Månad: januari 2015

Vi bara satt och log i solen och medvinden

Hej!
För tillfället befinner jag mig i Queenstown, världens äventyrshuvudstad där adrenalinet flödar fritt, högt och lågt. Jag tänkte hålla lite till på vad jag hittar på här. Jag har nämligen en dag kvar.
Vägen hit från glaciärerna har varit den vackraste, högsta, blåaste, varmaste, kallaste och den som frambringat mest skratt och leenden. Kort och gott helt makalös.
Dagen jag lämnade glaciärerna svängde jag in på en laxodling nån mil innan campingen som var målet för dagen. Jag hade egentligen bara tänkt fylla på mina vattenflaskor och kolla på laxarna från altanen till det tillhörande caféet som serverade lax-allting. Där träffade jag en annan cyklist, Max från Frankrike. Vi satte oss ner och snackade cykel över en laxfika. Det visade sig att han hade samma camping i sikte så vi bestämde oss för att cykla dit tillsammans.
Sen dess har vi hängt ihop. Vi hade nämligen samma färdplan genom den glest befolkade västkusten som bara har en väg och ett fåtal campingar. De enkla campingarna vi tältat vid har varit jättevackra och doppen i sjöarna och i floderna efter en lång dag på cykeln har varit uppfriskande och sköna. Vissa nätter var ordentligt kalla. Det var full mundering som gällde, sockar, långkalsonger, tröja, tjocktröja med huva, buff runt halsen och dra åt sovsäcken allt vad som gick så bara ansiktet var framme. Sen var det bäst att hitta en bra sovställning att somna i så man inte behövde röra sig så mycket för då kramades varm luft ur som man värmt upp. Det var ingen fara på taket, bara mysigt med kall näsa och svala fötter. Att vakna upp till morgonvyer med dansande älvor och morgonsol på bergen var bara magiskt.

En av dagarna visade kartan att det fanns mycket att se längs vägen, vattenfall, utkikspunkter och blå laguner. Vi bestämde att vi skulle stanna på alla ställen och se allt eftersom vi ändå bara skulle cykla 5 mil. Dagen innan körde vi bara på eftersom vi körde 9,5 mil. Tack vare medvind och en rejäl portion fish ’n chips gick det bra.

En dag visste vi från google maps skulle vara riktigt brant för vi skulle över Haast Pass, ett berg som skiljer två områden åt. Vi visste också att innan den väggen skulle det vara några mindre backar. När det började gå uppför tänkte jag att det här är bara uppvärmningsbackarna och runt kröken är säkert den här väggen. Men efter uppför kommer alltid nerför. Sen brukar jag tänka att jag ska ju ändå framåt och över så det är bara att tugga på så kommer jag fram tillslut. Det handlar om inställning har jag märkt. Är det för trögt så pluggar jag in musik i ena örat.
Max och jag klättrade på och tillslut såg vi en skylt, Haast Pass 564 meter och efter det en nerförsbacke. Hade vi redan nått toppen? Vi som väntade på att se en vägg. Skönt var det och vi firade med en kaka var. Sen parkerade vi cyklarna och promenerade upp till en utkikspunkt där utsikten var otrolig. Det var helt klart väder så man kunde se långt åt alla håll, vissa toppar var snötäckta. Märkligt att tänka att de är så höga så att det är så pass kallt där att snön inte smälter på sommaren. Vi som stod i solen och blev stekta. 

Det går inte att beskriva allt det vackra jag har sett längs den här vägen. Jag tror inte man ser samma saker från en bil heller. Det går för fort och fönstrena och biltaket är i vägen. Från cykeln har man hela vyn i ett lagomt tempo. Okej, lite väl långsamt på lägsta växeln i motlut kanske. Max och jag sa flera gånger till varandra att vi hade sån tur med vädret, medvind och sol och att vi rika européer har möjlighet att åka och se såna här vackra platser. Vi satt båda med mungiporna uppe vid öronen och njöt allt vi kunde när vi susade fram på vägen bland berg och obeskrivliga landskap.
”I love my life”
”Me too, I’m so happy”

En annan dag såg det ut på kartan som att det skulle vara platt eftersom vägarna var spikraka. Vi kunde inte kolla på google maps för vi var bortom all täckning och kommunikation. Dessutom hade min mobil dött av värmeslag och batteribrist. Det var absolut inte platt, inga långa backar men låga växlar var det. För varje backe trodde vi att det var den sista och att det bara skulle vara att rulla resten. Så tänkte vi fler än en gång. På en av de högre topparna tog vi en välförtjänt lunch i skuggan och kollade på utsikten och på turisterna som hoppade ur stora bussar, tog kort och hoppade in och åkte vidare i luftkonditioneringen. Där satt vi nöjda, svettiga och åt mackor och tuggade jordnötter för att inte få saltbrist.

Samma dag rullade vi tillslut in till Wanaka, det första samhället på fem dagar med en mataffär och en dusch. Vi tog in på en camping mitt i smeten, duschade och gick och köpte hämtmat från en indisk restaurang. Äntligen något annat än tonfisk och ris!
Dagen efter var vädret fortfarande bra vilket betydde bastu i tältet på morgonen. Vi var båda möra så vi stannade i Wanaka en dag extra och åt sushi, surfade på gratis wifi och bara låg på stranden och chillade. Jo just! Jag köpte en solcellsladdare. Det känns som det kan vara bra att hålla telefonen vid liv när jag cyklar själv.

Efter vilan i Wanaka styrde vi kosan mot Queenstown, en dag genom en dal men med en exponentiell lutning, backe som blev brantare och brantare. Google maps hade skvallrat om det.
Vi började som vanligt, taggade, redo och med medvind. Motlutet kom sakta men säkert och vi tuggade på, tog pauser och skakade benen. Åt lite russin, en kaka, trampade vidare, stannade och drack vatten. Jag kände mig inte direkt som Contador i Tour de France när jag tillsut hoppade av cykeln och gick en bit. När det blev för jobbigt fortsatte jag cykla. Jag hade den gula ledarreflexvästen men Frankrike med den rödprickiga tröjan (best climber i Tour de France) låg före Sverige uppför. Inte för att det alls var tävling eller prestige, bara pepp.
Det var min största back-seger när vi kom upp. Kanske för att jag hade sällskap att göra high five med, kanske för att toppen var på över 1000 meter, kanske för att vyn var så mäktig, kanske för att vi nu kunde se Queenstown som fortfarande var minst 4 mils cykling bort, kanske allt. Himla go känsla det där. Mackorna med choklad-jordnöts-pålägget var så goda och satt där dom skulle.
Sen rullade vi i princip resten av dagen ner på serpentinvägar så fort vi vågade. Max kom upp i över 65 km/h. Jag bromsade lite mer.

Väl i Queenstown bokade vi in oss på ett hostel i tre nätter. Gick upp för dagens absolut sista backe och checkade in. Då fick vi veta att det var Australia Day och att hostelet bjöd på korv med bröd för att fira. Vi kände att vi ville dra vårt strå till stacken för att de 150 korvarna skulle gå åt. Så efter en välgörande dusch klämde vi fem korv med bröd var och sen var jag redo för att knoppa in, mätt och väldigt glad.
Dagen efter började jakten på adrenalin, men det kommer som sagt i nästa inlägg. Kan ju bara säga att jag är hel och glad.
YOLO!

En kort rapport från Fox Glacier

Hej alla glada!
Efter gårdagens regn och rusk ler solen mot mig igen. Som en cyklande man från Skottland sa när vi hade uppehåll mellan skurarna – att det inte regnar är en bonus! Det är alltså väldigt blött här på västra sydön. Jag som amatörmetrolog tror att det beror på att bergskedjan som går som en kam på sydön fångar upp fuktigt väder från väst och släpper ner det på den här sidan. Jag har hört ryktas om att östra sidan är torr men blåsig.
Just nu är jag i Fox Glacier. Jag misstänker att det här samhället har vuxit upp kring glaciären som en turistattraktion, men det är bara en gissning. Igår hade jag vilodag i Franz Josef och gjorde inte många knop. Hängde mest på hostelet och lyssnade på regnet som öste ner. Mellan skurarna gick jag till den lilla affären och köpte på mig mat för fem dagar. Jag har räknat på att det kommer ta så lång tid att nå nästa mataffär i Wanaka så jag var tvungen att bunkra upp. På menyn de närmaste dagarna kommer det stå: ”en burk smaksatt tonfisk med en klick majonäs på en bädd av fullkornssnabbris med en knaprig morot till”. Efter första middagen längtar jag redan efter annan mat.
Efter den gråa vilodagen i Frans Josef packade jag ihop mig imorse och cyklade 2,5 mil upp och ner, dit och hit till Fox Glacier. Vägen var minst sagt slingrig i alla riktningar.
Även fast himlen var klar och solen tittade fram hängde moln vid bergstopparna som jag inte riktigt litade på. Folk säger att man kan uppleva alla fyra årstiderna på en dag här på Nya Zeeland. Jag väntar bara på att det ska bli min tur. Jag hoppas att sommaren kommer sist i ordningsföljden. Idag var det svårt att klä sig och jag tog på mig för mycket kläder. Imorse var det lite kyligt och molnigt så jag tog på mig mer än jag brukar. Misstag. Runt kröken väntade ett antal kilometer uppförsbacke så jag blev varm och svettig. Emellanåt var det nerför och då var det kyligt.
Väl framme överlade jag kort med mig själv och valde hostel före camping. Min budget gillar campingar bättre och mysfaktorn är högre i tältet men jag var så frusen och hungrig när jag kom fram att jag bara ville äta mina mackor på ett varmt och torrt ställe. Jag kände också att jag vill påbörja min mataffärsfattiga sträcka torr och kände inte för att vara dumsnål och riskera att blöta ner allt om jag kan undvika det.
Nu är jag varm, torr och mätt på ett skönt hostel. Några kanadensiska tjejer som tidigare satt i jacuzzin lagar mat med en öl i ena handen, en kille från Korea tar kort på sin nudelmiddag med en fancy kamera, en äldre solbrun spänstig man ilar runt med midjeväska och verkar ivrig att hugga in på sin smörgåsmiddag och min tyska roomie (kille ca 18) berättade nyss att han och hans resekompis just hade bytt ut sina rullväskor mot begagnade militärryggsäckar eftersom de var tvungna att skrota bilen de köpt efter en kullerbytta i diket. Hostelupplevelsen idag har också innehållit en receptionist med kandidatexamen i matematik som kunde lite svenska, en femstjärnig dusch och countrymusik i köket. Ett hostel är en upplevelse i sig.
Men den absolut bästa upplevelsen idag var lätt utflykten till själva glaciären Fox! Efter lunch, en varm dusch och några svenska ord var jag uppe på hojjen igen men utan väskor. Den väger ju ingenting! Jag tog en cykelväg genom regnskog ut till glaciären. Mattekillen tyckte jag skulle ta den. Jag var lite tveksam för jag har inte haft så bra erfarenheter av grusvägar här, förvisso med tunga cykelväskor. Det dammar och låter som om min tungt nerlastade cykel ska ramla i bitar. Men jag gav cykelvägen idag en chans och det blev dagens höjdpunkt! Bra underlag genom en fantastiskt vackert grön djungelkorridor. Efter 20 minuter var jag ute på andra sidan av djungeltunneln och höga berg tornade upp sig. De vassaste topparna var dolda i vita molnslöjor och det var grönt hela vägen upp. Alltså det här är lätt mina favoritbiotoper: regnskog i ett bergslandskap med lite snötopping längst upp. Jag kan liksom inte stirra mig mätt på berg och skog. Tänk att jag har resten av sydön kvar och ett helt år i Norge att vänta.

Själva glaciären var en stackars grusig snöorm som smälter mer och mer för varje år. Sorgligt att tänka att vi är orsaken till att den krymper, det når in i mitt miljönissehjärta i alla fall.

Nu väntar några dagars radioskugga, platt och backig cykling, stormköksmat och tältning på enkla campingar. Jag ser fram emot hela paketet och hoppas på bonusväder.
Simma lugnt!

En helt vanlig dag på cykeln ner längs västkusten

Hejsan!
Nu har jag nått ner till sydöns västkust och håller som bäst på att trampa mig söderut med havet på min högra sida och gröna berg på min vänstra sida.
Idag är det första dagen som det regnat större delen av dagen när jag cyklar. Fram tills nu har det bara varit enstaka skurar ett fåtal cykeldagar, men idag blev jag blöt. Jag hade egentligen inte tänkt cykla så långt idag men jag hade världens medvind så jag malde på fram till Hotikika och hade därmed 8,4 mil bakom mig idag. Jag känner mig väldigt nöjd och väldigt blöt. Jag svängde in på första bästa hostel och har vridit ur strumporna och hällt ut vattnet ur skorna. Jag har hängt upp alla kläder jag hade på mig idag, men vi får väl se vad som är torrt imorgon. Det ska i alla fall bli väldigt skönt att krypa ner i en torr säng och packa väskorna inomhus.
En del kanske undrar vad jag gör när jag inte cyklar, eller vad jag gör när jag cyklar. En cykeldag är inte den andra lik men jag kan försöka beskriva ungefär vad den kan innehålla.
Jag vaknar ungefär mellan 8 och 9 av mig själv efter att ha sovit som en stock i tältet i typ 10 timmar. Oftast är jag väldigt hungrig när jag vaknar så det blir frukost ganska på en gång. Om jag känner att jag inte sovit klart tar jag en tupplur efter frukosten. Orka stressa på morgonen liksom. När frukosten är äten och jag bestämt mig för vilken av mina väldigt få outfits jag ska ha är det bara att packa ihop och bryta lägret. Jag brukar vara redo att cykla iväg 1,5 – 3 timmar efter att jag har vaknat beroende på tupplur, småprat och annat.
Sen har vi den okomplicerade biten. Cykla på tills jag blir hungrig och dricka när jag kommer att tänka på vatten. Det blandar jag med att stanna ibland och ta lite kort, på vyer eller selfies. Jag brukar äta lunch två gånger för efter att ha provat lite olika varianter har jag kommit fram till att det är det bästa – två lättare luncher. Man skulle lika gärna kunna kalla det frukost tre gånger för jag äter samma sak. Glutenfritt bröd med majonäs och en frukt. Ibland har jag varierat med jordnötssmör eller nån grönsak. Sen blir det riktig middag på kvällen, tre eller fyra ingredienser där två av dem ofta är ris och tonfisk.
Jag brukar cykla ungefär 6-7 mil per dag men det har varierat från 2,5 till 9 mil. Jag har märkt att om jag cyklar för långt en dag så fokuserar jag bara på kilometer, klockan och mat i slutet av dagen. Då gillar jag bättre att cykla lite kortare och ta god tid på mig på morgonen, vid luncherna och ändå känna att jag har tid att ta avstickare och läsa en bok på kvällen.
Under dagen låter jag tankarna fladdra förbi som dom vill. Jag tänker mycket på vad jag vill hitta på i framtiden och funderar på var jag kommer hamna. Nu vet jag ju att jag hamnar i Norge ett år för att plugga så idag tänkte jag att jag ska köpa nya skidor på rean när jag kommer hem. Jag tänker också mycket på Alex, min familj och mina vänner. Vad vi har gjort tillsammans och vad vi skulle kunna göra. Varje dag tänker jag också på att jag är så lyckligt lottad som får möjlighet att göra det här och se allt det här. Vad mycket vackert moder jord har skapat!

Jag bor ofta på campingar, med varierande standard. Från de som har dusch och kök till de som bara har ett dass och en dricksvattenkran. Jag gillar de enklare campingarna bättre, speciellt om de ligger nära en flod. Det är ju så gudomligt skönt att sätta sig mitt i den svala floden när man cyklat en hel dag i hetta. Åh så härligt det är!

Något som är mindre skönt är sandflugorna som jag stiftat bekantskap med här på sydön. De är små flugor som bits så det sen kliar nåt så djuriskt! Förutom det så är det inte så farligt för en norrlänning som inte räds bitande kryp. Sandflugor går att fånga med handen i luften och kasta ut ur tältet. Helst vill man ju ha så få flugor in i tältet som möjligt. Inga flugor är en utopi. Man får helt enkelt göra myggmanövern och snabbt zippa upp dragkedjan, slänga sig in i tältet, ta av sig skorna i luften och dra in fossingarna när man zippar igen. Sen börjar jakten i tältet.
En morgon här om dagen vaknar jag av att folk pratar. Okej, alla andra har stigit upp och håller på att packa ihop. Då hör jag ett dån från ovan, skyndar ut ur tältet och får syn på en helikopter som håller på att landa mitt på den lilla campingen med en honesty box. Inte nog med det, det är en hel drös med mountainbikecyklister som står där med sina cyklar. Jag snackar lite med en kille och det är tydligen nå heli-biking på gång som innebär att dom blir avsläppta högt upp och cyklar ner. ”I’m not so fit” säger han när han ser hela mitt lass.
Varje dag är det flera som är nyfikna och kommer fram och pratar med mig och ställer frågor. Var började du? Hur långt cyklar du varje dag? Har du tränat mycket inför det här? Cyklar du helt själv?! Du är ju galen…
Jag får också glada hejarop, vinkningar, tummen upp, bilister har tutat och till och med stannat och gett mig glass. Jag slutar aldrig att förvånas här och jag ser fram emot fortsättningen på detta äventyr!
See you later aligator

Går ut lugnt på sydön genom att vandra i Abel Tasman National Park

Tjenamors!

Jag har alltså anlänt till sydön och fortsätter resan på andra sidan sundet. Många jag träffat har sagt att sydön är den vackraste och att den är helt annorlunda. Än så länge tycker jag det liknar nordön, men har ju bara rört mig på nordligaste delen av sydön än så länge. Det kommer väl.

Jag cyklade i tre dagar västerut från där jag lämnade färjan och var sen framme vid nationalparken Abel Tasman. Jämfört med resten av landets nationalparker är den här ganska liten men väldigt speciell och populär. Nationalparken har flera ”gyllene” stränder med turkost vattnet. Sanden har den här färgen eftersom det finns järnoxid i berggrunden, rost alltså. Inte guld. Jag var lite orolig att det skulle vara alldeles tjockt med folk eftersom det är mitt i sommaren och kiwisarna har semester just nu. Men det var inte så farligt som jag trodde.

Jag valde att göra en endagsvandring. Eller promenad kanske man ska kalla det. Det är väldigt plana stigar och inte mycket upp och ner. Eftersom jag har typ två dagars framförhållning till allt hade jag inte varit ute i god tid och bokat tältplats så allt var fullbokat i hela nationalparken. Det gjorde inte så mycket för man kunde ta en water taxi ut och sen promenera tillbaka. Jag valde att bli avsläppt på ett ställe där det skulle ta ca fem-sex timmar att gå tillbaka. På min sträcka fanns det ett ställe man kunde gå över på 20 minuter om det var lågvatten. Tyvärr var jag där vid högvatten så jag var tvungen att gå runt som tog en och en halv timme. Skillnaden mellan hög- och lågvatten här kan vara så mycket som sex meter!

Vandringen gick genom skog, längs stränder och på stigar en bit upp från vattnet med utsikt över havet. Jag kände mig lite som hemma i Höga Kusten genom att se havet från ett berg. Allt annat var olikt. Havet var vackert turkost och stränderna varmt orangefärgade, gyllene tyckte jag var att ta i. I skogen levde det om som bara tusan. Cikadorna måste ha haft parningssäsong eller något för dom hördes överallt, inte så att man behövde stanna och lyssna utan på vissa ställen ville jag nästan hålla för öronen. Jag hittade en som torkat och fallit ner på stigen, små var dom inte i alla fall. Det lustiga var att jag hörde att dom var alldeles intill stigen men när jag försökte kolla på vilken kvist dom satt på såg jag ingen. Men jag har väl inte ögon för insekter heller. Däremot kan jag nu identifiera två olika fågelarter på deras läten, wohoo! En låter som marsvin, är gråa och springer omkring på marken, alltid en hane och en hona. Den andra låter som R2D2 i Star Wars och sitter mest i träd med en vit boll under hakan på den i övrigt svarta kroppen.

Under vandringen tog jag alla avstickare till vattenfall, utkikspunkter och stränder. Det blev många små pauser med fina utsikter och nöt-och-frukt-förstärkning. Klunkade vatten helatiden för det var riktigt varmt. Tur det var mycket promenad i skogens skugga. När klockan närmade sig 18 stapplade jag in darrig på campingen efter 8 timmar ute på stråk. Herregud jag hade ju bara promenerat i sakta mak och nu var allt jag ville att äta och gå och lägga mig. Jag var helt slut!

Dagen efter tog jag en vilodag på stranden efter lite mail och skype. Jag köpte frukt genom att betala tre dollar i en honesty box. Tre kiwifrukter och en apelsin i en påse i en liten låda med tak intill vägen utanför en gård. Den dagen och dom frukterna behövdes verkligen. Det är viktigt det här med återhämtning har jag hört.

Dagen efter vilan rullade jag igång igen mot västkusten med fräscha starka ben.

Ciao!

Wellington – sista utposten för 2014 och nordön

Hej och gott nytt år!
Allra först vill jag säga TACK SÅ MYCKET alla ni som läser bloggen, skickar mail, ger kommentarer, likear på facebook och hälsar till mig på det ena eller andra sättet. Jag uppskattar det verkligen och känner att jag är omringad av många fina och supportande människor. Det värmer så mycket när jag är långt här borta på egen hand.
Jag har nu spenderat några dagar i Wellington. Jag vet inte om jag ska kalla det vilodagar för i stora städer är det så mycket intryck och människor så jag blir alldeles trött. Benen vilar från cykeln och promenerar runt mig medans huvudet försöker ta in så mycket som möjligt. På väg hit ner vilade jag huvudet i fem dagar på cykeln medans benen tog mig närmare Nya Zeelands huvudstad med 7-8 mil i snitt per dag.

Jag körde på och stannade inte så mycket längs vägen annat än att äta mackor med majonäs, gå på toa i kohagar och läsa karta med en müslibar i munnen. Jo just, nu börjar min utrustning känna av långcykling också. På mina cykelväskor finns det en metallbricka i varje krok där man spänner fast dom på cykeln, två metallbrickor på varje cykelväska alltså. Den är väldigt viktig för utan den sitter inte kroken fast på väskan. När man cyklar såhär på olika vägar utsätts både jag och cykeln för mycket vibrationer. Jag har dragit åt några skruvar och börjat med cykelhandskar med gelinlägg för mina händer domnar lite ibland. Metallbrickorna sitter fast med en skruv vardera som också blir lösare och lösare.
En kväll skulle jag bo i en familjs hus, trots att dom inte var hemma och trots att jag inte hade träffat dom varken innan eller efter. Väl där var jag rätt trött och efter den långa grusiga uppfarten packade jag av cykeln på den oklippta gräsmattan. Någonstans där ligger fortfarande den lilla viktiga metallbrickan. Jag upptäckte inte att den fattades förens morgonen efter precis när jag skulle lasta cykeln igen. Spenderade över en timme med att leta men hittade den inte. Spände fast cykelväskan med ena kroken och ett spännband och cyklade en mil in till Masterton som tack och lov låg i rätt riktning – söderut. Där fixade en kille i en cykelaffär min väska med ny bricka och bättre skruv. Jag var lite bitter över att jag tappat bort den när jag gick runt och letade den på morgonen, men det kunde ju varit värre. Ramen var inte knäckt till exempel så det gick ju att cykla utan metallbrickan en bit.
Mitt liggunderlag är av typen litet och uppblåsbart till 2 centimeters tjocklek. Jag brukar blåsa upp det precis innan jag ska krypa in i sovsäcken och sova. De senaste tältnätterna har jag märkt att luften gått ur när jag vaknar och jag ligger i princip direkt på marken. Jag sover ändå hur bra som helst men kände att det är lika bra att skaffa ett nytt asap. Så nu i Wellington köpte jag ett nytt typ likadant på rea och dessutom fem millimeter tjockare, rena lyxen!
Förutom att komplettera utrustningen i Wellington har jag utforskat stan. Började med att gå till turistinformationen och orientera mig lite. Gick runt på stan och tog en cable car (typ spårvagn) upp till en utkikspunkt och blickade ut över Wellington. Det är en väldigt fin och ren stad och känns inte så stor. Den ligger precis vid havet och har en stor hamn. Det är inte för inte stövlar kallas för Wellington boots. Det regnar väldigt ofta där och är en av världens blåsigaste städer. Staden ligger som i en naturlig vindtunnel och det fick jag känna på en av dagarna när vinden riktigt tog tag i mig och jag vinglade till. Annars har vädergudarna lett mot mig igen, har haft fina och soliga dagar med inte jättemycket blåst.

Har också varit till en bird sanctuary, som är som en fristad för hotade fågelarter. En hel dal är avstängslad mot rovdjur, alltså igelkottar, illrar, pungrävar, råttor och katter. I det här området kan då landlevande fåglar och ödlor leva ostört. Det fanns kiwifåglar där men jag såg inga eftersom dom är mest aktiva på natten. Såg dock stora gråa papegojor, ödlor och små fåglar vid fågelmatarna. Det var en utsällning också i anslutning till fågelfristaden som jag finkammade i över två timmar. Jag tycker det är så intressant att läsa om hur änniskan har påverkat, utrotat och förändrat djurlivet så mycket här. De första människorna kom till Nya Zeeland för bara 800 år sedan från små polynesiska öar. Européerna kom först i slutet av 1700-talet. Mycket har förändrats sen dess och många djurarter har utrotats på grund av jakt, förändrade livsmiljöer eller av införda djur. Jag hade en väldrig intressand heldag och gick direkt och köpte en stor portion kinamat innan jag promenerade tillbaka till hostelet på kvällen.

Jag har också varit till Te Papa, Museum of New Zealand. Där fanns det alla möjliga utställningar. Mycket om hur Nya Zeeland skapats, om tektoniska plattor, vulkaner, jordbävningar och vulkanutbrott som drabbat landet. Det var mycket om djurlivet och landets historia också. Jag kände mig aningens gammal när leksaker som Anton och jag lekte med fanns bakom glas… Det var också en utställning om flygbolaget Air New Zealand som firar 75 år i år. Jag flög hit med dom från Hong Kong och det var väldigt kul att läsa om deras historia, om flygvärdinnornas klädsel genom tiderna, hur man bygger och målar ett plan, hur man designar flygstolar och hur man spelade in ”the most epic safety video ever made”. Efter fyra timmar på museet var jag redo för en stor portion falafel och lite, med betoning på lite shopping i stan. Blev ett nytt liggunderlag, en t-shirt i merinoull och brustabletter med mineraler som förebygger vätskebrist, typ som resorb. Vädergudarna har ju som sagt haft väldigt gott humör hittills så alla mina resorb är slut. När jag snart cyklar ner på sydöns västkust förväntar jag mig inte bara regn, utan en hel del regn. Men jag är ju nästan vattentät så det är lugnt.

Just ja, nyår. Jag gjorde inte något speiellt. Efter lite mat och återhämtning på hostelt hängde jag med ett gäng ner till hamnen och kollade på fyrverkerierna. Det var massor av folk och en liveorkester. Det var väldigt mysigt och högtidligt med vackra fyrverkerier. Men efter det var jag nöjd gick jag tillbaka till hostelet och somnade innan jag träffat kudden.
Nu är jag på väg till sydön via färja som tar tre timmar. När jag snabbt kollade på kartan för några veckor sedan trodde jag det skulle ta typ tjugo minuter att åka över. Icke, det är längre än man tror. Det går till och med flyg över! Jag ska arbeta mig västerut och den 4e januari är jag i Nelson och bor över hos en familj från Warm Showers, cykelcommunityt. Efter det har jag inte helt bestämt mig vad jag ska göra. Lite vandring vill jag nog hinna med innan jag cyklar ner längs västkusten. Det blir nog en sväng förbi turistinformationen när jag klivit av färjan för att dumpa alla mina frågor. Det finns såååå mycket att se och göra här så jag har inga problem med att fördriva tiden utan cykeln.
Nu blir det förstärkt frukost på båten efter att ha parkerat cykeln under däck.
Skepp och hoj!
Translate »