Vi är alla olika och det finns lika många anledningar till att cykla som det finns cyklister. Jag har cyklat lite olika grejer, skruttcykel utan växlar med fotbroms till och från universitetet, landsvägscykel två gånger runt Vättern och två triathlon, långcykling med landsvägshojen, mountainbike i skog på stig, pendling till och från jobbet med min hybrid som jag också långcyklar med. Jag älskar cykling i alla former, men jag tycker allra bäst om att cykla långt och länge, helst ensam.
Varför tycker jag det är bäst? Jo, för att det är som meditation för mig. Jag får vara ensam med mina tankar utan att avbrytas av någon eller något. Jag hinner tänka färdigt. Det är nåt med den monotona rörelsen som gör det så bra. Att cykla stig är något helt annat, där kan inte tankarna sväva iväg, utan man måste vara här och nu. Det är en annan sorts avkoppling.
Det är så otroligt avslappnande att cykla och jag har kommit på så många bra idéer och lösningar på cykeln. Jag har hört nån gång att bra idéer kommer när man slappnar av, till exempel när man ska sova. Jag har fått några bra idéer när jag har duschat också. Jag kan längta efter ensam långcykling på vintern när jag helst inte är ute flera timmar.
Jag minns en vinter när jag var förkyld en vecka och det var isigt ute. Jag kände i hela kroppen att jag bara ville sätta mig och trampa och tänka. När jag blev frisk gick jag raka vägen till gymmet och satte mig på en spinningcykel och trampade lugnt en timme. Så himla skönt. Jag blev själv förvånad över hur förlösande det var. Så jag förstår att det kan låta konstigt i andras öron med den här längtan.
På Nya Zeeland redde jag ut en hel del frågor jag hade om vad jag ville och saker och ting klarnade. Jag somnade fort på kvällarna utan att ligga och vända och vrida mig och grubbla som jag kan göra stressiga vardagar när jag inte fått något andningshål att reflektera på ett tag. Jag kände också att efter vissa vilodagar på Nya Zeeland när jag fått många intryck, av människors historier eller liknande, så kändes det så skönt att hoppa upp på cykeln dagen efter och smälta det.
För mig är cykling beroendeframkallande. Jag vill ha mer mer mer. Det är så mycket med cykling som är bra – fart, naturupplevelse, enkelhet, tystnad, träning men framförallt meditativt. Det är det bästa med cykling enligt mig.
Jag är nyfiken på vad jag kommer tänka och fundera kring när jag cyklar i Norge. Vad kommer klarna då? Vad vill jag efter den resan? Vad kommer jag bli inspirerad av? Om en månad öppnar jag den dörren och får veta.
/Johanna