag bodde hos henne?

Jo, hon var i Umeå i höstas och hade en frukostföreläsning om hennes tur till Sydpolen som hon nådde på julafton 2016. På föreläsningen var det inte så många och de flesta gick ganska snabbt efteråt. Jag passade på att gå fram och tacka för en inspirerande föreläsning och berättade att jag kände igen vissa känslor hon bekrev om att vara ute på tur själv.

Sen berättade jag att jag skulle göra den här cykelturen och hon sa då att säg till om du cyklar förbi Tromsö! Så för några veckor sedan hörde jag av mig och frågade om jag kunde bo hos henne två nätter. Absolut! Så så blev det. Dagen jag skulle cykla vidare kom hon hem från klättring i Alperna och vi käkade frukost tillsammans och pratade. Det var så himla kul och inspirerande att prata om äventyr och drivkrafter. Johanna har skrivit en bok om in tur till Sydpolen. Spana in den här: http://solosister.se om ni är nyfikna!

Någon dag innan avresa för min cykeltur ringde min norska kompis Öistein. Vi bodde i samma kollektiv i Trondheim för två år sedan. Vi hade snackat nån vecka tidigare om kläder och väder i Norge. Jag fick många värefulla tips då. Nu ringde han och sa att han var på väg upp till Honningsvåg för att träffa familjen, och sen skulle han och hans flickvän ta Norges kust ner, när jag satt på cykeln på väg upp.

Kul! Jag skickade över min tidplan och vi skulle höras om var det skulle passa att träffas. Igår träffades vi på kvällen och campade ihop vid en vacker plats intill ett vattendrag. Jag fick även träffa hans flickvän Liv vilket var jättekul. Vi hade en himla fin kväll ihop med alla mygg och knott och några flugfiskare.

Appropå flugfiskare. Jag hade kommit fram till den där platsen intill floden före Öistein och Liv, och jag visste att de var en stund bort. Så när jag hade satt upp tältet gick jag ner och tvättade mig i floden. Näck. Orka blöta ner bikinin i onödan om ändå ingen ser en. Det var gudomligt skönt att tvätta av sig svett och solkräm. Sen satte jag mig i kvälssolen och käkade middag. Bara en timme efter mitt bad kom en man med flugspö och fiskade. Efter bara 10 minuter fick han en lax! Mannen hann bara lämna platsen innan det kom två fiskare till. Och under kvällen avlöste i alla fall fem olika fiskare varandra vattendragets krok där vi campade. Man ska ha lite tur med tajmingen ibland.

Efter en varm morgon i tältet och gemensam frukost fortsatte vi åt varsitt håll. De söderut och jag norrut. Liv hade sagt nåt i stil med ”du börjar med en uppförsbacke idag”. Okej tänkte jag, det är lugnt.

Men det var inte lugnt. Det var inte nådigt vad backen var lång. 7 km med stadiga 6 % lutning som tog mig över en timme att forcera. Inte nog med lutningen. Det var uppemot 37 grader i den stekande solen och luften stod helt stilla. Helt. Stilla. Jag hade lägsta växeln i och enda vindpusten jag fick var när jag blev omkörd, och det var inte många gånger.

Med svettpärlor på armarna och salta rännilar längs ryggen cyklade jag upp över trädgränsen där det började fläkta något. Jag hade alltså börjat vid havsnivå. Det var en slingrig väg och det var fler än en gång jag trodde jag skulle vara på krönet vid nästa kurva. Tillslut var jag uppe. Alltså hujedamig vad skönt det var. Passade på att ta ett gäng selfisar vid skylten som sa att jag var 401 m över havet. Seger.

Neråt gick det sen undan. Bara några minuter tog det att rulla ner. Slog personligt rekord i högsta hastighet på den här turen. 60,00 km/h. Den satt fint. Det var inte alls läskigt eller ostabilt, tvärt om. Cykeln med pckningen är så tung att den är väldigt stabil. Den går som tåget kan man säga. På gott och ont.

Cyklade ikapp och lunchade med en tjej från Nederländerna som också cyklar själv. Hon hade en guidebok som sa att vi hade en till klättring framför oss. 3,5 km och också 6 % lutning. Jag tryckte i mig mer lunch och kände mig redo. Från platsen vi satt på kunde vi ana i vilken dal klättringen var.

Vi skildes åt i nästa samhälle och jag rullade vidare mot nästa backe. Sen kom den. Jag körde på, växlade ner, drack vatten. Sen kom dom. Flugorna. Jag kände mig som en komocka, för så betedde sig flugorna mot mig. De svärmade runt och höll på. Så irriterande och jag började vifta men det hjälpte ungefär ingenting. När jag stannade och skakade ur benen kom det ännu fler flugor. Och brems. Stora eländiga monster som bet mig genom cykelbyxorna!

Precis som i förra backen stod luften helt stilla och solen stekte mig som ett ägg. Eller komocka. Jag tänkte att den här backen är bara hälften så lång. Hälften. Hälften. Hälften. Jag stannade bara en gång för flugorna var värre än en spinninginstruktör. Tillslut hade flugorna jagat upp mig på toppen och jag började rulla utför. Inga bilder på toppen. Ville bara bli av med flugorna. Inte förän jag kom upp i över 19 km/h lämnade alla flygfän mig i fred. Jag bromsade ingenting på väg nerför och det var ljuvligt att susa ner i runt 50 km/h. Triumf.

Nere på havssnivå igen svänged jag av vid första bästa ställe för att just känna på havet. Parkera cykel, ta med lite mat, vattenflaskan, gå ner till vattnet, ta av sig skor och sockar och ut i fjorden. Alltså den känslan. Att doppa fötterna i det kalla vattnet var så otroligt skönt. Jag sköljde både ben och armar och stod och njöt en bra stund. Sen satte jag mig på stranden och åt lite nötter innan jag cyklade vidare.

Jag hade tänkt cykla runt 75 km idag. Men alltså när campingskylten dök upp efter 60 km kände jag bara att nu räcker det för idag. Jag hade bestämt mig för att jag ville unna mig en dusch idag och det gjorde jag. 10 kr för 5 minuter. Det räcker gott och väl. Först satte jag upp tältet sen tog jag min handduk och stegade iväg mot en flod som mynnade i fjorden 100 meter bort.

Tröja och skor av, sen bara gick jag ner i det iskalla vattnet med cykelbyxor och sport-BH. De hade jag ändå tänkt tvätta senare och jag behövde svalka mig pronto och orkade inte byta bort kläderna som ändå skulle bli blöta sen. Samma ljuvliga svala känsla som en timme tidigare. Jag satte mig ner i vattnet och doppade huvudet. Alltså åh. Jag älskar att bada. Eller jag älskar att ha en rimlig kroppstemperatur.

Sen gick jag march in i duschen och hann tvätta både mig och kläderna på 5 minuter med schampo. Perfekt. Jag hängde upp allt på tork på cykeln, tältet och ett träd, sen satte jag mig i tältet och funderade inte så mycket mer på vad jag skulle göra. Matpåse fram, jaga ut mygg, brems och flugor ur tältet och zippa igen, men med fullt öppet yttertält och bara myggnät uppe i innertältet. Äntligen ifred från bitande insekter. Det kändes som jag dukade upp en riktig festmåltid när min stora avokado för typ 40 spänn mognat till perfektion. Har burit på den i typ 4 dagar nu.

Efter maten var det så skönt att bara tippa åt sidan och blunda en stund mot den fluffiga sovsäcken innan jag tog mig samman och skrev det här väldigt långa inlägget. Nu är jag riktigt trött, mest i ögonen, kroppen är piggare. Nu vänar jag bara på att solen ska sluta steka på mitt tält så att man kan sova här inne sen. Det här med att solen är uppe typ helatiden har sina baksidor.

Jag vill verkligen inte klaga på vädret. Det här är jättebra på många sätt och vis och jag svettas hellre än fryser. Vädret blir bara så centralt när man är ute i det dygnet runt i flera dagar. Men alltså jag älskar det här. Allt. Svett, mygg, värme, kyla, fart, hög som låg, uppför, nerför, saltvatten, svettlukt och tältnätter. Jag känner mig levande och saker jag tar för givna hemma uppskattar jag så himla mycket här. En dusch eller en perfekt mogen avokado.

Vyerna fortsätter att vara drömmiga.

/Johanna