Spännande möten längs sydkusten ledde till ändrad rutt igen

Tjenare!

När jag reser själv såhär är det så lätt att träffa människor och börja prata. Cykeln är ofta en ice breaker. Dessa möten är så roliga och givande och ger mig positiv energi. När jag nu har cyklat längs sydöns sydkust har jag träffat många intressanta människor som både har inspirerat och hjälpt mig.

Det var så härligt att se havet igen och höra vågorna dundra in mot stranden. Min första havsanhalt blev Riverton, en liten by precis vid havet med segelbåtar. Under dagen hade jag haft tur att ha medvind och under kvällen hade det lugnat ner sig till en lätt havsbris. Mysigt.

På natten vaknade jag av att det stormade ordentligt. Det ösregnade och vinden tog tag i tältet och slet det kraftigt hit och dit. Jag låg nervöst och funderade på om tältpinnarna i marken skulle slitas upp och jag liggandes där skulle vara det enda som hindrade tältet från att blåsa iväg. Jag övervägde att gå ut och sätta upp stormlinorna men kom fram till att tältet nog inte kommer flyga iväg, och stormen lägger sig nog snart. Jag lyckades somna om men vaknade en gång till. Vet inte hur länge jag sovit men det var fortfarande samma oväder som ruskade om mitt tält. Jag var inte tillräckligt nervös för att gå ut och sätta upp stormlinorna. Istället tänkte jag att det här, det är då ett äventyr.

På morgonen efter hade vinden avtagit något men det regnade fortfarande. Himlen var helt grå så jag bestämde mig för att ta en vilodag och hoppas på att vädret skulle vara bättre nästa dag. Efter det beslutet gick jag ut och satte upp stormlinorna. Jag fattar inte hur vinden fått sån kraft eftersom jag tältade mellan en hög tät häck och en husvagn…

Vid frukosten träffade jag en grov man med ett glatt och hurtigt humör. Han hade en ledig dag från jobbet som brandman och vi snackade över en kopp örtte som han bjöd mig på. Han berättade att han bodde med hela sin familj, fru och fyra barn i den kolossala husbilen ute på gården som snarare var en lastbil. För ett par år sedan hade dom sålt huset och bilen och flyttat in i den där för att lättare kunna resa omkring mer. Både han och hans fru jobbade deltid för att kunna ha mer tid till familjen och utflykter. Fint och fritt.

Mitt i testunden kom en tjej med långt hår in och ring i näsan och frågade om någon av oss hade kaffe. Jo han hade snabbkaffe i husbilen som hans fru drack. Själv var han ingen kaffedrickare. Han var också vegetarian liksom hela hans familj. Kaffet var hennes startknapp på dagen och hon joinade in i samtalet som övergick till diskussion, fortfarande med bra stämning.

Efter frukost åkte brandmannen vidare och jag och den långhåriga tjejen, Christine satt kvar och pratade. Hon sa att hon tänkte gå till byns lilla museum innan hon åkte vidare och frågade om jag ville följa med. Självklart! Hon visade sig vara en surfartjej som bodde i sin bil när hon körde mellan stränderna. Jag knölade in mig i passagerarsätet med surfingbrädan som var intryckt på diagonalen i bilen. Så himla charmigt!

Museet var väldigt fint och välgjort. Det berättade om byns historia, om att säljägare och valjägare kom hit från England och Skottland och bosatte sig och startade sina nya liv här med familj och allt. Jag är så himla imponerad av att människor kom ända hit från Europa för över hundra år sedan och började från noll och byggde upp samhällen och försörjning. Dom måste haft en otrolig drivkraft.

Efter museet käkade vi lunch innan hon skulle köra vidare till nästa surfspot, Curio Bay, som låg längre österut längs kusten. Hon skulle vara där en vecka och jobba och surfa. Det låg som en avstickare på vägen dit jag skulle så jag bestämde mig för att kolla in det stället och träffa henne igen.

Resten av dagen låg jag i en soffa och hade tillslut läst ut resans tredje bok och bytte till mig en ny ur hyllan.

Nästa dag var vädret bättre. Inget regn och jag hade vinden i ryggen. Jag blåste mer än cyklade på de platta vägarna förbi alla fårhagar den dagen. Jag stannade till i den extremt platta, fyrkantiga och trädlösa storstaden Invercargill och handlade mat på en stor billig affär innan jag blåste vidare till nästa camping. Där var det stormlinorna upp.

Nästa dag var jag redo för att bege mig in i ett naturområde som heter The Catlins. Längs vägen, som är en avstickare från huvudvägen, finns det mycket att se. Jag, liksom pensionärer i husbilar stannade till vid en liten fyr vid en strand. Där fanns också två sjölejon! Dom var mycket större än jag hade föreställt mig och var helt svarta. Den ena låg som en utsträckt korv och solade och den andra kliade sig i näsan och poserade framför en turistkamera.

Jag cyklade vidare och den lilla vägen övergick till grusväg vilket jag visste sen innan. Vad jag däremot inte hade räknat med var att gruset skulle vara så grovt och löst! Jag tänkte att eftersom vägen är turistig och typ alla utom jag kör bil på den så borde grusvägen vara hårt packad. Men nej. Jag hoppade av cykeln och började gå, ville inte riskera att ramla i lösgruset och tänkte att det blir säkert bättre längre fram. Då stannade en liten vit bil. ”Do you need a hand with anything?” En man med hans fru, båda cika 50 såg medlidsamt på mig. Jag sa att det var lugnt, skulle bara promenera tills det gick att cykla på vägen igen, det är säkert inte långt. Nej nej, vi kan skjutsa dig, cykeln får säkert plats om bagageluckan är öppen. Jaha okej tack vad snällt! Jag blev så förvånad men tacksam över deras hjälpsamhet. Dom var från Kanada och var på en spontan semester i en liten hyrbil.

Halva cykeln stack ut där back och jag trängdes med all packning i baksätet. Grusvägen var lika lös och dålig i flera kilometer innan det blev asfalt igen och då var vi framme i Curio Bay, min destination för dagen och där jag skulle träffa surf-Christine igen. Det kanadensiska paret var så himla snälla och bjöd in mig att hälsa på dom i Ottawa om jag hade vägarna förbi. Vi bytte mailadresser och sen åkte dom vidare.

Curio Bay är en otroligt vacker plats. Från högsta punkten ser man både den C-formade sandstranden och på andra sidan de branta klipporna som är fyrkantigt formade och där sjögräs klamrar sig fast och följer med i vågrörelserna. Där hängde jag med Christine på den mysiga campingen. Vi lagade middag i hennes husvagn, kollade på små pingviner när de kom upp ur havet efter dagens jakt på fisk och när det blev helt mörkt låg vi och kollade på stjärnorna. Det var så mörkt och klart att man kunde se vintergatan. 

Innan jag lämnade The Catlins svängde jag av vid en strand med grottor. Dom ska man egentligen se vid lågvatten eftersom grottorna då är torra, annars är dom fyllda med vatten. Jag kom precis när vattnet höll på att komma tillbaka in igen så jag tog av mig skorna och gick in i en av grottorna lite snabbt. Jag har ingen erfarenhet av tidvatten så jag visste inte hur lång tid jag hade på mig innan jag skulle behöva gå tillbaka och bli blöt om byxorna. Grottorna var stora och mäktiga, lite som en katedral. Upplevelsen blev ännu bättre av att det bara var jag där. Stranden och grottorna helt för mig själv och med skog i bakgrunden.

Den kvällen rullade jag in på en enkel camping ganska sent. Hade stått och beundrat utsikten efter en brant backe bara en stund innan. Satte upp tältet, lagade mat på gasköket och åt resans sista burk tonfisk. Nu är jag less på det och inte är det särskilt hållbart fiske heller. Bönor känns bättre i själen.

Jag träffade ett härligt pensionerat par från Irland som hade hjälpt mig hitta mina borttappade solglasögon. Senare på kvällen satt vi och drack te och snackade om resor och rutter i deras färgglada campervan. Dom hälsade på sin dotter som bodde i Dunedin och hade blivit helt kära i stan. Jag blev så sugen på att åka dit och sen när dom sa att vägen jag hade tänkt ta var tråkig och bara uppför hade jag ändrat min rutt. Jag ville se Dunedin.

Några dagar senare rullade jag in till den stora studentstaden. Det kändes så bra! Jag kände att det var dags för något annat än cykling ett par dagar efter några tärande uppförsbackar i motvind. Jag bodde på hostelet Hogwartz med givet tema och spenderade många timmar på biblioteket för att organisera lite kring mina utlandsstudier i Norge nästa läsår. Det är mycket administrativt inför det, men kul är det! Skrev ikapp lite mail också.

Men jag hann med lite kultur också! Var på ett museum, såg den gamla tågstationen, åt på coola caféer, var på bio och gick en självguidad tur runt universitetsområdet. Det är alltid en sån härlig stämning på campus, så mycket energi! Jag känner att jag inte är klar med studentlivet ännu, vill ha lite mer av det, och tur är väl det för jag har två år kvar innan jag ska ut i verkligheten.

Jag lämnade Dunedin utvilad och sugen på cykling igen. Nu har jag också sagt hejdå till havet för nu rullar jag in bland bergen igen!

Cheers!