Den första cykeldagen i Norge ligger nu bakom mig. Jag sitter i tältet som jag satt upp på en äng inte jättelångt ifrån vägen, men tältet är grönt och en dunge gör att jag inte syns från vägen. Jag är nyäten och alla prylar är utspridda i tältet. Jag känner mig som hemma.
Idag har jag cyklat nästan 7 mil och det har gått lite upp och ner, inte så extremt. Brantaste lutningen uppför var 7 % enligt cykeldatorn och då hade jag lägsta växeln i. Blir det brantare blir det tyngre.
Jag rullade ut ur Narvik prick klockan 12 idag. Jag blev avsläppt av Alex, hans pappa och Marcus. De skulle vidare ut på Lofoten för en veckas fiske. Jag hade kontaktat en tjej via Couchsurfing och jag ska bo hos henne innan jag tar tåget hem igen om tre veckor. Men nu lämnade jag min cykelväska och lite verktyg hos henne. Jag var även en sväng ner till centrum i jakt på en drybag. Stadens tre sportbutiker finkammades men ingen bra drybag hade de. Så det blev plan B – att ta en jag köpte i Umeå som inte tål solljus.
Drybagen som inte tål solljus förde något gott med sig, för jag har haft himla fint väder hela dagen. Det var som när man glömmer regnkläder – då börjar det regna. En drybag som inte tål solljus, då tittar solen fram lite då och då. Det var väldigt behaglig temperatur också, kring 18 grader och bara blåsigt på enstaka ställen.
Jag har också kört igenom tre tunnlar idag. Det gick bra. Men den första var inte kul. Jag stannade innan tunneln och tog fram min arsenal av lysen, två bak och två fram. Den ena lampan fram är ganska stark och jag hade laddat batteriet fullt innan. Jag slår på den och den lyser upp men slocknar sedan. Den är död. Den vill inte lysa. Skit också. Men inte mycket att göra. Tunneln är 1,1 km lång och lite upplyst. Ingen bil kommer bakom mig och jag möter några stycken. Jag ser tillräckligt utan lampan men en grej är väldigt obehagligt som jag inte tänkt på innan. Ljudet.
Det öronbedövande ljudet av bilar, lastbilar och husbilar i tunneln. Det är som att vara på en flygplats och stå jättenära planen när de landar, typ under motorerna. Det är så jag föreställer mig det i alla fall. Jag vill inte heller släppa styret och hålla för ena örat, för vägen är smal. Att stanna mitt i tunneln och gräva fram öronpropparna är uteslutet. Inför nästa tunnel sätter jag in mina in-ear-hörlurar, och det hjälper. Tack och lov.
Jag ser inte fram emot sista tunneln dagen innan jag cyklar till Nordkap som är 6 km lång och går långt under havet. Jag får se hur jag gör med den. Kanske liftar jag igenom den. Lugn ni som läser. Jag tänker inte riskera något onödigt och jag lyssnar på magkänslan. Jag har liftat genom tunnlar förr så det ska nog gå den här gången med.
Andra intryck så här första dagen då. Det känns inte så tungt att cykla som jag trodde. Jag misstänker att min packning kan vara lättare än på Nya Zeeland. Däcken är hårt pumpade och jag har tränat lugnt sista veckan, så det kan vara faktorer. Jag lär bli tröttare längre fram, det kan jag vara lugn för. Känns skönt att ha haft en behaglig start i alla fall.
Jag har inte riktigt kommit in i cyklingen mentalt. Jag känner det lite som att jag måste skynda mig, även fast jag har gott om tid och ingen stress. Men jag kommer komma in i det. Imorgon ska jag cykla lite längre och börja lite tidigare. Jag hoppas också på att vädergudarna håller tätt så länge som möjligt.
Några sista ord: Norge är fantastiskt vackert. Åk hit och se det med egna ögon. Bilderna avspeglar inte verkligheten. Det är coolare och mäktigare på riktigt!
/Johanna