Hejsan!
För ett par dagar sedan tog jag ledigt från cykeln och gjorde annat några dagar. Eller nu är det typ en vecka sedan men har varit ute i bushen och cyklat och inte haft internet när jag haft tid och inte haft tid när jag haft internet. Men nu ska jag berätta om några cykelfria dagar.
Det finns en vandring här på Nya Zeeland som heter Tongariro Alpine Crossing och det sägs att det är den vackraste endagsvandringen här i landet. Det var en av få attraktioner jag hadde sneglat på innan jag kom hit så den fanns med i min första färdrutt. Detta ligger mitt på nordön. Jag cyklade till ett pyttelitet samhälle som heter National Park som ligger precis utanför nationalparken ”Tongariro National Park”. Lite förvirrande. Där installerade jag mig på ett hostel som hade shuttles till vandringens start och hämtning vid slutet åtta timmar senare.
Dagen efter var det uppstigning tidigt. Jag hade förberett allt dagen innan så att det bara var att krypa i kläderna och stoppa i sig frukosten. Hade till och med lånat en stor ful töntig solhatt eftersom jag skulle bli stekt av solen annars, enligt Mike i hostelets reception. Det är tydligen ett lotteri det här med vädret. Om det är för dåligt väder, typ molningt eller blåsigt är det för farligt för att gå upp dit eftersom vädret kan skifta väldigt snabbt. Jag hade tur. Det var helt molnfritt och varmt och klart väder på morgonen.
Först vandrade jag och ett tåg andra genom ett busklandskap som sen övergick till ett stenlandskap ju högre upp vi kom. När vi närmade oss vulkanerna fanns det en skylt som varnade att ett aktivt vulkaniskt område nu skulle beträdas och upplyste om farorna och uppmanade att direkt vända om om det började ryka ur kratrarna. Som tur var visade en lampa att det var grönt att gå upp. Väl uppe på typ en platå bland kratrar var det otroligt vackert och mäktigt! Vissa kratrar hade grönblå sjöar som luktade svavel, andra var helt röda inuti. Så läckert med alla färger och tanken på att de var aktiva vulkaner. Jag gjorde även en avstickare upp på toppen av Mount Tongariro, 1967 meter över havet. Därifrån blev jag helt tagen av utsikten för man kunde se så långt åt alla håll eftersom det inte var ett enda moln på himlen. Jag kunde se ända bort till Mount Taranaki som ligger på västkusten ett antal tiotal mil därifrån.
Under den fortsatta vandringen åt jag mina lunchmackor och smörjde in mig med mer solkräm flera gånger. Ändå var jag lite röd i ansiktet och på armarna när jag kom tillbaka till hostelt. Jag var också helt mör i benen och fötterna. Jag är verkligen inte van att promenera en hel dag. Jag hade träningsvärk på ovansidan av fötterna i flera dag efteråt. Märklig känsla.
Dagen efter stannade jag på hostelet för att vila benen inför kommande cykeldagar. Jag delade rum med fem andra, bland annat två killar från Schweiz som jag hängde med under dagen och klättrade på hostelets klätterväggar med och vi lagade tacos tillsammans på kvällen. Pratade om allt möjligt, om resor, Schweiz, Sverige, Nya Zeeland, äventyr, studier, relationer och allt där emellan. Det är så härligt att det är så lätt att träffa och lära känna folk på hostel. Jag ska försöka ta med mig den öppenheten hem till Sverige sen.
Två dagar senare satt jag i en kanot på Whanganuifloden tillsammans med familjen Mc’Donald, mamma med tre pojkar mellan 11 och 18 år som var jättetrevliga och roliga. Med oss hade vi guiden Wai, en äldre kvinna med tatueringar och alltid ett leende och skämt och historier nära till hands. Hon var Maori och hennes stam hade bott och levt vid floden i flera generationer. Hon berättade mycket om floden och historian och ledde oss genom mindre forsar och lagade mat åt oss och höll oss proppmätta hela helgen.
Vi paddlade lugnt längs floden och det kändes som jag var med i jungelboken med all grönska, fågelkvitter och vattenfall. Väggarna av sandsten var höga och vattnet hade format den på olika sätt. Vi var ute i tre dagar och tältade på tältplatser som fanns längs floden. Jag är så glad att jag åkte på den här trippen för jag njöt verkligen av att sakta glida fram bland allt det gröna och se skogen från vattnet.
När jag kom tillbaka var jag solbränd, biten av sandflugor, trött i armarna och helt salig av upplevelsen. Jag bodde hos en familj som låter en del som ska ut på floden eller just kommit tillbaka bo hos dem. På kvällen när jag kommit tillbaka tog Paul med mig upp på berget som jag glömt vad det heter. Högt är det och toppen är alltid snöklädd. På vägen upp visade han mig ett vattenfall som är med i Sagan om Ringen, där Gollum sitter och äter fisk. Coolt! Sen körde vi vidare och tittade på solnedgången och på molnen som sakta gled förbi i ögonhöjd. Så himla vackert och magiskt. Tänk att folk bor i sånna här fina miljöer. Jag tycker synd om dom som aldrig lämnar betongen.
Dagen efter var det upp och iväg på cykeln igen. Jag hade fått tips om en vacker och liten väg rakt österut av en annan cyklist som jag träffade på hostelet i National Park. Jag ändrade min rutt och styrde kosan österut istället för söderut. Men mer om det i nästa blogginlägg då jag också berättar om hur jag firade jul vid havet bland palmer!
Hej så länge!
